torsdag 23 december 2010

Utländsk litteratur i kinesisk översättning

NY Times hade i veckan en lång artikel om utländsk litteratur i kinesisk översättning, som är intressant för att den diskuterar vad som anses vara acceptabelt och vilka typer av böcker som går bra i Kina.

Dåliga snabböversättningar är ett ständigt problem, men det finns ändå vissa förlag - som till exempel Horizon - som säger sig se den goda översättningen som viktig. Å andra sidan är en av deras mest anlitade översättare en person som säger sig översätta en bok på ett par dagar, vilket i mina öron inte låter som om det skulle båda gott för kvaliteten ...

Den översättaren, Li Jihong, har också hittat ett smart sätt att gå runt åtminstone delar av censuren genom att köpa rättigheterna till vissa böcker personligen, så att förlagsredaktörerna inte kan ändra utan hans godkännande. På så sätt kunde han till exempel ge ut den amerikanska boken Conversations with God av Neale Donald Walsch på kinesiska (med titeln 《与神对话》) utan att behöva göra en massa strykningar av politiskt/religiöst känsliga delar av texten. Bra tänkt!

Li Jihong har tidigare intervjuats av Bruce Humes, och berättade då om hur det gick till när han översatte Flyga drake av Khaled Hosseini. Mycket intressant. En filmad intervju på kinesiska med Li Jihong går att hitta här.

fredag 17 december 2010

Intervju med Liu Cixin


China Daily har gjort en lång intervju med Liu Cixin, just nu en av de mest populära scifi-författarna i Kina. Jag har förgäves försökt få tag på hans 《三体》-trilogi, men den är tyvärr slutsåld på både Dangdang och Amazon.cn, så jag får vänta tills någon vänlig själ shoppar den åt mig på plats i Kina. Första delen ligger visserligen ute på nätet, men mina ögon mår inte så bra av att läsa på skärmen...

Någon borde nog läsa och ge ut litet kinesisk science fiction på svenska.

fredag 3 december 2010

Vinterjasmin


Tatuera in mig överallt på ditt skinn
så att jag kan blomstra tillsammans med dig

Låt mina läppar bli din blommas kronblad
Låt dina stjälkar bli mitt utslagna hår

Jag andas in din gyllene färg
Allt blir ett, kristallklart …

I Chen Rans roman Privatliv förekommer utdrag ur några dikter av en kvinnlig poet, Yi Lei. Jag tycker om dem, och när jag letade litet visade det sig att Yi Lei, som föddes 1951, började skriva under slutet av 1980-talet och att flera av hennes samlingar, bland annat de som innehöll dikterna i Privatliv, förbjöds eftersom de innehöll alltför många anspelningar på sex och ansågs vara allmänt osedliga - till exempel hade hon använt ordet "bröst" alldeles för många gånger och på ett politiskt inkorrekt sätt.

Yi Lei var mycket populär just under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, framför allt bland kvinnliga läsare. Mest känd är sviten En ensamstående kvinnas sovrum, som består av fjorton dikter. Den första, som har titeln "Spegelns magi", ingår i Privatliv:

Kan du gissa vem det är jag känner?
Hon är en, men ändå många

Överallt dyker hon upp

Och försvinner på ett ögonblick

Hon håller blicken fäst framför sig

Bär inte lyckans ärr

Ljudlöst talar hon till sig själv
Stark och vacker är hon, utan värme
Tredimensionell, men också yta

Det hon har att ge kan du inte ta emot

Hon kan inte tillhöra någon

… hon är jag, i spegeln
Om du delar världen i två

Får du ett kvar

En oberoende, självständig siffra

En materia med inneboende skaparkraft

… hon är jag, i spegeln

Spegeln med träramen hänger ovanför min säng

Hundra gånger om dagen utövar den sin magi

Du kommer aldrig att bo med mig …


I mars i år publicerades faktiskt en intervju med Yi Lei i den engelskspråkiga kinesiska tidskriften Global Times, där man får veta mer om hennes liv och karriär.

fredag 26 november 2010

En berättelse om döden

I essäsamlingen Kina i tio ord berättar Yu Hua att folk ofta frågar honom varför hans skrivande så drastiskt ändrade karaktär på 1990-talet. På 1980-talet skrev han mest noveller, grymma och ruggiga berättelser som dröp av blod och ofta var ganska groteska och skrämmande. Många har velat knyta detta till det faktum att Yu Hua arbetade som tandläkare och menar att man kanske blir litet våldsfixerad när man står och bänder loss tänder ur folks munnar dagarna i ända.

Yu Hua själv har en annan förklaring. Visserligen inte den enda möjliga, säger han, men kanske den troligaste.

Under sin mest intensiva författarperiod mellan 1986 och 1989 skrev han som besatt hela dagarna, och alla hans berättelser var fyllda av blod och våld. På nätterna hemsöktes han av fruktansvärda mardrömmar där han jagades av okända förföljare som försökte mörda honom. Han mådde allt sämre och blev alltmer härjad och stressad. En natt drabbades han av en ovanligt lång och utdragen dröm där han istället för att vakna när mördarna hann ikapp honom faktiskt upplevde sin egen avrättning. När han till sist kom till sans hade något hänt. Istället för att som vanligt pusta ut och avfärda det hela som en normal mardröm, frågade han sig varför han alltid drömde på det här sättet. Och plötsligt kom gamla minnen från barndomen tillbaka.

