onsdag 30 december 2009

Gott nytt år!

Gott nytt år på er alla! Nu åker jag till Vietnam i ett par veckor och ser fram emot att få uppleva ett nytt land och kanske upptäcka några litterära godbitar! På bilden här ovan syns några av de böcker jag har läst och skrivit om på den här bloggen. Fler blir det nästa år!

måndag 28 december 2009

När man talar om trollen...

Idag rapporterar nyhetsbyråer och andra medier att kinesiska arkeologer har hittat en grav som tros tillhöra Cao Cao 曹操, den kände krigsherren och politikern som gjorde karriär under Östra Handynastin och postumt utnämdes till kejsare av Wu.

Graven sägs vara 740 kvadratmeter stor och innehålla kvarlevorna av en man i 60-årsåldern samt två kvinnor. Dessutom har man funnit stora mängder gravgods av ädla metaller, lack, ben och jade. Trots gravens imponerande storlek är arkitekturen stram och enkel: graven innehåller till exempel inga som helst väggmålningar. Zhengzhou wanbao skriver om händelsen på kinesiska och Daily Mail har en del fina fotografier från graven på sin webbplats.

Kanske kan fyndet inspirera till läsning av Luo Guanzhongs roman De tre kungarikena 《三国演义》, en 1300-talsklassiker som ingen kinesisk politiker verkar ha missat - den innehåller gott om listiga planer och snillrika strategier som kan ge uppslag till egna intriger. Romanens handling har sin utgångspunkt i den faktiska historiska situationen under slutet av slutet av Handynastin, men är naturligtvis också utsmyckad och utbroderad på olika sätt och vis. En bra översikt över handlingen går att hitta på Wikipedia. Cao Cao är en av romanens "skurkar" och ett av de många vanliga kinesiska talesätt som går att härleda till De tre kungarikena lyder: "När man talar om Cao Cao så kommer han". Låter bekant, eller hur?

Vill man läsa boken på kinesiska så går den att låna på ett antal bibliotek (på Internationella biblioteket finns den även som ljudbok). Det finns flera översättningar till engelska också, för den som hellre väljer det språket. På svenska finns den dock inte - än. Vill man ha en lightversion med ett kortare smakprov på innehållet går det bra att se filmen Red Cliff av John Woo, som handlar om ett av de berömda slag som beskrivs i romanen. Och vill man själv delta i striderna får man väl spela något av de olika dataspel som baseras på texten...

söndag 20 december 2009

Första kinesiska stämningen mot Google för copyrightbrott

Först ut med att stämma Google för upphovsrättsbrott vid publicering av kinesisk skönlitteratur på nätet blir Mian Mian 棉棉. Google har efter anmodan raderat hennes roman Acid Lover 《盐酸情人》från sin webbplats, men enligt Mian Mian går den fortfarande delvis att läsa där. Även om man kan diskutera poängen med att stämma just Google när andra verk av Mian Mian på kinesiska redan finns utlagda på nätet, är det ett principiellt intressant fall och Mian Mian har fått stöd för sin stämning från kinesiska organisationer som arbetar för att stärka författares rättigheter.

Man skulle kanske kunna tro att författare i ett land så hemsökt av piratkopiering som Kina inte skulle reagera särskilt kraftigt på just Googles inscanningsprojekt, men det har faktiskt skrivits och diskuterats en hel del om detta. Vill man sätta sig in litet mer i den debatten så kan man med fördel börja på Nya Kinas webbplats, där de försöker reda ut begreppen och dessutom hänvisar vidare till ett antal olika artiklar i den så kallade "Upphovsrättsbrotts-gate-incidenten" “侵权门事件”. Vill man läsa mer om just Mian Mians stämning på engelska så går det bra att göra det hos China Daily, eller genom att helt enkelt googla :-)

Mian Mian (född 1970, i Shanghai) slog igenom år 2000 med romanen Godis 《糖》som rått och osminkat skildrar en ung kvinnas liv, med narkotikamissbruk, problematiska kärleksförhållanden, prostitution och rockstjärnedrömmar. Det är en roman med starka självbiografiska inslag - Mian Mian hade själv rockstjärnedrömmar som ung, men istället för att slå igenom som artist blev hon narkoman, och det var först efter ett antal långa och svåra avgiftningsomgångar som hon insåg att hon kunde skriva bort ångesten istället för att knarka. Hon har senare publicerat flera novellsamlingar med samma tematik, men även arbetat som filmregissör, drivit klubbar och arrangerat konserter. Godis finns översatt till både engelska och franska, men på svenska finns bara novellen "En patient" som ingår i antologin Solskenet i munnen (Tranan, 2004) och handlar om en ung kvinna som läggs in på sjukhus för avgiftning. Tre av hennes böcker på kinesiska finns att låna på Internationella biblioteket i Stockholm. Själv läste jag Godis när den just hade kommit ut och tyckte rätt mycket om den. För mig kändes den som en betydligt ärligare och mer äkta skildring än den upphaussade Shanghai Baby. Mer information om Mian Mian kan man bland annat hitta i den svenska litteraturdatabasen Macondo.

fredag 18 december 2009

Inga fler personliga webbplatser tillåts i Kina

Enligt nya regler som trädde i kraft i måndags måste man numera vara registrerad som företag eller myndighet för att få ett domännamn i Kina. Anledningen till detta sägs vara att myndigheterna vill komma åt pornografiskt och "skadligt" material som förekommer på vissa privata/personliga webbplatser. En individ kan nu alltså inte längre skaffa ett domännamn och starta en webbplats.

Om detta också leder till att redan existerande webbplatser och diskussionsforum förbjuds eller läggs ner är fortfarande oklart, men enligt South China Morning Post och India Times har privatpersoner i Jiangsu, Shanghai, Zhejiang, Henan och Jiangxi rapporterat att de inte längre kan komma åt sina webbplatser.

För den som inte har tillgång till SCMP finns mer information att hämta hos CNN, och den som vill läsa de nya reglerna på kinesiska hittar dem här.

torsdag 17 december 2009

Tre dikter av Hai Zi

Hai Zi var en kinesisk poet som begick självmord i mars 1989, bara 25 år gammal. Efter sin död uppnådde han ett slags kultstatus och hans dikter, som tidigare inte hade publicerats i någon större skala, lästes plötsligt av studenter över hela Kina. Kanske hade den plötsliga populariteten inte bara med dikternas ibland litet naiva enkelhet (Hai Zi brukar beskrivas som "mystiker") och hans sorgliga livshistoria att göra, utan berodde även på tidpunkten för självmordet - bara en månad innan demonstrationerna på Himmelska fridens torg drog igång.

Vänd mot havet, på våren när blommorna blommar

Från och med i morgon ska jag bli en lycklig människa
Mata hästar, hugga ved, resa runt i världen
Från och med i morgon ska jag ägna mig åt säd och grönsaker
Jag har ett hus som ligger vänt mot havet, det är vår och blommorna blommar

Från och med i morgon ska jag skriva till alla mina nära
och berätta för dem om min lycka
Det lyckans blixt har sagt mig
ska jag återge för alla
Var flod och varje berg ska få ett varmt namn
Främling, jag önskar också dig lycka!

Må du få en strålande framtid!
Må din älskade bli din hustru!
Må du finna lyckan i världen!
Själv vill jag bara leva vänd mot havet, på våren när blommorna blommar

Tibet

En ensam sten fyller hela himlen
Ingen natt kan få mig att somna
Ingen gryning kan tvinga mig att vakna

En ensam sten fyller hela himlen
Den säger: I tusen år har jag enbart älskat mig själv

En ensam sten fyller hela himlen
Inga tårar kan förvandla mig till en blomma
Ingen kung kan göra mig till sin tron

En dikt till den svarta natten - till den svarta nattens dotter

Den svarta natten stiger ur jorden,
döljer den ljusa himlen,
fälten som ligger öde efter skörden
Den svarta natten stiger ur ditt inre

Du kommer fjärran ifrån, jag är på väg dit
Jag är på genomresa under en lång färd
Varför tröstar det mig
att himlen inget äger?

