onsdag 20 maj 2015

Varför inte göra det lite skönare?

Jag har just läst Michel Hockx intressanta bok Internet Literature in China, och där hittade jag "Varför inte göra det lite skönare?" av poeten Yin Lichuan, som började sin diktarkarriär som så kallad "underkroppspoet". Ett antal av hennes dikter har översatts till svenska av Göran Sommardal och finns samlade i den lilla boken En tunga ska växa ut. Ny kinesisk dikt (Karavan, 2007) tillsammans med en massa andra dikter av en rad kinesiska författare. Även Li Li medverkar som översättare i den volymen.

Det är möjligt att Göran också har översatt denna dikt och publicerat den någonstans där jag inte har sett det. I så fall kan ni läsa den översättningen istället - det är han som är Yin Lichuan-experten!


Varför inte göra det lite skönare 

Aa lite högre upp lite längre ner lite mer åt vänster lite åt höger

Det här är inte att älska   det är att slå in spik
Åå lite snabbare lite långsammare lite lugnare lite hetsigare
Det här är inte att älska   det är som en anti-porrkampanj som att knyta skosnören
Oo lite djupare lite ytligare lite lättare lite hårdare
Det här är inte att älska   det är att ge massage, skriva poesi, tvätta håret eller fötterna

Varför inte göra det lite skönare åå lite skönare lite mildare lite hetare lite mer intellektuellt lite folkligare

Varför inte göra det lite skönare


为什么不再舒服一些

哎 再往上一点再往下一点再往左一点再往右一点

这不是做爱 这是钉钉子
噢 再快一点再慢一点再松一点再紧一点
这不是做爱 这是扫黄或系鞋带
喔 再深一点再浅一点再轻一点再重一点
这不是做爱 这是按摩、写诗、洗头或洗脚

为什么不再舒服一些呢 嗯 再舒服一些嘛
再温柔一点再泼辣一点再知识分子一点再民间一点

为什么不再舒服一些


måndag 18 maj 2015

Kvällspyssel

Jag hade inget att göra ikväll så jag fick för mig att översätta några sidor ur Su Tongs 苏童 Ris 《米》. Den är meningen att den ska komma ut på svenska någon gång sent i år, exakt när vet jag inte än.

----------------------------------

Det är kväll när godståget med sin last av kol kränger in från norr och stannar på stationen. Försänkt i halvslummer känner Wulong hur tåget darrar och rycker till, det slamrar högt och kolklumparna under honom rasslar när de sjunker ihop. Han klättrar upp på högen. Det bländande ljuset på perrongen är så skarpt att han knappt kan öppna ögonen. Människor springer omkring i närheten av spåren, ånga bolmar upp och smälter ihop med skymningshimlen. Allt på stationen är vagt och otydligt – somligt är stilla, annat rör sig fladdrande. 

Det är dags att hoppa av. Wulong plockar åt sig ryggsäcken, slår bort kolstybben och dammet och slänger försiktigt packningen på marken innan han böjer sig fram och hoppar ner från vagnen. Kroppen känns lätt och kraftlös som en packe hö. Och så sätter han i blindo fötterna på främmande mark, på en okänd plats. Han vet inte ens var han är. En vind blåser in från de öppna fälten, den luktar rök och känns redan mycket kall. Wulong ryser, plockar upp ryggsäcken och kastar en sista blick på järnvägen bakom sig – i mörkret tycks den sträcka ut sig i oändlighet och långt borta i fjärran växlar signallamporna mellan rött och blått. Det börjar dunka om järnvägsspåren och taket ovanför perrongen: ett annat tåg är på väg in, i riktning norrut. Wulong står där och funderar på tåg och järnvägar en stund. Han har skumpat fram på kolvagnen i två dagar och två nätter, men de här sakerna känns fortfarande främmande och stumma för honom. 

Wulong tar sig fram mellan godspackarna och människorna på perrongen. Han går ut på gatan, åt det håll där husen står tätare. Flera dagar av svält når nu sin kulmen och det känns som om magen är så tom att den blöder. Det är tre dygn sedan han senast åt. Medan han går stoppar han in handen i packen med sina saker och får fatt i några hårda knottror som han pillar ut en efter en och stoppar i munnen. Det knastrar när han tuggar på dem. 