Yu Hua växte upp under kulturrevolutionen och bevittnade en rad offentliga stormöten där kontrarevolutionärer, mördare och våldtäktsmän visades upp för en upphetsad folkmassa innan deras domar förkunnades. Efter domen slängdes de dödsdömda upp på en lastbil och kördes iväg till stranden för att avrättas. Folkhopen följde med och alla kämpade om att få bra platser för att bevittna avrättningen. Även Yu Hua hade den tveksamma turen att en gång hamna tillräckligt nära för att se alla detaljerna. De minnena, i kombination med allt det andra våldet han hade upplevt i staden samt de blodiga scener han bevittnat på sjukhuset där hans föräldrar arbetade, kom indirekt till uttryck i hans texter men också i de omskakande mardrömmarna. Utan att själv märka det hade han drivit sig allt närmare ett psykiskt sammanbrott. Men den morgonen, när han vaknade ur drömmen om sin egen avrättning, lovade han sig själv att upphöra med att frossa i blod och våldsamheter. Och tur var väl det, för annars hade vi kanske aldrig fått läsa romaner som Att leva eller En handelsman i blod.

Ett exempel på de våldsamma ungdomsnovellerna hittar man i novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Den novellen heter ”En berättelse om döden” och handlar om en man som kör på och dödar en liten flicka, vars släkt tar en blodig hämnd.

Om jag inte hade fått syn på blodfläcken på däcket utan bara klättrat upp i förarhytten och kört därifrån skulle allt förmodligen ha gått bra. Men jag såg den. Jag inte bara såg den – jag till och med rörde vid den med handen. Den var fuktig. Då förstod jag att jag inte hade sett fel, och jag föll på knä på vägen och kikade in under lastbilen. En liten flicka låg hopkrupen på marken under karossen.

Jag klev ur igen och drog fram flickan som låg under bilen. Hennes panna var krossad och blod forsade fortfarande ur såret. Andhämtningen var svag, men hon andades i alla fall. Hennes uppspärrade ögon – såna svarta och glänsande ögon – verkade vara desamma som de jag hade sett för tio år sedan. Jag tog henne i famnen och började gå mot bron med räcket och bort längs den asfalterade vägen. Flickans mjuka kropp var mycket varm och det långa, svarta håret kändes som pilkvistar mot mina händer.

När jag vände mig om för att gå var det någon som slog mig i ansiktet. Ljudet var lika dovt som om han hade slagit till en sandsäck. Jag vände mig om igen och stirrade på huset. Den lille pojken kom rusande mot mig med en glimmande skära i handen. När han kastade sig fram sänkte sig skäran genom luften och trängde in i min mage. Det var så okomplicerat: den skar upp huden på buken lika lät som om den skurit sönder ett ark papper och sedan kapade den min blindtarm. På vägen ut trasade den inte bara sönder ändtarmen utan slet dessutom upp ett så långt sår i mellangärdet att alla tarmarna vällde ut. Jag hade inte ens hunnit sätta händerna för magen förrän en kvinna måttade ett slag mot min skalle med en spade.


Och det är bara början…

måndag 15 november 2010

Ungdomens sång

Ibland överraskar man sig själv med att göra helt rätt val. Häromveckan läste jag och mina studenter ett utdrag ur Yang Mos 杨沫 roman 《青春之歌》Ungdomens sång, en dundersuccé från 1958 om unga revolutionärer som offrar sig för partiet och kommunismen. Låter inte så fruktansvärt roligt, eller hur? Men det var det. Eller i alla fall mycket roligare än jag hade trott (och då var det ändå jag själv som valde texten).

Ungdomens sång handlar alltså om unga revolutionärer, närmare bestämt om Lin Daojing, en tonårsflicka som lämnar sin gammaldags överklassfamilj och i desperation över sin mors död och en hotande framtid som konkubin åt en äldre man försöker begå självmord. Hon räddas av en ung man, Yu Yongze, som tar hand om henne och som hon så småningom förälskar sig i. Men Yongze vill att hon ska gifta sig och leva familjeliv med honom och Daojing känner sig allt mer pressad. Det är inte det stilla livet som gift fru hon vill ha.

Hon dras till kommunismen och den unge revolutionären Lu Jiachuan, som dock snart hamnar i fängelse och dör martyrdöden. Genom romanen får man följa Daojings intellektuella och personliga utveckling medan hon studerar kommunistiska texter, smugglar in pennor till de politiska fångarna i fängelset, skriver flygblad och försöker värja sig mot slemma friare. Hon blir även förälskad i en tredje man, Jiang Hua.