Fälten ligger öde efter skörden
Människorna har fört bort det skördade
Fört bort maten, ridit undan hästarna
De män som blivit kvar här ute ligger djupt begravna

Högafflarna glänser och blixtrar, stjälkarna läggs på elden
riset läggs på hög i det mörka lagret
Därinne är det alltför mörkt, för tyst, för fullt och ändå alltför ödsligt
Under skörden fick jag se kung Yamas ögon

En flock fåglar, svarta vattendroppar,
flyger ut ur skymningen och in i natten
Varför tröstar det mig
att den svarta natten inget äger?

Jag sjunger
där jag går på vägen
En vind viner över åsens kam
Framför mig den oändliga himlen

tisdag 15 december 2009

Årets bästa barn- och ungdomsböcker

Såg ni att SvD:s kritiker listar årets bästa böcker för barn och unga? Med på listan finns - Vänner av Kazumi Yumoto!

"Originell läsning för dem som likt bokens tolvåriga pojkar grubblar över döden och livet, glömska och minnen. Existentiella frågor vi är förtrogna med får här en touche av en fjärran kultur och samtidigt lär vi oss något om japanskt skolpojksliv."
(Ying Toijer-Nilsson)


Kul! Och den som inte ens har hunnit recenseras än!

söndag 13 december 2009

Hundraårsförbannelsen

En av de mest populära författarna inom spänningsgenren i Kina just nu är Naduo 那多, en av alla dessa mycket produktiva personer som befolkar den kinesiska nätlitteraturscenen. Nu har även jag läst en av hans romaner, med den lockande titeln Hundraårsförbannelsen 《百年诅咒》.

Hundraårsförbannelsen handlar om den unge regissören Fei Cheng, som efter ett besök på en filosofisk salong där man diskuterar förekomsten av övernaturliga fenomen får reda på att hans farbror, den berömde skådespelaren Fei Kequn, just har avlidit i vad som först verkar vara ett allvarligt astmaanfall. Så här beskriver Naduo den scenen:

Fei Kequn lutade sig över tvättstället och doppade huvudet i vattnet. När han gnuggade ansiktet med händerna fick han vatten i näsan och tappade andan ett ögonblick.

Det spände till i bröstet och gjorde ont. Luftstrupen brände som om han hällt pepparvatten i den och han kunde inte förmå sig att dra djupa andetag. Fei Kequn hade haft astma i mer än trettio år, men de senaste åren hade sjukdomen lättat betydligt. Det här anfallet var värre än något han upplevt tidigare.


Någonstans i bakhuvudet ringde en varningsklocka. Stödd mot väggen stapplade han bort mot sovrummet, och när han trevade med handen efter lysknappen värkte det till i bröstet som om någon virat taggtråd om det. Hopvikt av smärta drog han ut nattduksbordslådan, benen vek sig under honom och han satte sig ner på sängen.


Tur att han förvarade medicinen på en plats där han så lätt kunde hitta den. Med darrande händer fiskade han upp en inhalator ur kartongen. Plötsligt hejdade han sig. Det var inte mer än en månad sedan han hämtat ut lådan på apoteket, och så vitt han kom ihåg hade han aldrig öppnat den. Ändå saknades inhalatorns plastförsegling. Men sådana detaljer hade han inte tid att bekymra sig om nu. Han satte inhalatorn mot läpparna och tryckte till.


Inget moln av livräddande, sval ånga. Behållaren var tom.


Han mådde sämre nu än inne i badrummet, mycket sämre. Han måste kalla på hjälp.


I samma ögonblick som han lyfte handen för att plocka upp mobilen och knappa in 120 började den ringa. Rösten i andra änden var välbekant och Fei Kequn andades ut. Han ville förklara för personen vad som höll på att hända, men upptäckte att han knappt kunde få ur sig ett ord. Andas djupt, andas... Nej, det var nästan omöjligt, luftrören hade dragit ihop sig, vartenda andetag var en plåga. Fei Kequn försökte minnas vad han lärt sig att man skulle göra vid ett astmaanfall. Han lutade huvudet bakåt, sträckte på halsen och masserade sig i tumvecket. Han önskade att han hade kunnat meddela sig med personen i telefonen. Nu hördes rösten igen.


Två minuter senare lade Fei Kequn ifrån sig telefonen och föll omkull på sängen. Ett hest väsande, som från en galen hund, kom ur hans strupe. Han spärrade upp ögonen och stirrade ut från sängen. Det gjorde ont att försöka fästa blicken på något, och hjärtat bultade stötvis, som i kramp. Taggtråden runt bröstet drogs åt hårdare.


Herregud! tänkte han plötsligt. Chatthistoriken! Han hade inte hunnit radera den ur datorn.


Men han kunde inte längre röra ett finger.


Fei Cheng tror inte på teorin med astmaanfallet utan misstänker att det snarare handlar om mord. När han går igenom farbroderns kvarlåtenskaper hittar han ett mystiskt manuskript, en tidigare okänd pjäs av den österrikiske författaren Stefan Zweig. Han bestämmer sig för att sätta upp pjäsen, men när Xia Qiwen, den aktris han engagerar för huvudrollen, lånar honom Zweigs självbiografi upptäcker han att Zweig själv trodde att det vilade en förbannelse över hans pjäser - en förbannelse som leder till att någon av de viktigaste personerna i varje uppsättning dör. Både Fei Cheng och Xia Qiwen blir nervösa, och Fei Cheng tar kontakt med den unga psykologen Han Shang i hopp om att hon ska kunna lugna honom (hon är bestämd motståndare till alla idéer om det övernaturliga och menar att det alltid går att hitta en psykologisk förklaring till sådana fenomen).

Men ju mer Fei Cheng och Han Shang rotar i saken, desto verkligare tycks förbannelsen bli. Xia Qiwen hör mystiska ljud i sin lägenhet och Han Shang tvingas ta itu med det faktum att hon ända sedan barndomen har plågats av osedvanligt verkliga drömmar om sin farfar, en judisk rabbin i Andra världskrigets Shanghai. Så småningom börjar Fei Cheng och Han Shang urskilja spår av en mycket gammal plan, ett experiment för att ta reda på vilka krafter som döljer sig i människans inre. Det visar sig också att Xia Qiwen faktiskt är förföljd - någon spionerar på henne med avlyssningsapparater och dolda kameror. Frågan är bara hur allt detta hänger ihop.

Hundraårsförbannelsen är en mycket lättläst bok. Naduo har lärt av Dan Brown och hållit de flesta kapitlen korta och effektiva, så att man gärna tänker: "Äsch, jag kan läsa ett till" istället för att lägga ifrån sig boken. Det finns också driv i berättelsen och tillräckligt med skumma figurer och luddiga antydningar om fara för att hålla spänningen uppe rätt länge, även om han inte lyckas riktigt hela tiden. Visst känner man igen den typiska berättarstilen från amerikanska romaner i samma genre?

Mannen satte i den nya färgpatronen i skrivaren. Efter en stunds surrande återupptog maskinen det avbrutna arbetet. Skrivarmunstycket sprutade fram ett färgstarkt mönster på fotopapperets blanka yta. Så fort maskinen spottade ur sig ett nytt foto klistrade han upp det på väggen med genomskinlig tejp. Surrandet fortsatte en lång stund och han var tvungen att byta färgpatron ytterligare en gång. Sammanlagt etthundra foton. De täckte hela väggen.

När han var färdig lät han blicken vandra över bilderna ett par gånger och nickade sedan.