Det är en näve ris. Råris från Wulongs hembygd Fengyangshu. Tuggande på sin sista näve ris vandrar Wulong långsamt in i norra delen av staden. 

Det har nyss regnat och vattnet som har samlats i springorna mellan kullerstenarna glänser som krossat silver. De glesa gatlyktorna tänds plötsligt och deras smutsgula ljus klipper siluetter av husen och träden. Norra delen av staden är en fattig och hungrig plats, och i luften svävar en underlig odör av avföring och ruttet kött. Förutom det dova ljudet av maskiner bortifrån väveriet finns här knappt några spår av människor; en dödens stillhet råder. Wulong stannar vid en korsning och får syn på en man som ligger och vilar under en gatlykta. Mannen ser ut att vara i fyrtioårsåldern och han har en jutesäck som kudde under huvudet där han sover. Wulong går fram till honom, han tänker att det här kanske är ett bra ställe att vila fötterna på en stund och han är så trött att han knappt orkar ta ett steg till. Han sätter sig ner med ryggen mot muren. Mannen sover fortfarande; ansiktet skimrar blått i ljuset från gatlyktan. 

– Hördu, vakna nu, säger Wulong till honom. Om du ligger här och sover kommer du att frysa. 

Den sovande mannen rör sig inte. Wulong tänker att han måste vara för trött – alla som lämnar sin hembygd och reser långt bort lägger sig ner och sover där de råkar befinna sig när de blir trötta, precis som hundar. De ser ut som hundar också: utmattade, sömniga eller ilskna. Wulong vrider på huvudet och studerar de färgglada affischerna på muren. Oavsett om de gör reklam för tvål, cigaretter, Jintans halstabletter eller örtmedicin föreställer de alla en flicka med blodröda läppar som kokett puffar upp sitt hår. Mitt bland de vackra kvinnorna på affischerna sitter lappar med adresser till olika kliniker som behandlar könssjukdomar. Wulong kan inte låta bli att le. Så här är det i den stökiga, bökiga storstaden – det är därför folk dras hit i svärmar, som flugor, lägger ägg och bygger bon. Ingen talar väl om staden men i slutänden är det ändå hit de kommer. Det är redan mycket mörkt. Himlen hänger lågt över Wulong och i dunklet skymtar han en mystisk rök, den väller fram utan avbrott trots mörkret och bekräftar det intryck han har fått av staden. Folk som har kommit tillbaka till Fengyangshu härifrån har berättat för honom att den är en enda stor, rykande skorsten. 

Innan han går därifrån kastar han en sista blick på den sovande mannen. Han ligger blickstilla på sidan och ett tunt lager vit frost har stelnat i håret. Wulong går fram och knuffar honom på axeln. 

– Sov inte. Du måste upp. Mannens kropp är hård och kall som sten och han rör sig inte. Wulong sätter handen under hans näsa, men mannen andas inte längre. 

lördag 16 maj 2015

Gryning

Jag är nittio år nu och sedan länge bekant med regn och snö. Regnet och snön har sett mig gråna och jag har sett dem åldras i sin tur. Nuförtiden kommer sommarregnen alltmer sällan och vintersnön har blivit lättare med åren. De liknar den blanknötta rådjursfällen som jag ligger på, den som har tappat all sin täta päls men sparat de ärr som hopats under långa tider. När jag sitter på fällen liknar jag en jägare som vakar över en saltpanna, men det jag väntar på är inte hjortar med ståtliga kronor utan piskande vindar mättade av sand. 

Shiban och de andra hade just åkt när regnet kom. I mer än två veckor har solen stigit rödkindad om morgnarna och sjunkit gulblek ner bak bergen varje kväll utan att någonsin svepa sig i moln. Det heta solskenet har slickat flodvattnet tunt och gräset på kullarnas solsidor hukar undergivet. Jag räds inte torkan, men jag blir rädd när Maxim gråter. Ljosja började gråta när månen var full, men Maxim han dolde sitt ansikte och grät när han såg de slingrande sprickorna i den torra marken. Som om de varit ormar ute efter att döda honom. Men sådana sprickor skrämmer inte mig. I mina ögon är de blixtar från underjorden. 