Jag har inte läst hela Ungdomens sång - den utgåva jag har lånat ligger på drygt 600 sidor och det känns litet för mycket just nu - men de kapitel jag har läst gav faktiskt mersmak. Det är onekligen en dramatisk historia som Yang Mo berättar och spänningen är på topp hela tiden. Dessutom är hon bra på att låta personerna i boken ta gestalt och kännas verkliga. Romanen var oerhört populär bland kinesiska ungdomar under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, men under kulturrevolutionen kritiserades den hårt för att vara alltför borgerligt romantisk. Revolutionärer ska inte hålla på och förälska sig!

Orkar man inte läsa boken, som lär ska finnas översatt till ett antal språk, så kan man antingen se filmen från 1959 eller teveserien från 2007, där man verkligen har tagit tillvara den romantiska potentialen. Klicka här så får ni se!

måndag 8 november 2010

Liu Xiaobos texter på svenska

Nästa år kommer en samling texter av Liu Xiaobo ut i svensk översättning på Weyler Förlag. Vad boken ska heta och exakt när den kommer ut är än så länge oklart, men det kan vara värt att hålla ögonen öppna!

lördag 6 november 2010

Efterskalv

En av de stora kinesiska biosuccéerna i år är Aftershock/唐山大地震, av regissören Feng Xiaogang. Filmen har blivit omtalad för att den är den första kinesiska film som använder sig av IMAX-teknik, men också för att ämnet naturligtvis berör väldigt många - både de som har egna minnen av jordbävningen i Tangshan 1976 och de som har drabbats av andra jordbävningar under senare år.

I likhet med många andra kinesiska storfilmer bygger även Aftershock på en bok. I det här fallet är det inte en roman, utan en 50 sidor lång novell med samma namn av den kanadensisk-kinesiska författarinnan Zhang Ling. Novellen inleds med att huvudpersonen, Wang Xiaodeng, läggs in på sjukhus efter sitt tredje självmordsförsök. Den psykolog som får ta hand om henne upptäcker snabbt att hon bär på förträngda minnen från barndomen, saker som är så traumatiska att hon inte ens kan tänka på dem.

Wang Xiaodeng har invandrat till Kanada och är en på ytan framgångsrik kvinna med man, barn och en blomstrande författarkarriär. Men bakom den fina fasaden är hon en osäker person med ett enormt kontrollbehov som är på väg att helt splittra familjen. I en serie tillbakablickar får läsaren veta varför Xiaodeng har blivit den hon är. Under jordbävningen begravs hon tillsammans med sin tvillingbror under ett stort cementblock och hör räddningsarbetarna förklara för hennes mor att hon måste välja vilket av barnen som ska räddas - ett av dem kommer att krossas under betongen när man tippar blocket åt sidan. Modern väljer sonen. Xiaodengs livlösa kropp slängs i en hög med andra lik, men hon är inte död. Den förvirrade flickan som irrar runt bland ruinerna tas om hand av soldater och blir så småningom bortadopterad till ett barnlöst par.

Xiaodeng har inga minnen av livet före jordbävningen. Hennes nya föräldrar tar väl hand om henne, fram tills den dag då hennes adoptivmor dör i cancer. För den trettonåriga Xiaodeng är det ett stort svek - ytterligare en mor som lämnar henne åt sitt öde. Att adoptivfadern sedan förgriper sig på henne gör förstås inte saken bättre.

Novellen slutar med att Xiaodeng, som nu har skilt sig och åtminstone tillfälligt förlorat vårdnaden om sin dotter, reser tillbaka till Kina för att besöka Tangshan. Utifrån gatan betraktar hon huset där hennes mor bor, och ser plötsligt sin brors två tvillingbarn komma ut på balkongen. De heter Jideng och Niandeng, två namn som betyder ungefär "minns Deng". Då gråter hon, för första gången sedan jordbävningen.

Det finns förstås en tänkvärd sanning bakom novellen, att katastrofer kan sätta djupa spår i människor och att svek i barndomen kan påverka en människa långt upp i åren och göra att hon inte alltid handlar helt rationellt. Jag tycker också om Zhang Lings val att berätta historien i små korta episoder från olika tider och platser. Tyvärr gör hon det inte helt bra. För mig förlorar berättelsen väldigt mycket av sin trovärdighet redan från början, när Xiaodeng träffar psykologen för första gången och han efter att ha utbytt ett par ord med henne ber henne dra fem djupa andetag - varpå hon omedelbart försätts i något slags hypnos och börjar beskriva de bilder hon ser. Dessutom verkar psykologen inte göra något mer för henne än att vid varje träff fråga om hon lyckats öppna det stängda fönstret i sin dröm, och när hon inte har gjort det säger han åt henne att anstränga sig litet mer nästa gång. Det är också litet otydligt om de korta tillbakablickarna är minnesfragment eller information från den allvetande berättaren.

Litet tråkigt är det alltid när man läser en historia som skulle ha kunnat bli riktigt bra i en bättre författares händer.