Det fanns inga människor på fotografierna, bara klänningar, byxor och skor. Kvinnokläder.


Arbetet hade knappt börjat.


Mannen öppnade väskan och tog fram ett svart läderfodral, ur vilket han plockade upp ett guldfärgat föremål. Så fort han hade anslutit USB-minnet öppnades ett fönster på skärmen som visade att systemet automatiskt hade upptäckt den nya programvaran.


Han gnuggade sin kliande näsa. Knappt hade han sänkt handen förrän det stack till i halsen. Han försökte hålla emot, men var tvungen att snabbt böja på nacken och nysa. Den häftiga rörelsen fick det att värka dovt i vänster kind. Halsen hade börjat svida igår, och de senaste tre timmarna hade han nyst minst tjugo gånger. Om det fortsatte så här kanske ärret skulle spricka upp igen.


Han klickade och öppnade en av mapparna i USB-minnet. Den där säkerhetsvakten hade nyst honom rakt i ansiktet för tre kvällar sedan. Han måste han smittats då, även om symptomen inte hade visat sig förrän nu.


I mitten av romanen kommer en relativt lång svacka där författaren ägnar mycket tid åt att redovisa fakta om Stefan Zweig, Sigmund Freud och Salvador Dali, som alla har roller i boken. Men mot slutet tar berättelsen fart igen och Naduo gör några riktigt oväntade avslöjanden - både om Fei Kequns död och om själva förbannelsen. Slutet är mycket suggestivt. Jag förstår mycket väl att romanen har blivit en succé, och uppföljaren Orakelbensskärvor 《甲骨碎》 (där Sven Hedin lär dyka upp) har fått väldigt bra betyg av många kända författare.

Kan man kinesiska och vill läsa mer om Hundraårsförbannelsen kan man antingen göra ett besök på Naduos egen blogg, eller på den här fan-bloggen, där man bland annat hittar en rad recensioner och artiklar om romanen och personerna i den.

(Fotot på Naduo kommer från hans förlags webbplats)

fredag 11 december 2009

Spöktåget kommer!

En underbart färgstark och detaljrik bilderbok av Rintaro Uchida och Shigeo Nishimura, om spöken och monster ur den japanska mytologin. Kommer nu, på bokförlaget Trasten: Klicka på bilden för ett större format och bläddra för ett smakprov!

tisdag 8 december 2009

Speak No Evil och By Moon Alone

Okej, jag har snöat in rejält på Filippinerna just nu och kan inte låta bli att göra ytterligare ett inlägg om filippinsk litteratur, i det här fallet en grafisk roman, Speak No Evil av Elan' Rodger Trinidad, som var nominerad till 2009 års Eisner Awards. Speak No Evil som går att läsa online, har undertiteln Melancholy of a Space Mexican, och är ett slags SF-roman om arbetare i rymdgruvor. Läs den! Den är bra!

En annan filippinsk grafisk roman av fantasytyp online är By Moon Alone av Honoel A. Ibardolaza, en berättelse som pågår och uppdateras varje vecka. Stilen är litet åt mangahållet till och den passar kanske bäst för de litet yngre.

Filippinsk fantasy on-line

Egentligen är det underligt att vi läser så litet filippinsk litteratur. En väldigt stor del av det som publiceras på Filippinerna skrivs ju på engelska, vilket gör texterna mycket mer lättillgängliga än de som skrivs i andra östasiatiska länder. Dessutom finns rätt mycket av det som skrivs utlagt på nätet, och går alldeles utmärkt att läsa härifrån.

Ta till exempel The Farthest Shore, en antologi med filippinsk fantasy. Tolv berättelser som finns publicerade på antologins egen webbplats. Själv har jag inte hunnit läsa dem än, men det kanske inte är så dumt med ett alternativ till vår västerländska fantasy ibland. Man kan ju åtminstone hoppas att filippinerna har lyckats ge genren en egen vinkling.

Är man intresserad av genrelitteratur så finns även nättidskriften Expanded Horizons, där fantastisk litteratur av olika slag (så kallad "spekulativ fiktion") finns att läsa - spökhistorier, fantasy och mycket annat. Många av berättelserna är väldigt bra, som till exempel den poetiska och vackra novellen The Oak Prison av Kendare Blake. Eftersom det finns författare från Filippinerna publicerade där trodde jag först att det var en webbplats för filippinsk litteratur, men det är en blandning av författare från olika länder. Bra är det hur som helst!

Ett tillägg:
Ytterligare ett smakprov på filippinsk fantastisk litteratur i olika genrer hittar man här, i online-antologin Philippine Speculative Fiction Sampler.

söndag 6 december 2009

Bilderböcker med ekologiskt tema

Ibland hittar man böcker som är så vackra att man knappt vill lägga dem ifrån sig. Taiwanesiske illustratören Chang Yu-rans 张又然 två bilderböcker Hej då, lilla skogsdunge 《再见小树林》och Skogen där vårens andar dansar 《春神跳舞的森林》är just av det slaget.

Bägge böckerna (vars text är skriven av Yan Shu-nü 严淑女) har ett ekologiskt tema och handlar om hur viktigt det är att vi tar hand om naturen. I den förstnämnda boken handlar det om naturen alldeles intill oss, den som finns strax runt knuten. I den andra handlar det om en vildare natur, uppe bland bergen, inne i skogen.

Hej då, lilla skogsdunge handlar om pojken Lü (Grön) som bor med sina föräldrar i ett äldre hus invid en ödetomt där det en gång har funnits en fabrik. Men fabriken revs för länge sedan och nu är tomten helt igenvuxen och full av höga träd och snår. En massa olika djur lever därinne i lugn och ro, och hälsar ibland på hemma hos Lü. Eftersom tomten är avspärrad och inringas av höga murar brukar Lü inte ta sig in dit, utan sitter istället i vindsrummet och tittar ut genom fönstret medan han fantiserar om vad som kan finnas inne bland träden. Men så en dag vaknar han av ljudet från grävskopor - man håller på att hugga ner träden och röja på tomten inför ett bygge. Lü blir förtvivlad. Så småningom ordnar det sig, när Lü upptäcker att ny grönska spirar bland stubbarna.

Bilderna i boken är fantastiska. Färgerna är varma och milda och det finns mängder med detaljer som ett barn (och en vuxen) kan försjunka i. När Lü vid ett tillfälle vågar ta sig över muren och in på ödetomten upplever han den som en riktig djungel, med tät vegetation och ett övervuxet tempel längst in. Även om han inte kan stoppa röjningen så lär han sig att livet alltid tar fart på nytt, bara det finns en jordplätt där det kan få fäste. Och grannarna inser att det är viktigt med grönska i området. Klicka gärna på bilden här nedanför, så får ni se den i ett större format där den kommer mer till sin rätt!

I Skogen där vårens andar dansar är huvudpersonen en liten pojke som tillhör Zou-folket, ett av de många minoritets- eller ursprungsfolk som finns på Taiwan. Adi, som pojken heter, har levt hela sitt liv i staden och aldrig varit uppe på berget Alishan, varifrån hans familj kommer. Det är först efter farmors död som hans pappa tar med honom dit. När Adi går ut på kvällen plockar han fram ett blomblad som farmor gav honom strax före sin död, och när blombladet bärs iväg av vinden följer han efter in bland träden. Långt inne i skogen hittar han det igen, och då träffar han också en grupp djur som oroar sig för att våren inte har kommit som den ska. Adi får i uppdrag att hjälpa till med att återkalla våren till skogen.