Antsaur städar lägerplatsen i regnet. 

Är det ont om regn i Busu? frågar jag Antsaur. Var Shiban tvungen att ta regnet med sig när han gick ner från berget? 

Antsaur rätar på sig, sträcker ut tungan för att fånga regndropparna och ler mot mig. När han ler, ler även rynkorna i hans ögonvrår och på hans kinder – i ögonvrårna bildar de ett mönster som krysantemum och på kinderna ett som solrosor. Regndropparna vilar som pärlor av dagg i de skrumpnade blommorna. 

Det är bara Antsaur och jag kvar i vår urireng. De andra reste iväg i lastbilar med sina saker och renar i morse. Vi har lämnat bergen tidigare också: förr om åren reste vi till Uchiriovo och på senare tid har vi rest till Jiliu härad för att byta horn och skinn mot sprit, salt, tvål, socker och te. Sedan har vi kommit tillbaka. Men den här gången har de lämnat bergen för gott. De har åkt till en plats som heter Busu. Beriku sade att det är en stor stad nedanför bergen där man har byggt många hus med vita väggar och röda tak åt oss att bli bofasta i. Det finns renfållor också, omringade med taggtråd, och från och med nu kommer renarna att gå instängda där. 

Jag vill inte sova i ett rum där jag inte kan se stjärnorna. I hela mitt liv har de gjort mig sällskap i den mörka natten. Om jag vaknar ur mina drömmar och ser upp i ett kolsvart tak kommer jag att bli blind. Och mina renar har inte begått något brott, så jag vill inte att de ska fängslas, de heller. Om jag inte får höra ljudet av porlande renbjällror blir jag säkert döv och mina ben är vana vid ojämna bergsstigar och kommer att bli så trötta att de inte kan hålla mig uppe om de ska vandra på släta stadsvägar. Då blir jag krympling. Jag har alltid andats den friska luften på bergsvidderna och kommer att kvävas om jag måste dra in de stinkande fjärtar som bilarna i Busu spottar ut. Jag fick min kropp av andarna och jag ska stanna bland bergen och ge den tillbaka till dem. 

För två år sedan sammankallade Tatjana hela vår urireng för att rösta om att lämna bergen. Hon gav var och en fyrkantig bit björkbark, och de som ville flytta skulle lägga sina bitar på andetrumman som Nihau hade lämnat kvar. Andetrumman täcktes snart av björkbark, som om himlen hade låtit gåsfjädersstora snöflingor falla över den. Jag var den sista som reste mig, men till skillnad från de andra gick jag inte fram till andetrumman utan till elden, där jag kastade min bark. På ett ögonblick förvandlades den till aska i de gyllene flammorna. När jag lämnade kåtan hörde jag Tatjana gråta. 

Jag hade trott att Shiban skulle äta upp sin barkbit. Han har alltid älskat att knapra bark och skulle inte kunna lämna skogen. Men till sist lade han fyrkanten på andetrumman som de andra. Jag tänkte att det var sin föda som han lade där. Om han inte tog med sig mer än så när han åkte kommer han att svälta ihjäl. Han måste ha gått med på att resa för stackars Vladimirs skull. 

Antsaur lade också sin barkbit på trumman, men det betydde ingenting. Alla visste att han inte förstod vad han gjorde. Han ville bara bli av med den så fort som möjligt, så att han kunde gå tillbaka till sina sysslor igen. Antsaur tycker om att arbeta. Den dagen hade en ren fått ett getingstygn på ögonlocket och han var upptagen med att lägga örter på det när Tatjana sade åt honom att komma in och rösta. Han kom in i kåtan och såg Maxim och Suchangling lägga sina barkbitar på trumman och då gjorde han detsamma. Det enda han tänkte på var renens svullna öga. Till skillnad från de andra visade han inte någon vördnad när han placerade barkbiten på trumman – han bara släppte taget om den på väg ut från kåtan, lika oberörd som när en svävande fågel råkar tappa en fjäder. 