Filmen Aftershock har samma utgångspunkt som novellen, men efter den sorgliga inledningen ljusnar det. Filmens kvinnliga huvudperson får här sin förlösning när hon själv deltar i räddningsarbetet efter jordbävningen i Sichuan. Hon inser att moderns val inte berodde på att hon älskade brodern mer och kan därmed gå vidare med sitt liv. I en intervju som delvis översatts till engelska av Bruce Humes berättar filmens manusförfattare, Su Xiaowei varför man beslöt sig att helt ändra stämningen i berättelsen. Kanske litet frustrerande för den som har läst novellen och förväntar sig att filmen ska likna den, men å andra sidan inte värre än att Quasimodo fick leva lycklig i alla sina dagar i Disneys version av Ringaren i Notre Dame...

Filmens första del är i alla fall mycket bra, med obehagligt trovärdiga scener från jordbävningsområdet.

tisdag 2 november 2010

Contemporary Chinese Writers och Can Xue


En bra början till vad som kan bli en fantastisk databas över kinesiska författare är Contemporary Chinese Writers, en webbplats som drivs av Massachusetts Institute of Technology. Än så länge finns här bara information om en enda författare, Can Xue, men den är å andra sidan mycket bra, med fylliga listor över publikationer, översatta texter, biografiska fakta och dessutom ett fotoarkiv. Can Xue är en speciell författare som nog får anses tillhöra de inte alldeles lättillgängligas skara, och i Sverige är det så vitt jag vet framför allt Göran Sommardal som har skrivt om och översatt henne.

Jag hoppas att databasen så småningom kommer att fyllas ut med mer material om fler författare, och gärna utdrag ur översatta texter så att man direkt kan få en känsla för hur författarna skriver. Vill man läsa något av Can Xue i engelsk översättning så kan man till exempel prova Five Spice Street.

tisdag 26 oktober 2010

Kinesisk-grekiskt barnbokssamarbete uppstod i Sverige

Under Beijings internationella bokmässa i början av hösten undertecknades ett kinesisk-grekiskt avtal om samarbete mellan de två barnboksförfattarna Qin Wenjun och Eugenios Trivizas. Det som gjorde att jag blev litet extra glad när jag läste nyheten är att idén till detta samarbete faktiskt uppstod i Sverige - under en träff med glögg och lussekatter i Internationella bibliotekets lärmiljörum.

Både Qin och Trivizas var nämligen inbjudna till Internationella bibliotekets barnboksvecka 2008, tillsammans med Ayla Çınaroğlu (Turkiet) och Yohannes Gebregeorgis (Etiopien). Qin och Trivizas kom mycket bra överens och började snart fundera på ett eventuellt framtida samarbete. Och nu har det alltså blivit av! Det är kul med positiva bieffekter man inte har väntat sig!

Här kan man läsa mer om det framtida samarbetet.

måndag 25 oktober 2010

Den magiska porten

Ibland har man tur. I början av hösten gjorde jag ett besök på Hallunda bibliotek och hittade av en slump en väldigt fin kinesisk barnbok i deras hyllor, en av de finaste kinesiska kapitelböcker jag har sett, faktiskt.

Boken heter 《腰门》, vilket skulle kunna översättas "midjedörr" och syftar på en midjehög svängdörr av saloon-modell. Bokens huvudperson missförstår namnet och tror att den kallas 妖门, vilket skulle betyda "häxdörr" eller "magisk dörr" - en liten ordlek som inte är så helt enkel att översätta.

Shaji, huvudpersonen, är en flicka på ungefär sex år. Hennes föräldrar är järnvägsingenjörer och reser mycket, och eftersom de inser att de kommer att få svårt att ta hand om henne och ge henne en stabil skolgång under sitt kommande projekt skickar de henne istället till gamla tant Moln, som bor i en småstad i sydvästra Kina. Shaji är en mycket tystlåten och ensam flicka som alltid har dragit sig undan andra barn och mest leker för sig själv. Men hos tant Moln tinar hon upp litet. Den första vän hon får är en pojke som säljer vatten till invånarna. Han är i princip stum, det enda ord han kan säga är "vatten", vilket också har blivit hans namn. När man börjar dra in rörledningar i staden och Vatten riskerar att förlora jobbet försöker Shaji hjälpa honom genom att sabotera rörläggningen, men det lyckas förstås inte.

Så småningom börjar hon i skolan, där hon genast blir utanför. Men efter ett tag hittar hon en ny kompis, en flicka som precis som hon står utanför gemenskapen. Hon heter Qingliu och är harmynt. De andra barnen mobbar henne, men Shaji tycker att hon bara är extra gullig eftersom hon liknar en kanin. Det säger hon också rakt ut och får genast på pälsen av den förolämpade Qingliu, en litet misslyckad inledning på något som sedan utvecklas till en fin vänskap. Det visar sig att den mobbade Qingliu är en fantastisk sångerska och med hjälp av Shaji får hon något av en revansch i klassen, men till sist flyttar hon när hennes mamma - som hon inte har träffat på många år - kommer för att hämta henne.

När Qingliu var liten lämnade hennes föräldrar bort henne på grund av harmyntheten, och när Shaji får veta det blir hon väldigt orolig. Kanske hennes egna föräldrar också har slutat älska henne och aldrig kommer tillbaka igen? Shaji börjar drömma underligt och gå i sömnen, och tant Moln söker hjälp hos en klok gumma. Frågan är om Shajis sömngångeri beror på oro eller på att en förtrollad katt försöker locka ner henne i floden...