Skogen där vårens andar dansar är målad i en mörkare färgskala än Hej då, lilla skogsdunge, men färgerna är fortfarande lika milda och bilderna lika fantasifulla och detaljrika. Jag vet inte om Chang Yu-ran själv tillhör något minoritetsfolk, men med tanke på att två av de tre böcker han har skapat (den tredje heter En liten Sirayapojke) handlar om just minoritetsfolk och man i den tredje åtminstone antyder att mamman i familjen kan ha ett sådant påbrå (hon är "uppvuxen bland bergen") så verkar det inte osannolikt. Jag tycker att båda böckerna är fullkomligt underbara och absolut borde få komma även svenska barn till del.

Vill man titta på ett bildspel med några av bilderna ur Hej då, lilla skogsdunge kan man klicka här. En sammanfattning på kinesiska och fler bilder ur Skogen där vårens andar dansar hittar man här, och en animerad e-boksversion av En liten Sirayapojke finns på Barnens kulturhus.

fredag 4 december 2009

Klotblixt

Den här veckan har Word Without Borders lagt ut ett intressant utdrag ur Liu Cixins 刘慈欣 SciFi-roman Klotblixt 《球状闪电》i översättning till engelska av Joel Martinsen. Romanen, som kom ut 2005, handlar om en man vars föräldrar dödas av en klotblixt och som sedan ägnar sitt liv åt att forska om detta rätt omstridda fenomen.

Så småningom hamnar han på ett militärt forskningsinstitut och slits mellan sin passion för vetenskapen och sin motvilja mot att forskningsresultaten är tänkta att användas för vapenproduktion.

Det skrivs rätt mycket science fiction i Kina och man kan undra varför så litet - ja, faktiskt i princip inget - av den översätts till europeiska språk. Om det är någon litteraturform som ständigt synar vår föränderliga omvärld och ställer stora och viktiga frågor om vårt förhållande till tekniken, forskningen, naturen och varandra så är det väl just den?

Det verkar vara rätt svårt att köpa Klotblixt trots att den ganska nyligen kom i en nyutgåva, men orkar man sitta och läsa på skärmen så finns texten i alla fall utlagd på nätet.

söndag 29 november 2009

Mästertjuven Liao Tianding

Robin Hood känner vi alla till, men hur många av er har hört talas om den ädle mästertjuven Liao Tianding 廖添丁? Knappt någon skulle jag tro, och det är väl inte så konstigt. Liao Tianding föddes på Taiwan år 1883. Eftersom hans far dog när han var liten och hans mamma gifte om sig växte han upp med sin farmor och faster. När han blev litet större gjorde han inhopp som dräng och herde hos olika bönder för att få ihop litet pengar. Så småningom började han begå brott. 1902 satt han av sitt första fängelsestraff, 10 månader bakom lås och bom för ett rån. Men det avskräckte honom inte från att fortsätta på den brottsliga banan. Så småningom skaffade han sig en grupp kumpaner och tillsammans begick de en rad spektakulära rån och inbrott.

Under den här perioden var Taiwan ockuperat av Japan, och många taiwaneser kände en stark frustration över det japanska styret, men kunde inte göra mycket åt det. Liao Tiandings fenomenala förmåga att överlista den japanska polisen och slå till mot mycket välbevakade residens och offentliga byggnader fick folk att beundra honom och se honom som något av en hjälte (även om han nog faktiskt mest var ute för att få ihop pengar). 1909 spårade polisen till sist upp honom i hans tillhåll, en grotta norr om Taibei, och sköt honom.

Efter sin död blev Liao Tianding en legendarisk figur som sades ha kämpat för folket, stulit från de rika och skänkt till de fattiga. Idag finns minst tre tempel till hans ära på Taiwan.

Själv upptäckte jag Liao Tianding via en vacker taiwanesisk bilderbok med samma namn, illustrerad av Tsai Ta-yuan 蔡逹源. Tsai berättar historien om den berömde tjuven i vackra blågrå bilder som detaljerat skildrar den gamla japansk-taiwanesiska arkitektur som idag nästan är helt försvunnen. Just detta är något av en hjärtesak för Tsai, och på hans blogg kan man hitta ännu fler mycket vackra målningar av det gamla Taiwan.

Om man har lust att själv känna sig som ädelmodig mästertjuv för en stund kan man klicka på bilden här nedanför och spela Liao Tianding mot den japanska polisen. Du rör dig i sidled med pilknapparna och hoppar och slåss med Z, X och C. Om du inte kan kinesiska: Vänta tills spelet har laddat klart klicka sedan på den mittersta av de tre blå textraderna på bilden.

torsdag 26 november 2009

En operadivas tragiska öde

Qingyi, som betyder gröna eller blå kläder, är namnet på en typ av kvinnoroll i pekingoperan. En qingyi är oftast en ädel, bildad kvinna som vet att föra sig och har ett milt och vänligt innelag. Qingyi 《青衣》är också namnet på en kortroman av Bi Feiyu 毕飞宇, som handlar om en sångerska som har specialiserat sig på just qingyi-roller och som har blivit så fixerad vid sin största (och sista) succé att hon inte riktigt förmår skilja på sig själv och rollfiguren.

När Xiao Yanqiu är 19 år får hon uppdraget att spela Chang'e - kvinnan som flög till månen i den gamla kinesiska legenden - i en uppsättning av en opera med samma namn. Senaste den spelades var i slutet av 1950-talet, men då togs den snabbt bort från repertoaren efter att en general klagat på själva berättelsen: Vem skulle vilja lämna ett så fantastiskt land som Kina för att flyga till månen? Låter det inte litet suspekt och kontrarevolutionärt? Men 1979 är tongångarna annorlunda och Xiao Yanqiu gör succé som den svala mångudinnan. Hon går så djupt in i sin roll att hon inte kan acceptera att hennes ersättare gör ett inhopp i pjäsen, och som hämnd kastar hon kokhett vatten i den stackars kvinnans ansikte så att hon vanställs för livet. Xiao Yanqius scenkarriär tar naturligtvis slut och hon tvingas ägna sig åt undervisning istället.

Tjugo år senare, när pekingoperan sedan länge är en konstform på tillbakagång och Xiao Yanqiu närmar sig 40, får en rik cigarettfabrikör för sig att sätta upp operan igen. Hans krav är att Xiao Yanqiu ska spela huvudrollen. Xiao, som någonstans inom sig hela tiden har fortsatt att betrakta sig som Chang'e, kan ännu texten och musiken utantill. För att kunna mäta sig med sitt yngre jag bantar hon intensivt och för att få chansen att spela sitt livs roll igen är hon villig att utsätta sig för en rad förnedrande situationer (som till exempel att ligga med cigarettdirektören). Men även denna gång blir hennes besatthet problematisk.

Qingyi fick bra kritik när den kom ut i Kina och har också filmatiserats samt översatts till engelska, franska och tyska. För min del hade jag ganska svårt att komma in i berättelsen. Av någon anledning påminde mig Bi Feiyus stil litet om Su Tongs, kanske för att han en så tragisk och ödesdömd kvinna i huvudrollen och för att han beskriver personerna i boken utifrån istället för att krypa under huden på dem. Just det sista har jag litet svårt för. Det finns en tendens i kinesisk litteratur att berätta saker väldigt distanserat och att låta läsaren gissa sig till personernas tankar och känslor. Su Tong brukar klara det väl, eftersom hans val av ämnen passar för den sortens berättande. Även i Qingyi borde den här berättarstilen faktiskt fungera, eftersom huvudpersonen är en isjungfru: högdragen, kylig och svårtillgänglig. Inte ens hennes närmaste förstår sig riktigt på henne. Men jag hade ändå svårt att engagera mig i hennes öde och jag tycker dessutom att Bi ägnar sig åt ett slags mystifiering av "kvinnan" som inte heller är helt ovanlig bland manliga kinesiska författare - en tanke om att kvinnor är så underliga och irrationella att det knappt är någon idé att försöka förstå varför de handlar som de gör.