Nu är det bara Antsaur och jag kvar i lägret, men jag känner mig inte ensam. Så länge jag får bo uppe bland bergen kommer jag aldrig att känna mig övergiven, om jag så är den sista människan i världen. 

Jag går tillbaka till kåtan, sätter mig på hjortskinnet, vakar över härden och dricker te. 

När vi flyttar brukar vi alltid ta med oss glöden, men den här gången har Tatjana och de andra lämnat den kvar. Dagar utan eld är kalla och mörka och jag oroar mig för dem. De säger att alla hus i Busu har sin egen eld och att de inte behöver eldsådden längre. Men jag gissar att branden i Busu inte slås med eldstål mot en sten i skogen och att den varken bär på solsken eller månskimmer. Hur kan en sådan eld göra ljus för hjärta och ögon? 

Den eld jag vaktar är lika gammal som jag själv. Jag har vakat över den i vind, snö och regn, och aldrig låtit den dö ut. Den är mitt bultande hjärta. 

Jag är inte en pratsam kvinna, men just nu - när jag lyssnar till det skvalande regnet och betraktar de dansande flammorna - längtar jag efter någon att tala med. Tatjana är borta, Shiban är borta, Ljosja och Maxim är borta. Vem ska jag berätta min historia för? Antsaur tycker varken om att tala eller att lyssna. Så låt regnet och vinden höra min berättelse! För jag vet att dessa två har öron, precis som vi människor. 

-----------------------------------------------------

Ett utdrag ur inledningen till Chi Zijians, På floden Arguns högra strand.

lördag 25 april 2015

Lägret

En grupp människor sitter fängslade på en enslig ö och tvingas tillverka tygblommor under uppsikt av en småsint föreståndare och en stum vakt. De är alla personer som av olika anledningar har blivit utstötta ur samhället – en politisk fånge, en korrupt politiker, en person som genomgått könskorrigering, en mentalpatient – och de sitter inte enbart i lägret för att arbeta. Köpta som djur av öns ägare, den mystiske kapten Kang, ska de också underhålla honom via de olika kameror som ständigt övervakar dem.

Xiaolian hamnar på ön när sjukhuset hon är intagen på stängs. Fast besluten att lämna lägret är hon beredd att riskera allt och även offra andra om hon är tvungen. Inför sina medfångar insisterar hon på att hon aldrig begick mordet som fick henne intagen på sjukhuset, men är det verkligen så säkert? Snart börjar Xiaolian tvivla till och med på sina egna minnen.

Ren Xiaowen (född 1978) är utbildad journalist och författare till två romaner och flera novellsamlingar. Lägret är hennes debutroman. En utförligare beskrivning av romanen hittar ni i ett tidigare blogginlägg. Här nedan kan ni läsa förordet till den kinesiska nyutgåvan av boken, som publicerades i januari 2015.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lägret var min första roman och jag skrev den för tolv år sedan. Det har gått så lång tid sedan dess att när jag öppnar mappen i datorn känns det som om jag läser en främmande text. 

Det första utkastet blev färdigt i maj 2002. Jag var 24 år då, hade tagit magisterexamen i journalistik och älskade litteratur och konst. Jag hade publicerat några dikter, några essäer och ett par noveller, men jag hade inga tankar på att bli författare. Den livsbana jag såg framför mig var att doktorera, stanna på universitetet och ägna mig åt forskning. 

Den första idén till Lägret kom från Michel Foucault. Jag vågar inte påstå att jag har studerat hans Vansinnets historia under den klassiska epoken särskilt ingående ur vare sig ett akademiskt eller idéhistoriskt perspektiv, men min kärlek till det verket gav mig istället en annan sorts inspiration. Jag började konstruera en berättelse om en galning. I mitt övermod ville jag ha med ledmotiven makt och motstånd, göra en omvärdering av den kinesiska moderna historien och en analys av samtidens kaos. 