Shaji hinner uppleva en hel del innan hon efter sju år till sist flyttar från tant Moln, som då har en ny liten flicka att ta hand om. Den magiska porten är baserad på författaren, Peng Xuejuns 彭学军, egna erfarenheter från sin barndom, då hon precis som Shaji tillbringade flera år i en småstad i Yunnan. Hon lyckas få till en bra blandning av händelser som är lagom spännande och samtidigt vardagliga och lätta att sätta sig in i för ett barn.

Illustrationerna lyfter dessutom boken ytterligare ett snäpp. Hela berättelsen utspelas ju i sydvästra Kina, i ett område som domineras av miao-folket, men det är inget som särskilt lyfts fram i texten annat än på några få ställen. Istället visar det sig i illustrationerna där kläder, hus och miljöer har en tydligt Yunnan-prägel. Det är bra, tycker jag, för det blir inte någon exotisering av miao utan snarare framställs de som helt vanliga människor - bara med vissa egna föreställningar och traditioner. Vill man se fler bilder av Chen Xingxing 陈兴兴 - eller Wenna 文那, som hon kallar sig på nätet - kan man titta på hennes blogg.

tisdag 12 oktober 2010

Fint pris till Han Shaogong

Mycket glad blev jag idag när jag såg att Han Shaogong har fått ett fint pris för sin roman Maqiao, nämligen Newman Prize for Chinese Literature, som delas ut av University of Oklahoma.

Priset är relativt nytt och har bara delats ut en gång tidigare, då det gick till Mo Yan för hans roman Sheng-si pilao (som ju snart kommer på svenska). Men det är en väl kvalificerad jury som utser pristagaren och Han Shaogong vann i konkurrens med ett antal andra riktigt bra författare/verk, så det är verkligen något att glädjas över.

Själv är jag mycket förtjust i Maqiao och inbillar mig att det är precis den sortens roman som Svenska Akademiens ledamöter skulle kunna gilla...

lördag 9 oktober 2010

Kommande...

Följande böcker med anknytning till Kina, Taiwan och Singapore kommer på svenska inom det närmaste året (eller åtminstone inom 2011, om allt går som det ska):

- Privatliv av Chen Ran (Tranan)
- På liv och död av Mo Yan (Tranan)
- Kina i tio ord av Yu Hua (Ruin)
- Aldrig mått bättre av O Thiam Chin (Tranan)
- Min egen lilla skog av Yan Shu-nü och Chang Yu-ran (Trasten)
- Quiet Time av Johann S. Lee (Tranan)
- Under hagtornsträdet av Ai Mi (Albert Bonnier)

Observera att alla titlar bara är arbetstitlar och att de kan komma att heta något helt annat när de väl dyker upp i handeln!

(Foto: Valeriana Solaris på Flickr)

fredag 8 oktober 2010

Liu Xiaobo!

Vad ska man säga? Kanske inget mer än den kommentator på Twitter som fyllde sin tweet med:

#liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波

Och så grattis förstås! Grattis! Och en stor kram även till Liu Xia, hans fru!

Här är motiveringen!

torsdag 7 oktober 2010

Goda söner och döttrar

För många år sedan, närmare bestämt 1999, kom Hong Yings självbiografiska roman Flodens dotter ut på svenska. Tio år senare, alltså förra året, kom fortsättningen, som har titeln 《好儿女花》, vilket kanske litet förenklat skulle kunna översättas med Goda söner och döttrar. Flodens dotter var en bra roman, så det var med stora förhoppningar jag tog mig an den nya boken.

I Goda söner och döttrar - som har mindre av romankänsla över sig än Flodens dotter - berättar Hong Ying om hur hennes mamma blir svårt sjuk och hur Hong Ying skyndar tillbaka till Chongqing men inte hinner i tid - när hon kommer fram har mamman redan avlidit. Begravningen och mötet med syskon och släktingar som hon inte träffat på länge frammanar många minnen, och Hong Ying börjar även undra hur mammans liv på äldre dagar egentligen var. Trots pengarna som Hong Ying har skickat och trots att hennes bror och svägerska har tagit hand om mamman, verkar hon ha levt under rätt sjabbiga förhållanden och grannarna påstår att hon brukade gå omkring och rota i soptunnorna.

Hong Ying försöker ta reda på vad som hände, och medan hon pratar med sina släktingar och gamla vänner och ovänner, växer bilden fram av en allvarligt splittrad familj med många tragiska händelser i bagaget.