Å andra sidan måste jag säga att romanen tog sig och blev mer och mer engagerande ju längre jag läste, och beskrivningarna av hur Xiao Yanqiu kämpar mot sig själv och sin åldrande kropp för att kunna leva kvar i illustionen av att hon är en mångudinna är mycket tänkvärda. "Män kämpar mot andra män, men kvinnor kämpar hela livet mot sig själva", säger hon bland annat. Det ligger nog en del i det.

Qingyi finns även som ljudbok, om man känner för att lyssna med öronen istället för att läsa med ögonen.

söndag 22 november 2009

Böcker på nätet för små barn

I senaste numret av Svensk Bokhandel finns en artikel om bilderboksapplikationer för iPhone, något som verkar ligga långt bort på den svenska bokförlagshorisonten. Överhuvudtaget finns det inte så jättemycket att hämta här när det gäller e-böcker för yngre barn. När det gäller böcker på andra språk än svenska finns till exempel Göteborgs Mediacenters inläsningar av Astrid Lindgren böcker, bokförlaget Mantras ljudböcker på Modersmal.net och Noras pulka på Barnens polarbibliotek, men det är olika spridda insatser som främst har gjorts på ideell basis och inte av kommersiella förlag. Raben & Sjögren har i alla fall börjat göra reklamfilmer för sina böcker, men så mycket längre verkar man inte ha kommit.

På Taiwan har jag hittat en del intressanta e-boksajter som kanske vore något att ta efter. Från statligt håll har man byggt upp webbplatsen 儿童文化馆 (Barnens kulturhus), där man gratis kan lyssna på ljudböcker som ackompanjeras av små animerade filmer. Till filmerna finns också handledning, pyssel, små spel och annat. Här finns också presentationer av utländska och taiwanesiska bilderbokskonstnärer, tävlingar, information om prisbelönta böcker och mycket mer. Prova att titta på e-boksvarianten av 《少年西拉牙》(En ung Sirayapojke)! Vore det inte kul om de svenska biblioteken gick ihop och gjorde något liknande?

Taiwanesiska bokförlag är också bra på att lägga ut e-böcker på nätet och att göra reklam för sina böcker med hjälp av olika trailers. Ta till exempel 格林文化 (Grimm books) som är en av aktörerna bakom bokklubben 咕嚕熊共读网 (Gurubear). Alla som vill kan bli medlemmar och som medlem får man 99 poäng som sedan kan användas för att läsa e-bilderböcker - riktigt fina böcker där man bläddrar fram sidorna nästan som i en vanlig bok och även kan få texten uppläst om man vill. Bilden här nedanför visar ett uppslag ur en av böckerna, den vackra bilderboken 《小石佛》(Den lilla stenbuddhan) av 郝广才Hao Guangcai. Varje visning kostar 15 poäng, men istället för att betala för nya poäng är man tvungen att vara aktiv. Genom att kommentera, starta nya diskussionstrådar och skriva recensioner tjänar man in fler poäng, som sedan kan användas för att läsa. Det är alltså aktivitet som premieras, inte pengar.

Men det är klart att framtiden för e-böcker säkert ligger i telefonen eller läsplattan snarare än i datorn, och det riktigt spännande är nog (vilket Dag Hernried på Alfabeta påpekar i SvB-artikeln) att se hur bilderböckerna ska påverkas av de nya medierna. Kanske kommer bilderböcker i telefonen att vara uppbyggda på ett helt annat sätt än pappersböcker i framtiden?

tisdag 17 november 2009

Su Tong vinner Man Asian Literary Prize

Det blev den kinesiske författaren Su Tong som vann årets Man Asian Literary Prize, för sin roman 《河岸》 (Flodens strand, eller Floden och stranden) - eller rättare sagt för Howard Goldblatts engelska översättning av boken, Boat of Redemption.

Priset ska gå till en asiatisk roman som ännu ej publicerats på engelska. 2007 gick priset till Jiang Rong för romanen 《狼图腾》 (Vargens totem) och 2008 till Miguel Syjuco från Filippinerna för romanen Ilustrado.

Två verk av Su Tong finns översatta till svenska: Den röda lyktan (två kortromaner) samt Binu och den stora muren, som ingick i den internationella mytserien. Vill man läsa mer om årets pris och pristagare så kan man göra det i The Guardian eller China Daily.

Själv har jag boken hemma i hyllan. Antar att jag måste ta tag i att läsa den nu.

lördag 14 november 2009

Peter Englund i Dagens Nyheter

Läste ni förresten vad Peter Englund sade i Dagens Nyheter idag?

Litteraturen tillåter oss att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva.

Exakt så är det.

En bok att avnjuta i stillhet

Det är litet pinsamt att erkänna det, men Cecilia Lindqvists bok Qin har legat orörd i min bokhylla i tre år nu, fast jag köpte den så fort den kom ut på Bonniers 2006. Inte för att jag inte har haft lust att läsa den, utan för att det kändes som om man borde avnjuta den i stillhet, ensam och med en kopp väldoftande grönt te inom nära räckhåll. Sådana stunder är inte många hemma hos mig.

I veckan tog jag mig i alla fall tid att plocka fram boken, och jag blev förstås inte besviken (det finns en anledning till att Cecilia får Augustpriset för alla böcker hon skriver). Qin är en noggrann redovisning av författarens egen väg till qinmusikens värld. Hon kom till Beijing i början av 1960-talet och började där mödosamt lära sig att spela detta uråldriga instrument med metoder som inte alls påminde om hur man lär sig västerländsk konstmusik, och hon blev tvungen att inte bara förstå tekniken, utan också hela det tankesystem och alla de känslor som förknippas med instrumentet qin (eller guqin 古琴, "gammal qin", som en kines skulle säga för att särskilja det från andra stränginstrument). Hon berättar om de olika anslagen mot strängarna och om hur händernas rörelser liknas vid insekters fladdrande, om de gamla qinmästare som var hennes lärare och om hur musikinstitutet de verkade vid upplöstes under kulturrevolutionen.

Dessutom får läsaren en fantastisk översikt över instrumentets historia och vad det har betytt eller symboliserat under århundradenas gång. Precis som i Tecknens rike finns här ofta anteckningar i marginalen eller små kommentarer som fälls nästan i förbigående, men som alla ger ytterligare dimension åt berättelsen och var och en för sig är värd extra begrundan. Ta bara en sådan sak som att tecknet "wen" 文, som betyder kultur, civilisation eller skrift, ursprungligen föreställde en man med ett mönster på bröstkorgen. Är det inte rätt fascinerande och litet ironiskt att det ord som representerar det mest civiliserade härstammar från en bild av en tatuerad man? Eller det korta stycke där Cecilia berättar om att instrumentet qin nog från början var en import västerifrån, från Xinjiang, men att kinesiska qinforskare inte riktigt vill nysta vidare i den änden eftersom det kan vara svårt att acceptera tanken på att det mest kinesiska av alla instrument egentligen importerades utifrån - även om det sedan förändrades oerhört mycket.

Att läsa Qin var en njutning. Och jag hade rätt: man ska göra det i lugn och ro, med en tekopp på bordet och helst med litet ljuv qinmusik i bakgrunden. Vill man var riktigt strikt ska man förstås se till att ha vårdade, normala kläder på sig, ha tvättat händerna, sköljt munnen och inte lukta armsvett - i ett sådant tillstånd är det nämligen inte tillbörligt att vare sig spela eller lyssna på qinmusik, enligt 1500-talets instruktionsböcker. Att det följer med en cd-skiva till boken är förstås ett stort plus, och den som vill kan ju också köpa ett exemplar av den cd som Caprice gav ut i samband med den qinturné som Cecilia Lindqvist och Rikskonserter arrangerade häromåret. Qin: himmelsk musik för qin och xiao, heter den. Qin har också kommit ut i kinesisk översättning, en utgåva som kan lånas på Internationella biblioteket.

tisdag 10 november 2009

Stereotyper en masse

Uma Krishnaswami har skrivit ett inlägg på sin blogg, Writing with a broken tusk, om stereotypa bilder av icke-amerikanska och icke-europeiska ungdomar i böcker. De punkter hon tar upp stämmer ganska väl, eller hur?