Det tog några månader att bli klar med texten och ännu längre tid att revidera den. Under processens gång trodde jag mig få en glimt av skapandets mysterium. Jag följde inte längre de olika regler och begränsningar som jag först hade ställt upp för mig. Berättelsen utvecklades enligt sin egen inre logik och blev till sist en roman. I den fanns förvisso en grupp galningar, men också en ö och en flicka som höll på att bli vuxen. När jag nu läser om den märker jag att den är relativt genomarbetad och att jag lade ner stor möda på att konstruera en intrikat historia. Kanske är det den av mina texter som har den starkaste intrigen. 

När jag var färdig med Lägret hade jag insett att jag älskade att skriva, men jag var osäker på hur stark min kärlek var. Jag följde mina gamla planer och ansökte om att få doktorera, men till min förvåning antogs jag inte. Och när jag inte kunde forska ville jag inte längre ägna mig åt journalistik. Aldrig någonsin i mitt konventionella tjugoåriga liv hade jag ens vågat tänka på att bli författare – ett yrke som verkade tämligen utsiktslöst. 

Under sex långa år försökte jag få ut Lägret till läsarna. Men förlagen var försiktiga, de menade att jag först måste göra PR för mig själv, få läsarna att se mig och sedan boken. 

2008 publicerades Lägret till sist och jag lade den åt sidan och skrev en annan roman. Jag hade ingen aning om att den tunna lilla boken skulle dyka upp på hyllorna i ett svenskt bibliotek och att en översättare som hette Anna Gustafsson Chen skulle fastna för den. Och inte hade jag någon aning om att den sex år senare skulle ges ut på nytt i reviderad utgåva. För det får jag tacka min engagerade och noggranna redaktör, fröken Wang Jue, den begåvade designern Qing Song och Lijiangs bokförlag. Och så tackar jag min översättare Anna Gustafsson Chen och min svenska förläggare Chen Maiping. 

De verk jag har skrivit senare skiljer sig ganska mycket från Lägret. Som ung förlitade jag mig på begåvning och instinkt när jag skrev och jag undrar om jag skulle ha blivit avskräckt om jag hade vetat hur mycket erfarenhet och självövervinnelse som krävs för att bli en bra författare. Det hann jag aldrig fundera på. Jag är tacksam över den där blixten av inspiration i mörkret. Historien om de galna dök upp i mitt huvud som om någon hade kastat in den där. Förvirrad och okunnig tog jag mina första stapplande steg in på författarbanan och hela livet vändes upp och ner. 

Idag är jag författare på heltid och lyckligtvis är det inte lika tröstlöst som jag föreställde mig. Allt jag behöver göra är att stiga upp när väckarklockan ringer fem på morgonen och sedan se till att sitta på plats vid skrivbordet klockan sex för att ta itu med dagens tre timmar av skrivande. Det är mitt yrke, och jag har strikta tider för arbete och vila. Det är så jag måste ha det om jag ska kunna grubbla på små språkliga skillnader, väga olika meningskonstruktioner mot varandra och samtidigt fortsätta att förundras över världen och människorna. 

Det jag som öppnade ett tomt dokument och hastigt knackade ner ordet Lägret på första sidan kunde inte föreställa sig det lugn och det självförtroende jag har idag. Jag hoppas att jag fortfarande kan hitta den kvinnan i texten och säga till henne: ”Du! Ägna dig bara åt att skriva och oroa dig inte för livet. Var inte rädd. Lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren.”

torsdag 9 april 2015

Kulturkollo

Just det! Jag kanske skulle lägga upp en länk här också, till mitt inlägg på Kulturkollo för någon vecka sedan, om att översätta en kinesisk dikt. Jag försökte vara pedagogisk, men vet inte om jag lyckades särskild bra. Gör gärna egna översättningar av dikten och lägg upp i kommentarerna!

Som illustration får ni en bild av körsbärsblommor på Alishan, Taiwan. Den har inget med saken att göra, men fin är den.

onsdag 8 april 2015

Septembersol över mänskligt mörker och lidande

Ytterligare ett inlägg av min tillfällige gästbloggare, översättaren Pär Bergman.