Jag måste säga att jag inte alls blev särskilt förtjust i Goda söner och döttrar, och har svårt att förstå varför den hyllades så när den kom ut i Kina (den har erhållit ett flertal utmärkelser). Kanske beror det på att jag faktiskt känner en del av personerna som Hong Ying skriver om (till exempel hennes före detta make, som beskrivs på ett mycket negativt sätt) och det blir både plågsamt och pinsamt att läsa intima detaljer ur deras liv. Det är också tröttande att läsa om det ständiga våldet som tycks pågå i Hong Yings familj. Människor slåss, knivhugger varandra, är otrogna, knarkar, stjäl... det finns ingen ände på eländet. Dessutom är boken som sagt var inte alls lika mycket en roman som Flodens dotter, som hade ett genomtänkt upplägg och en intressant intrig. Här är det meningen att mysteriet med mammans sorgliga sista tid i livet ska driva berättelsen framåt, men alltför litet handlar om detta och alltför mycket om hur hemska de andra familjemedlemmarna är.

Ibland bör man faktiskt inte tvätta sin privata byk offentligt.

torsdag 30 september 2010

Herrar, slavar och hundar

Jag borde ju skriva något om Han Han 韩寒. Jag borde verkligen skriva något om Han Han. En vacker dag ska jag göra det. But it is not this day. This day we Link - nämligen till Perry Links artikel om Han Hans korta bloggtext "Herrar, slavar och hundar" som lades ut på nätet den 18 september och låg kvar i hela 50 minuter innan den raderades av censuren.

För den som inte redan vet vem Han Han är så kan jag helt kort säga att han är en ung man (28 år i år) som fick ett fenomenalt genombrott för tio år sedan med romanen De tre portarna 《三重门》, om en ynglings plågsamma upplevelser av ett stelt och mördande tråkigt utbildningssystem. Han Han hoppade själv av universitetet trots sin uppenbara begåvning, och är numera racerförare, författare och mycket läst bloggare. Och så är han väl själva definitionen av niubi 牛屄 (vilket, för den som inte vet det, ordagrant borde översättas med "kofitta" men i det här sammanhanget i princip betyder samma sak som cool, skithäftig, självsäkert arrogant).

Någon dag ska jag skriva något om De tre portarna och Han Han. Men idag är jag för trött. Fast den kinesiska texten till "Herrar, slavar och hundar" klistrar jag in här nedanför, ifall någon vill läsa den och inte ids leta runt på nätet. Han Hans blogg hittar man här.

韩寒:主子,奴才和狗

在9月18日这个敏感的时刻,我有的朋友开始研究要不要游行。当然,游的主体可以是反日保钓救船长。终于,在一个很多论坛里连“游行”两个字都打不出来的国家里,我们有行可以游了。那么,要不要参加这次命题一日游呢?

首先,我认为在现代中国社会中,分为三个阶级,那就是主子,奴才和狗,而我们往往一人饰两角,至于饰演哪两个角色,我想不会有人觉得他在演主子吧。前一阵子,主子需要奴才去附和和伺候,但是现如今,主子需要狗去吼两声,因为在狗的逻辑里,无论主子怎么对待它,只要有外人来犯,狗总是该看家护院的。

当弄明白了这个以后,回头想想就容易多了。但是,在这三个阶级以内,好在我还有选择做花花草草的权力。我的选择依据是,对于相关部门,小事和大事他们的区别就是抗议一次和抗议十一次,有特权有能力的地方尚未出力,除了把人家日本大使变成了应召男郎以外,我们相关部门情绪稳定,并不见什么实际决心,别说武力上,连经济上都不敢有所动作。他们韬光养晦,所以我也韬光养晦。毕竟,我等做狗也罢,但要做一条戏狗,情以何堪。

纵观事态发展,领导的内心似乎并不愤怒,领导只是觉得窝囊,那自然,我们也只能跟着觉得窝囊,你哪有上街去表达窝囊的,那岂不是更窝囊。领导没面子的时候,我们给他们长脸,但领导有面子的时候,我们被他们掌嘴。我被欺负,我不能游,你被欺负,你让我游,我又情以何堪。你也别说这种民族国土大事应该是我们一起被欺负了,就算政府不作为,你活的一塌糊涂,也应该挺身而出。我自然可以挺身而出,但我的第一主题就是要求政府去作为,第二主题才是控诉来犯者,因为领土问题从来都不是老百姓能解决的和该去解决的,尤其是在我国,老百姓自己都没有一寸土地,所有的一切,都是问政府租的,所以,理论上,这事对我来说,就是我的房东在和别人就一块在地上的瓦而争执,这块瓦的确是风大的时候从房东的房顶上掉下来的,但房东也不敢去捡,因为可能要和隔壁人家打架。那我等租客在里面搅和什么呢。无土地者要去为他人争取土地,无尊严者要去为他人捍卫尊严,这样的人多少钱一斤?一斤多少个?