1. Characters who are a combination of the following (pick two or more): long-ago, faraway, poor, depressed, angry, privy to or oppressed by (or both) some ancient tradition or other.

2. If they're not long ago, they still speak and act as if they were. They often don't use contractions, for one thing, or they adopt a labored kind of dialogue, with phrases in their native languages which they immediately translate into English.


3. They are torn between two worlds, two systems. That might be fine if those systems weren't defined as ancient and modern respectively as if a young person from contemporary Pakistan or Mexico or China were not quite of this century. Find me a teenaged character taking this overly philosophical psychohistorical view and I'll show you a well-intentioned writer driving the story to make a point.


4. They're either suffering from something oppressive in their cultures, or inflicting suffering on someone else for culturally grounded reasons.

Det fick mig att tänka på den gången jag översatte en novell av Su Tong, "Lika vackra som änglar". Den var först tänkt för en tidskrift, men kom inte med där eftersom författaren enligt redaktören "inte var solidarisk med flickorna i texten". De två flickor den handlar om blir nämligen ovänner på grund av en struntsak och sedan trappas deras fiendskap upp och får riktigt allvarliga och tragiska konsekvenser. Det passade inte för tidskriftens temanummer om flickor, där alla omskrivna unga damer var någon form av "offer" eller kämpade mot förtryck eller liknande. Så småningom kom den med i novellsamlingen Solskenet i munnen istället.

Uma länkar också till en text av Binyavanga Wainaina, "How to write about Africa", som för övrigt fanns översatt till svenska i Karavan 2008:1. (Ja, den heter faktiskt så, även om Youtubevideon här nedanför har fått en annan titel.)

fredag 6 november 2009

Okunniga, okultiverade och ointressanta - Wolfgang Kubin gör det igen


Den tyske sinologen och översättaren Wolfgang Kubin retade upp många kinesiska författare och litteraturkritiker när han i en intervju 2006 påstod att det mesta som skrivs i Kina idag är skräp. I en intervju för franska Books Magazine gör han nu om bedriften och utvecklar sina tankar om samtida kinesiska prosaförfattare som okunniga, okultiverade och ointressanta. Poeterna och dramatikerna är dock i toppklass, menar Kubin.

Visst kan man hålla med om en del av kritiken, som att författarna tenderar att skriva alltför mycket och alltför oredigerat, att de inte verkar lägga ner så stor möda på språket som man kunde önska. Men inte förtjänar de väl riktigt så mycket ovett som det Kubin öser ur sig? Och när han tar Liu Zhenyun som exempel på en riktigt bra författare känner i alla fall jag att hans preferenser nog skiljer sig en hel del från mina, för på min topplista hamnar inte Liu så särskilt högt. Man kan också fundera på den eurocentrism som skymtar fram mellan raderna. Kubin menar att kinesiska författare är okunniga eftersom de inte kan tillräckligt mycket om västerländsk litteratur och dessutom är värdelösa på att tala engelska. Men något säger mig att han aldrig skulle kalla västerländska författare okunniga för att de inte känner till något om litteraturen i Asien...

Läs intervjun här, och roa er med att försöka gissa vilka invektiv kineserna kommer att spotta ur sig när de får reda på vad som står där...

(Foto: Tony George på Flickr)

Monstret som åt upp mörkret

Nu har äntligen en bok av den taiwanesiske bilderboksförfattaren Jimi (Jimmy Liao) kommit i svensk översättning! Monstret som åt upp mörkret heter den, och handlar om mörkrädsla och om hur den kan övervinnas.

Boken är utgiven av Berghs förlag och har naturligtvis kommit hit via USA, där den gavs ut för någon tid sedan. Man kan bara hoppas att Berghs följer upp med ytterligare någon bok, till exempel min favorit Stjärnhimlen. Mer om Jimi här.

Jimi/Jimmy har för övrigt det läckraste nyhetsbrev/e-tidning jag någonsin har sett. Man kan prenumerera på det eller ladda ner det från hans webbplats. Litet knepigt för den som inte kan kinesiska, men klicka på den översta av de fyra blå rutorna i vänstermarginalen så laddas nyhetsbrevet ner som zip-fil. Sedan är det bara att extrahera. Det brukar innehålla både bild, musik, animerad film, boktips och nyheter, och får en verkligen att önska att man kunde använda Flash. Och teckna. Bläddra inte för fort, för bilderna växer fram på sidorna!

onsdag 4 november 2009

Alla över en kam

Hittade en bra artikel idag, av författarinnan Celeste Ng. "Why I Don't Want to Be the Next Amy Tan" heter den, och handlar om hur amerikanska författare med kinesiskt ursprung alltid jämförs med andra kinesisk-amerikanska författare, medan författare med indisk bakgrund alltid jämförs med andra indisk-amerikanska författare och så vidare, istället för att jämföras med någon som skriver om samma ämnen eller i samma stil som de själva. En kines är en kines är en kines och inget annat.

Jag har inte läst något av Celeste Ng förut (vilket förmodligen beror på att hon mest har skrivit noveller som publicerats i olika amerikanska tidskrifter), men här finns en inläsning av en poetisk och litet sorglig berättelse, "We Are Not Strangers", som ger smak på mer.

måndag 2 november 2009

Rävandar - den oanständiga versionen

För den anständiga versionen, samt några grundläggande fakta om rävandar, klicka här.
 
Eftersom rävandarna oftast framställdes som vackra kvinnor som förstörde män genom att ha samlag med dem stup i kvarten är det inte förvånande att det skrevs en del pornografiska eller erotiska berättelser om dem.

Ji Yun och Pu Songling var ganska försiktiga av sig, så i deras berättelser får man sällan veta några detaljer - oftast går det förälskade paret till sängs och plötsligt så är det morgon igen. Något har hänt, men man får inte veta vad. Som mest kanske det förekommer någon rad om att mannen smeker den sköna kvinnans bakdel och hittar en svans. Men det fanns andra författare som inte skrädde orden. Ta till exempel de bägge verken Den intressanta historien om händelserna i palatset Zhaoyang 《昭阳趣史》 av Yanyansheng (pseudonym) och Den färgrika berättelsen om de förtrollade rävarna 《妖狐艳史》 av en anonym författare.

I Zhaoyang får läsaren stifta bekantskap med en av de mest notoriska rävandarna i den kinesiska historien, Su Daji 苏妲己. Daji var bihustru åt den siste kungen av Shangdynastin. Hon kom från en framstående adelsfamilj och var både vacker och begåvad, men när hon var på väg till hovet för att gifta sig blev hon besatt av en osedvandligt ondskefull rävande. Daji lyckades snart bli kungens favorit och det dröjde inte länge förrän hon gjort honom helt depraverad. Paret anordnade extravaganta orgier i palatset där alla sprang omkring nakna, och dessutom uppfann Daji en mängd nya tortyrmetoder för att plåga folk hon inte tyckte om. När dynastin så småningom föll tänkte de nya härskarna avrätta henne, men hon var så vacker att ingen man kunde hugga huvudet av henne. Till sist fick man skaffa fram ett magiskt vapen som tog hand om saken.

I Zhaoyang får vi veta att anden som besatte Daji har levt vidare i form av en niosvansad räv. Tillsammans med en övernaturlig purpurfärgad svala antar den mänsklig skepnad och de utger sig för att vara två systrar, Hede och Feiyan. Knappt har de nedstigit till människornas värld förrän de sätter igång med att erövra en massa olika män, till exempel den unge och stilige Shiniao'er, som de förför tillsammans:

"Manslemmen verkar vara en spännande sak", sade Feiyan, "men jag vet inte ens hur den ser ut!"