I Zhang Weis genombrottsroman Det gamla fartyget (Gu chuan, 1987, översatt till svenska år 2013 av Anna Gustafsson Chen, Jinring Publishing House), håller sig författaren inom den breda episka berättatraditionen i Kina, dvs arbetar som en allvetande författare i Mao Duns och Ba Jins efterföljd och i stort kronologiskt skildrar vad som händer, låt vara med ett och annat perspektivbyte och stundom parallella skeenden. I den 1987-- januari 1992 i Jinan författade Septemberfabel (Jiuyu yuyan) är den episka tekniken delvis en annan, men koncentrationen på en by i Shandongprovinsen "mellan bergen och havet" och själva berättandets roll för författare och bybor uppvisar stora likheter mellan romanerna. Enligt baksidesreklamen har romanen i Kina prisats som en av de tio viktigaste kinesiska romanerna under 90-talet.

Det mesta i romanen tycks utspelas under den första halvan av 1900-talet, men romanen innehåller mycket få tidsmarkörer. En bybo, som snott med sig en röd fana hem, går under namnet Rödgardisten, och en av de äldsta huvudgestalterna drabbas av något slags återfall till kejsartidens slut och försöker anlägga en hårpiska. En klappsång från rödbaletten Shajiabang intoneras vid ett tillfälle och en utsocknes barfotaläkare yttrar sig någon gång. Ordförande Mao och kommunismen lyser dock helt med sin frånvaro på denna i sanning avskilda och gudsförgätna plats, dit ord som "kulturrevolution" och  - än mindre - "kultur" knappast ens nått.

Byn har inte ens något officiellt namn och kallas av andra på slätten blott "tingba", dvs. skällsordet för byborna som är ett slags slättens "tattare" eller paria, avkomma till utstötta, föraktade och förföljda luffare, som "fastnat" här mellan bergen och havet. Beteckningen är en namnlek med kinesiska tecken för "stopp" och ett dialektalt ord för "giftig fisk". Vandringsblodet finns emellertid kvar hos många och ger sig tillkänna flerfaldigt i romanen, men tingbaer vet att "hunger" är den kanske starkaste mänskliga drivkraften och att ingen kommer undan, och här på slätten finns det i bästa fall jams. Läsaren lär sig snabbt att "torkad jams bränner i magen", men jamsen kan ge goda skördar i september, en månad som ger namn åt en person och då många viktiga händelser i romanen inträffar, t.ex. att de två mest positivt skildrade flickorna då blir av med sin oskuld. Den manlige hvudperson som skildras allra mest - han som kom på att han var född under kejsartiden och ville anlägga hårpiska - ungkarlen Jinxiang, byns bäste historieberättare och "alla tingbaers tingba, ett djur på två ben utan skam eller respekt" företar en helvetisk dödsföraktande vandring under flera veckor för att komma över en pannkakslagg och därefter snabbare kunna producera de svarta majspannkakorna som hans dementa maka har receptet på.

Tingbaer är mycket speciella. "Folk där är inte som andra, de är hårda, som djur närmast", säger en barfotaläkare utifrån med kontakter i byn. "Alla sade att jag var tingba och att det var bättre att slänga en flicka i skitgropen än ge henne till mig", uttrycker väl vad omgivningen anser, och även tingbaer kan tala om hemorten som "den här stinkande lilla byn". Men ändå älskar de den. "Jag ska säga bror att om jag inte får känna röklukten från vår by en enda dag så står jag inte ut", säger "Gamle Luffaren", och den som blivit utstött kan längta sig fördärvad tillbaka. Trolöshet mot byn är den kanske värsta dödssynden. Detta trots att livet är exceptionellt hårt. Mat är lycka och äktenskapligt liv är fortplantning. Hustrumisshandel och svärdotterstortyr ingår i systemet och ses oftast som självklart även av dem som plågas. "Om man inte ska slå sin fru, vem ska man då slå?" frågar en, och en annan kan yttra t.ex. "Jag ska slå allt fettet ur dig, så behöver jag inte köpa olja till pannkakslaggen". "Bränn ihjäl mig med strykjärnet istället!" flämtar Lilla bönan. Barn kan kastas i brunnen om mat saknas och vuxna vid behov kastreras som djur. De djur som oftast figurerar och även vid ett par tillfällen agerar som människor är mullvadar och grävlingar. Hösten är både bondens och tiggarnas bästa tid. "Fråga mullvaden på åkern, han sjunger också höstens lov." Hästar och åsnor är djur man önskar sig bli i nästa liv, och den unga Ganying med de långa hästbenen väcker beundran och räknas till Tingbas tre märkvärdigheter tillsammans med de svarta pannkakorna och Rödgardistens hemmagjorda vin.