但毕竟,这样的游行安全,好玩,显得很酷,关键是游完以后还能正常工作学习,甚至还有助于未来发展,毕竟也算不容易,所以大学生和老百姓抱着尝鲜唱黑脸的角度去游一游无妨。到时候政府唱一个白脸,说不定能有所见效。况且现在去游行玩的人相比起以前游行玩的人也有着些许不同,以前是彻底的国政不分,被卖数钱,现如今很多青年终于能够将所谓爱国这件事情想的更明白,他们虽然依然愤怒,但开始反思自己为何每次都是那么窝囊和被动,回头也能更客观的看待国家和政府的关系,这也算是一个进步。对于任何国家来说,国家就是一个女人,执政者就是占有她的男人,有幸福美满的,有相处和睦的,有家庭暴力的,有关系紧张的,有离婚再嫁的,有不能改嫁的,但无论如何,你爱一个女人总不能连她的男人也一起爱了去。

最后,这些都不重要,最重要的是,我,如果今天能为唐福珍和谢朝平而游行,那么明天我就一定会为钓鱼岛和奥运火炬而游行。但这又是一个悖论,往往你能够为唐福珍谢朝平游行的时候,你往往就不会有钓鱼岛奥运火炬之类的事,而且更不会有唐福珍谢朝平之类的事出现。一个对内不能和平游行的民族,他的对外任何游行是完全没有价值的,那只是一场集体舞。

måndag 27 september 2010

Copyright Matters - om upphovsrätt, plagiat och samtida kinesisk litteratur

Se här en bok som verkar oerhört intressant! Lena Henningsens Copyright Matters: Imitation, Creativity and Authenticity in Contemporary Chinese Literature (Intersentia/Berliner Wissenschafts-Verlag, 2010).

Vad boken handlar om framgår ganska tydligt av titeln och enligt denna excellenta bokanmälan av Krista Van Fleit Hang i MCLC diskuteras här bland annat det konstnärliga begreppet linmo 临摹, författarna Guo Jingming och Han Han samt kinesisk fan fiction knuten till Harry Potter.

Den här sortens böcker är alltid rätt dyra att inhandla, så man får väl hoppas att något universitetsbibliotek slår till och köper den så att man kan låna den på fjärrlån. Spännande verkar den i alla fall vara, och den ligger förstås helt rätt i tiden!

lördag 25 september 2010

Flickan som svalde solen av O Thiam Chin

Jag hittade flickan som svalde solen på botten av en uttorkad brunn, där hon satt och grät förtvivlat. Omkring henne låg en damm av mörker. Hon hade satt händerna för ansiktet och höll tillbaka tårarna och det klara ljuset som sipprade fram i springorna mellan fingrarna. Skuggorna dansade omkring henne, på väggarna, fladdrande som en spökorkester, undflyende och efterhängsna. Hennes hjärtskärande gråt fyllde tystnaden likt en flod som översvämmar slätten, förödande, fördärvbringande. Hon hörde inte när jag klättrade nerför repet och närmade mig i mörkret. Varje steg kändes som en trevande framstöt längs randen av ett stup, ett potentiellt fall ner i det okända, omätbara.

När jag lade handen på henne ryckte hon till, vände sig om och såg på mig. Ljusexplosionen i hennes ögon bländade mig som en skarp kniv. Allt i mitt synfält blev glödande vitt, ett tomt landskap. Jag vacklade, grep instinktivt tag i henne och hörde henne flämta till av förvåning.


”Å, det är du! Hur visste du var jag var?” Orden lät nervösa, torra och hesa, och jag var glad över att höra hennes röst, vars rytm ringde i mina öron som en försäkran.


”Jag bara visste. Det var faktiskt inte så svårt”, sade jag, utan att lyckas dämpa ivern i min stämma. Det hade varit ett svårt sök, trots min förmåga, och nu när jag hade henne så nära och visste att hon var utom fara kunde jag äntligen sänka garden, utmattad men lättad och glad.


Som svar började hon gråta igen. Snyftningarna studsade mot brunnens mörka väggar, ett dånande eko.


”När de upptäcker vad jag har gjort kommer de att döda mig.”


”Nej, det kommer de inte. De vet fortfarande inget.” Tvivlet sipprade ut genom mina ord och besudlade den unkna luften omkring oss.


”Men kommer de snart att göra, mycket snart. Och då letar de rätt på mig och dödar mig, eller hur?”


Jag svarade inte; jag hade inget svar att ge. Den vita filten över mina ögon började lösas upp, den skingrades som moln och jag kunde sakta urskilja flickans suddiga konturer. Jag släppte taget. Hon hade vänt ryggen mot mig, böjt huvudet en aning och dragit sig tillbaka in i tystnaden. Jag väntade bredvid henne, oförmögen att gå därifrån. När hon talade igen såg hon inte på mig; istället fäste hon blicken på tegelväggen framför sig och gav ifrån sig en stark gloria av ljus som blottade murens sönderfallande, trasiga yta.


”Jag borde inte ha gjort det. Jag borde ha dragit mig ur.”


”Du visste inte vad du gjorde. De måste ha fått dig att göra det.”


”Nej, jag gjorde det av egen vilja. Ingen tvingade mig.”


Hon satte sig ner på gruset och blödde ljus medan hon blinkade och grät med förnyad inlevelse. Ljudet av hennes bittra, ensamma gråt skapade en fysisk och skyddande hud runt det ihåliga mörkret, och jag föreställde mig att den seglade uppåt, ut ur brunnen, upp i den fria luften, och smälte samman med nattens hjärtslag, i sin egen rytm. Jag insöp det och tittade upp mot brunnens knappnålsöppning, mot en förändrad värld, en ny värld utan sol eller värme, och kände kylan när den kalla luften vidrörde mig för första gången. Jag darrade och flyttade mig närmare henne. Hon luktade blommigt, ljust och eteriskt. Hennes kropp utstrålade den varma strålkransen av en solbränna.