"Den är fyrkantig", svarade Shiniao'er roat.

"Det tror jag inte på! Om den var fyrkantig skulle den ju inte passa in i våra runda hål!"


"Titta då, så får du se den!" ropade Hede, drog ner byxorna på Shiniao'er och grep tag i skaftet, som i den stunden var så upphetsat att det var lika hårt och hett som ett stycke glödande järn. "Det är underligt" fortsatte hon och höll skaftet i ett fast grepp, "att en sak som är så hård och het kan skänka en sådan njutning när man stoppar in den!"


Shiniao'er passade på att smeka Feiyans öppning som också var het som eld och alldeles hal. Han stack in ett finger i den och förde det försiktigt längre in. Feiyan stod inte ut längre, utan drog med honom till sovrummet. Där klädde de alla av sig och slingrade sig om varandra.

Feiyan tog ett hårt grepp om hans skaft och mumlade:
"Ååå, jag vill ha den!"

"Du verkade minsann litet blygare i eftermiddags!" log Shiniao'er.


"Prata inte så mycket! Stoppa in den!"


"Lägg dig ner på rygg och vänta, så ska du få." Feiyan gjorde som han sade och Shiniao'er särade på hennes ben samtidigt som han med kraft hamrade in skaftet i hennes hål, som han först lätt hade fuktat med sin saliv. Feiyan grep upphetsad tag om hans skinkor. Snart hördes ett bultande som från en portklapp: det var hans lem som redan hade trängt in ungefär en halv tum, men inte kunde fortsätta eftersom hålet blev trängre ju djupare in han kom. Men snart märkte han att det började fyllas av vätska och han kunde tränga in ända till roten och röra sig fram och tillbaka utan att det gjorde ont. Istället började det bli riktigt skönt.

"Snabbare!" stönade Feiyan. "Sluta inte!"


Ja, där får det räcka. Damerna fortsätter sina erotiska eskapader och slutar sina karriärer i kejsarpalatset, som kejsarinna och favoritkonkubin - vilket självklart leder till Handynastins fall.

I De förtrollade rävarna handlar berättelsen om två rävandar som antar kvinnlig gestalt och sedan kidnappar och förför en stackars oskyldig ung man, som dock får hjälp av en annan rävande, som har förälskat sig i honom. Här finns också två manliga rävar som gärna har sex med varandra samtidigt som de litet hycklande ojar sig över hur fel det är.

Zhaoyang och De förtrollade rävarna är skrivna under Ming och Qing. I modern tid har det förstås gjort en del porrfilmer på temat "vacker räv förför en stackars man". Dessutom har ordet "rävande" kommit att få betydelsen "mansslukerska".

Vill man läsa mer om de vågade rävarna så kan man hitta både Zhaoyang och De förtrollade rävarna i fulltext på nätet, och för den som inte vill sitta och slå i lexikon hela tiden går det även bra att läsa dem i fransk översättning, från Éditions Philippe Picquier.

fredag 30 oktober 2009

Frankfurtbokmässan på Youtube

Det finns en hel del intervjuer och andra reportage från bokmässan i Frankfurt på Youtube. Den här filmen innehåller till exempel bland annat en kort intervju med Yang Lian. En längre intervju med honom hittar man här.

Notera att journalisten kallar sin hedersgäst för "The Republic of China"...

Snygga killar från Singapore

Eftersom jag är på jakt efter bra litteratur från Singapore just nu har jag råkat snubbla över två intressanta författare som jag gärna vill läsa mer av: O Thiam Chin och Johann S. Lee. (Lee till vänster och O till höger på bilden)

O Thiam Chin skriver framförallt noveller och har publicerat ett antal texter i olika litterära tidskrifter. Novellsamlingen Never Been Better har precis kommit ut och förhoppningsvis dimper ett exemplar snart ner i min brevlåda. De noveller av O som jag har läst har varit ganska finstämda berättelser skrivna med stor inlevelse och fantasi. Ta till exempel "Småsten", som börjar så här:

En gång älskade jag en pojke som var en fågel. Han hade en glänsande näbb som näsa, ett par vingar istället för armar och en kropp täckt med bruna och krämfärgade fjädrar. Vi gick i fyran och han satt bredvid mig i klassrummet.

Resten av berättelsen får ni läsa i nästa nummer av Karavan.

Johann S. Lee är känd som Singapores främste gayförfattare. Han debuterade 1992 som 21-åring med romanen Peculiar Chris, följde upp den 15 år senare med To Know Where I'm Coming From (även den med starkt självbiografiska inslag) och släppte i början av 2009 sin tredje roman - Quiet Time, om ett par bögar som tvingas tänka över sitt förhållande när den ene av dem börjar längta efter barn. Ytterligare en punkt på måste läsa-listan.

söndag 25 oktober 2009

Rävandar - den anständiga versionen

Överallt där det finns rävar verkar människorna betrakta dem som riktigt sluga djur, små lurifaxar som hittar på bus eller driver med överheten. I Kina - och i övriga Östasien - har man tagit det ett steg längre. Sedan en mycket lång tid tillbaka finns där en föreställning om att vissa rävar kan bli mycket gamla och att de med tiden kan få övernaturliga krafter. Förutom att få saker att flytta på sig (ungefär som en poltergeist) eller trolla fram guld och ädla stenar kan de också förvända synen på folk och anta människogestalt. En räv som lyckats bli 50 år gammal kan förvandla sig till kvinna, en räv som blivit 100 kan förvandla sig till man och en räv som blir 1000 år uppnår odödlighet.

Allt det här gjorde rävarna till ett slags mittemellanvarelser i de gamla kinesernas ögon. De var varken människor eller vanliga djur, varken odödliga eller monster. De bodde ofta i gamla gravar eller övergivna hus, så fastän de var levande uppehöll de sig i de dödas värld. Som författaren Ji Yun uttryckte det år 1789:

Människor och djur är olika raser, men rävar är mittemellan människor och djur. De döda och de levande vandrar olika vägar, men rävar befinner sig mittemellan de döda och de levande. Odödliga och demoner vandrar olika vägar, men rävandar befinner sig någonstans mittemellan de två. Därför kan man säga att ett möte med en räv är något oerhört underligt, men också att det är något oerhört alldagligt. Människor och föremål tillhör olika kategorier, men rävandar är någonstans mittemellan de två. Ljusets och mörkrets vägar korsas aldrig, men rävandar står mittemellan dem bägge.

För att en rävande skulle kunna förvandla sig till människa krävdes att den genomförde vissa riter. Den vanligaste metoden var att leta rätt på en mänsklig dödskalle (inte så svårt om man bor i en grav) och sedan placera den ovanpå sitt huvud och lägga sig raklång på marken i månskenet. En annan, mindre vanlig, metod var att helt enkelt överta en riktig människas kropp så att hon blev besatt.

En räv som hade förvandlat sig till människa kunde ägna sig åt studier och förkovra sig, vilket kunde snabba på odödlighetsprocessen. Men det fanns en genväg också - en som kunde verka lockande om man hade 900 år kvar innan man nådde målet: sex med en människa. För att bli odödlig måste en räv nämligen få en viss mängd mänsklig essens och det kinesiska ordet för "essens" 精 råkar också betyda "sperma". Av den anledningen såg många rävandar till att uppträda som prostituerade. Men det var klart att det var en litet mer intressant utmaning att fånga någon ung, oskyldig man och suga musten ur honom tills han helt tynade bort. Då gav sig rävkvinnan av på jakt efter nästa byte. Så här kunde det gå till:

Wu Lintang berättade historien om en ung man som förfördes av en räv, som fortsatte att besöka honom trots att han tynade bort. Till slut hade han så litet kraft kvar att han inte kunde tillfredsställa henne när de gick till sängs med varandra. Räven klädde på sig och gjorde sig redo att ta farväl, och trots att den unge mannen grät och bad henne att stanna vägrade hon bestämt.