Av allt detta och mycket mer därtill skapar Zhang Wei en märklig brygd, som tillsammantaget på sätt och vis återger byns "själ". De viktiga gestalterna vandrar ut och in i de olika kapitlen, och man kan förvisso här tala om ett polyfont romanbygge. Stundom blir det ett slags häxbrygd, och det är för en västerländsk läsare lätt att förstå att kritiker dragit paralleller till Faulkners sydstatsromaner och - i än högre grad - till den magiska realismen, men författaren avvisar denna påstådda påverkan och betonar att han syslar med enbart realism. Det magiska i romanen blir särskilt starkt i avdelningen "Bittra minnen", där berättelserna om Unge herrn och Herrns mamma (Urmodern kallar hon sig) blandar häxkonst och skrönor med klasskamp och klasshat på ett ovanligt sätt, vilket får läsaren att förstå att avståndet mellan hat och kärlek kan vara mycket kort. "Förlåtelse" får dock aldrig förekomma. "Godsägarens bröd är bondens död", låter det, såsom i många kinesiska romaner, men godsägarens tillvaro blir i skrönorna om Unge herrn både fantasifullt komplex och nyanserad.

Romanens trettio kapitel är uppdelade under sju rubriker med teman som "Bittra minnen", "Svarta pannkakor" och "Längtan till byn", och läsaren sugs in i byn, vars undergång omtalas redan i romanstartens avdelning "Den dunkla natten". Gruvan tar över och både byns stigar och mullvadarnas gångar ersätts av gruvans underjordiska gångar i vad som vida mer liknar ett "normalt" helvete än tingbaernas liv ovan jord. Läsaren minns med vemod romanens stundom dementa och perversa gestalter med tilltalsnamn som Storfot Bredaxlad, Oxpåle, Bara senor och Glädjeverk och kan inte annat än beundra flera av dem för att de över huvud uthärdar. Mottot för romanen lyder: "De gamlas berättelser, så finstämda och rörande ... " Förvisso ibland, men än oftare så grymma och omänskliga, tycker nog läsaren. När Keats berömda ord i något förvanskad form - "A thing of Beauty is a thing (sic) forever" - figurerar i romanen, förvisso sent och i hvuudet på en ingenjör i gruvbyn, blir läsaren  - åtminstone jag - chockerad. Något mer avlägset från tingbaernas liv än estetiskt njutande och finkultur är svårt att tänka sig.

Mycket estetiskt tilltalande är däremot den språkdräkt romanen fått i sinologen Lennart Lundbergs översättning både vad gäller en färgsprakande höstnatur och en mörk mänsklig tillvaro.

Pär Bergman

tisdag 31 mars 2015

Glasnudeltillverkning med förhinder - eller med generatorer?

Jag brukar nästan alltid skriva själv här på bloggen, men nu har jag faktiskt äran att ha en gästbloggare på besök. Det är ingen annan än Pär Bergman, översättare av Cao Xueqins Drömmar om röda gemak, som har skrivit recensioner av två romaner av Zhang Wei och som nu låter mig publicera dem. Det är jag mycket glad för! 

Här kommer den första!

Glasnudeltillverkning med förhinder - eller med generatorer?
Ett universellt problem på lokal nivå

Den i Kina välkände Shandongförfattaren Zhang Weis (f. år 1956) genombrottsroman Det gamla fartyget (Gu chuan) publicerades i Kina 1987 och finns nu sedan 2013 i svensk språkdräkt av Anna Gustafsson Chen (Jinring Pbulishing House). Det tog - enligt baksidestexten - 28 år för författaren att fullborda den drygt 500 sidor långa romanen, och författaren har i hemlandet tilldelats flera utmärkelser, bl.a. det kanske främsta litterära priset, Mao Dun-priset, för en vida längre roman (fyra miljoner tecken) år 2011. Jinring Publishing House har också publicerat Zhang Weis Septemberfabel i översättning av Lennart Lundberg (2014).

Det gamla fartyget är en modern 1900-talsroman i den stora klassiska kinesiska episka berättartraditionen med en oftast allvetande berättare, tidigare under 1900-talet företrädd av författare som Ba Jin och den nyss nämnde Mao Dun. Det är fråga om en väldigt släktkrönika, där klanen Sui i tre generationer spelar huvudrollerna. Det hela utspelas med få undantag i Shandong-köpingen Wali, och romanens symboliska titel anspelar på ett påträffat fartygsvrak från köpingens storhetstid vid Luqin-floden, som senare slammat igen, vilket fått fabrikerna att förfalla. Köpingen blir berövad fartygsresterna som placeras på ett museum i närmaste provinsstad. En hemvändande lätt galen sjöbuss i andra generationen av Sui-släkten fantiserar och fabulerar inför häpna ortsbor om den berömde Ming-amiralen Zheng He, och många snabba sidoblickar ges till Kejsardömet ända från Qi-riket för ca 2500 år sedan.

Men det är släkt- och lokalhistorien som helt dominerar, och mycket kretsar kring Walis tidigare berömde tillverkning av glasnudlarna "Vita drakens nudlar" och maktkampen om nudelkvarnarna mellan Sui-, Zhao- och Li-klanerna. Huvudpersonerna i Sui-släktens tredje led, som ägnas mest utrymme, är Baopu och Jiansu, två markbundna men mycket olika brorsöner till den hemvändande sjöbussen, och deras syster.

Baopu verkar länge helt ha givit upp kampen, där han sitter i en av de fallfärdiga gamla nudelkvarnarna, men den yngre Jiansu är till en början revanschsugen på Zhao-släkten som sköter - eller kanske snarare - missköter det hela. Representanter för Li-släkten står i hög grad för nytänkande och mekanisering och släktens "Galenpanna" försöker förstå avancerad modern teknik såväl som kapprustningen mellan USA och Sovjet. Gammal kinesisk filosofi, mest från mästaren Lao och daoister, blandas i romanen med tankar kring Det kommunistiska manifestet och annat modernare tankegods. Nog får den Kinaintresserade läsaren många överraskande inblickar i sociala förhållanden på det lokala planet och i kinesiskt tankegods över huvud.

Zhang Wei drar sig inte för att skildra fruktansvärda grymheter och missförhållanden på lokalplanet under såväl tidig maoism som under Kulturrevolutionens fraktionsstrider, och läsaren får lätt intrycket att det vilar något slags förbannelse över ort och invånare, som förutom av politiska och andra människor orsakade katastrofer drabbas av naturkatastrofer som jordbävning, av epidemier och allsköns elände.

Vad som händer i romanslutet skall ej här avslöjas, men något slags optimism finns där, bl.a. i den underjordiska kanal som ett geologiskt arbetslag upptäckt. Kanske finns här en ljusning för köpingen vid den igenslammade floden, och kanske kan generatorer och mekanisering av diverse arbetsprocesser i nudelproduktionen åter göra Vita drakens nudlar ekonomiskt gångbara.

Det gamla fartyet är i sanning en märklig roman som måste ha ställ den för bl.a. Mo Yan-översättningar prisade överättaren inför många hart när olösliga problem, vilka hon av översättningen att döma lyckats bemästra lysande. Romanen blir lättläst och får ofta läsaren att fundera. En och annan korrekturmiss må ursäktas i detta väldiga romanbygge.

Pär Bergman

Ett tidigare kort inlägg om Det gamla fartyget hittar du här.