När han klandrade henne för att hon var så känslokall svarade hon upprört: "Inga äktenskapsband binder oss samman. Jag kom enbart hit för att få andlig näring. Men nu är din essens på upphällningen. Varför ska jag stanna när här inte finns något mer att få? Förhållanden som bygger på makt och inflytande avslutas när makten och inflytandet tar slut. Förhållanden som bygger på rikedom avslutas när ingen rikedom finns kvar. Människor ställer sig in hos dem vars rikedom och makt drar till sig deras uppmärksamhet, och inte på grund av äkta känslor. Försökte du inte själv ställa dig in hos en viss person som du nu inte längre bryr dig om? Och så klandrar du mig!"


Men ibland kunde det hända att en rävande verkligen förälskade sig i en människa och bestämde sig för att inte ta kål på honom utan istället belöna honom med framgång och pengar. Hederliga rävandar (den sort som ägnade sig åt studier istället för sex) kunde också se till att en rättrådig man eller kvinna fick ett bra liv.

Många valde att dyrka rävandar och vända sig till dem för få goda råd, särskilt när det gällde ekonomiska transaktioner eller utomäktenskapliga affärer. I sådana fall gällde det nästan alltid en specifik räv, oftast någon som bodde i närheten. Men man kunde också vända sig till ett medium i något tempel för att få kontakt med andarna, en tradition som inte ens kommunismen verkar ha lyckats utrota helt.

Det finns en stor mängd berättelser om rävandar i den kinesiska litteraturen. Mest kända är förmodligen de i Pu Songlings Pilträdsateljéns berättelser om underliga ting 《聊斋志异》och i Ji Yuns Anteckningar från De noggranna studiernas halmtäckta stuga 《阅微草堂笔记》. Vill man läsa mer om rävandar kan man till exempel låna Rania Huntingtons Alien Kind eller Xiaofei Kangs The Cult of the Fox. Sedan finns förstås en hel del information att hämta på nätet, både översatta berättelser och fakta.

Vill ni läsa lite om de mer erotiska sidorna av rävkulten, klicka här.

(Bilden längst upp kommer från filmen Painted Skin 画皮 (2008), som handlar om en vacker rävkvinna som förför en man och försöker döda hans fru. Den bygger på en berättelse av Pu Songling, men i originalet är kvinnan faktiskt inte en räv, utan en helt annan sorts demon. Den andra bilden är © Stephanie Pui-Mun Law)

torsdag 22 oktober 2009

Teckenreform upprör folket

På danska Kinablog.dk hittar man nyheten om att den kinesiska regeringen har gett sig in på ett nytt försök att förenkla skrivtecknen. Den riktigt stora förenklingsreformen genomfördes på 1950-talet, då mer än 2000 skrivtecken fick ett nytt utseende (även om det "nya" ofta baserades på gamla, vanligt förekommande skrivsätt som inte var officiellt godkända).

Nu vill regeringen förenkla ytterligare 44 tecken, och detta har stött på oväntat motstånd. 80% av de som kommenterat frågan på Internet har varit klart negativa, trots att förenklingarna inte är särskilt stora eller radikala. Mer information om detta på Sina (på kinesiska) och AFP (på engelska).

Själv är jag mycket tacksam om jag slipper att lära om de få tecken jag lyckats banka in hittills...

(Foto: kevindooley på Flickr)

onsdag 21 oktober 2009

På Argunflodens högra strand

Under hela sommaren och hösten har Chi Zijians 迟子建 roman På Argunflodens högra strand 《额尔古纳河右岸》 legat på nattduksbordet och väntat på att jag skulle läsa ut den. Och jag har läst litet då och då, och tyckt att den var bra, och lagt den ifrån mig igen och läst något annat.

På Argunflodens högra strand handlar om en grupp renskötande evenker, ett folkslag som lever på gränsen mellan Kina och Ryssland. Berättaren är en gammal kvinna som väljer att stanna kvar i skogen på berget när resten av gruppen flyttar in till staden för att assimileras, bo i hus och föda upp renar i inhägnader. Och när de alla har gett sig av tänker hon tillbaka på sitt liv och berättar om det hon varit med om sedan barndomen fram till idag.

På Argunflodens högra strand är en mycket fin roman, vackert skriven och med intressanta beskrivningar av evenkernas traditionella livsstil och tro. Den vann det prestigefyllda Mao Dun-priset 2008 och har legat högt på försäljningslistorna. Ändå kan jag inte påstå att jag slukade den, när jag läste den första gången. Då tyckte jag att den saknade driv i handlingen och att den blev litet för stillastående för mig. Den kändes som en roman perfekt för den som är intresserad av evenker, renskötande minoritetsfolk eller av hur livet för nomaderna i Heilongjiang förändrades under 1900-talet, men aningen för seg för min smak. Vilket förvånade mig, för i vanliga fall är jag mycket förtjust i Chi Zijians texter.

Men sedan läste jag igen och den här gången fick jag en annan känsla. Kanske berodde mina problem med boken på att den innehåller så många ord och uttryck på evenkiska i kinesisk transkription, vilket fick mig att hela tiden stanna till och fundera på hur de borde översättas. Vid andra omläsningen kunde jag bortse från det, och då gick det bättre. Jag gillar Chi Zijians lugna berättande och hennes försök att sätta sig in i nomadernas liv och de påfrestningar som uppstår när omvärlden tränger in och försöker tvinga dem att överge sin kultur. Jag inbillar mig att det finns många likheter mellan evenkisk och samisk kultur och som norrbottning är det dessutom trevligt att läsa en kinesisk roman som inte utspelas på varma risfält eller i dammiga storstäder, utan bland snö och is i norr.

Lust, försakelse

Nu kan man köpa Noveller för världens barn 2009, som förutom fantastiska noveller av författare som till exempel Ernest Hemingway, Franz Kafka, Norman Mailer, Karin Boye, Elin Wägner och Sonja Åkesson även innehåller en svensk översättning av Zhang Ailings "Lust, försakelse" - berättelsen som låg till grund för filmen Lust, Caution. Mycket litteratur för pengarna och dessutom en slant till behövande barn. Mer om novellsamlingen här, och ett kort utdrag ur "Lust, försakelse" hittar du i ett tidigare blogginlägg.

måndag 19 oktober 2009

Kinesiska som gymnasiespråk

Och så blev Folkpartiet först med att föreslå kinesiska som gymnasiespråk med samma ställning som franska, tyska och spanska. Själv tycker jag förstås att det låter trevligt (och öppnar oanade möjligheter att hitta arbete i andra delar av landet). Fast frågan är var alla lärare ska komma från? Att kunna ett språk är ju inte detsamma som att kunna lära ut det, det vet alla som har dragits med lärare vars standardsvar på alla frågor är: "Det bara är så." Man ser framför sig hur Konfuciusinstitutet sväller över alla bräddar...

Mer kinesiska på gymnasiet skulle också kräva en ökad standardisering av kunskapskraven. Nu verkar det vara väldigt olika. Vissa lärare är rätt krävande och ser till att eleverna faktiskt lär sig språket ordentligt, andra tittar mest på film eller går på museer. Bra kulturkunskap kanske, men inte någon riktig språkundervisning. Och kinesiska tar tid att lära sig. Det är något helt annat än att studera t.ex. spanska, där man kan ta hjälp av likheter med andra europeiska språk som man redan kan.

Men visst, fixar man bara fram lärarna, lägger fast kunskapskraven och ordnar med standardprov så varför inte?

(Foto: spjwebster på Flickr)