Jag visste bara alltför väl hur hon luktade. Vi hade varit klasskamrater i fyra år, i samma gymnasieskola. Trots att hon satt tre rader framför mig i klassrummet talade vi nästan aldrig med varandra, och när vi gjorde det skedde det bara av flyktig artighet när våra vägar råkade korsas. På avstånd, i isolerad säkerhet, studerade och observerade jag henne, och under årens gång hade jag lärt mig att känna igen alla hennes dofter; det fanns inte en enda som jag inte hade studerat i mina sinnens inre rum innan jag till sist lagrade den i mitt huvud som en ädelsten. Jag hade blivit så van vid hennes doft – unik, omöjlig att dölja, ett aromatiskt fingeravtryck – att jag kunde lukta mig till henne överallt inom en radie av fyra kilometer, den längsta distans jag hittills hade spårat henne. En gång stötte jag faktiskt ihop med henne när hon kom ut från Starbucks och var tvungen att hitta på en fånig ursäkt för att förklara mitt plötsliga uppdykande. Men jag var ändå stolt över att kunna hitta henne i en flock av hundratals, kanske tusentals personer. Jag visste att jag aldrig skulle förlora henne och den tanken var oförklarligt tillfredsställande.


Så när jag inte hittade henne efter skolan den här dagen, vid busshållplatsen där hon vanligtvis brukade ta buss nummer 13 hem – jag brukade stå en bit bort och andas in henne –, fick jag panik. Jag gick runt på skolan och genomsökte klassrum och laboratorier, innan jag till sist gav upp, tog mod till mig och frågade hennes vänner var hon var. Det var så jag fick höra talas om vadet hon hade antagit efter att ha provocerats av ett rivaliserande flickgäng, en utmaning att överbevisa dem och hävda sig. Som den enda flickan i en familj med fem pojkar – jag tjuvlyssnade på henne under rasten en dag – var hon tvungen att göra allt hon kunde för att överleva, för att inte bli en hackkyckling, en vekling.


Att ta ner solen, att göra det omöjliga – det var lätt för henne, med tanke på hennes särskilda förmågor. En gång hade hon plockat en stjärna från natthimlen och svalt den i en enda tugga; det hände sista dagen på vår klassresa, när vi satt runt lägerleden och tjatade på varandra om att visa upp våra talanger.


Så det var så jag hittade henne, på brunnens botten: jag blundade och kallade ur djupet av mitt medvetande upp alla de dofter jag hade samlat under mitt sextonåriga liv till sinnesförnimmelsernas yttre värld och började sakta destillera och filtrera fram hennes unika doft ur den slumpartade, klusterlika röran av lukter från min barndom, mitt förflutna, från smutsen och sörjan i det gamla hyreshuset där jag bodde, tills jag kunde separera hennes doft från de andra och låta den fylla mig, översvämma mitt hela jag, slingra sig genom kroppen som en förtrollad, berusande ande.


När jag väl hade fått grepp om den väcktes mina sinnen som när man drar igång en motor och jag kände den överallt, lätt och svag till en början, från föremålen hon vidrört, marken hon beträtt, och sedan sakta starkare och tyngre i takt med att jag närmade mig. Det var inte lätt, men jag lyckades lokalisera henne där hon gömde sig i mörkret, i en djup brunn mitt i ingenstans.


”Du kan inte gömma dig här i brunnen för evigt, det förstår du väl?” sade jag. Mörkrets hud pulserade oavbrutet av korta, skarpa ljusexplosioner när hon öppnade ögonen och torkade tårarna.


”Men vad ska jag göra? Vart kan jag ta vägen?” sade hon.


”Kom med mig, bara. Det bestämmer vi senare.”


En lång stund låg brunnen försänkt i ett becksvart mörker som tyngde oss med sin skrämmande närvaro. Inget rörde sig. Jag försökte andas lugnt; varje andetag var fullt av henne, av solljus och osynliga partiklar fulladdade med liv. Hon tänkte intensivt och kroppen bredvid mig var spänd som en hopringlad fjäder. Sedan riktades två strålkastare mot väggen mittemot, intensivt och bestämt, och hon tog ett fast grepp om min hand.


”Okej, jag följer med dig.”


Och så klättrade vi upp ur brunnen med hjälp av repet och trädde in i en ännu mörkare natt, där den kalla och dimmiga luften slöt sig i en hård omfamning omkring oss när vi flydde in i en okänd framtid, utan att veta hur våra liv skulle utveckla sig.


---------------------------------------------------------

O Thiam Chin är en ung författare från Singapore vars novellsamling Never Been Better kommer i svensk översättning nästa år.

(Foto: notsogoodphotography på Flickr)

söndag 19 september 2010

Blodröda kräftor

Den 21:a oktober kommer en ny bok av Ola Wong, Svenska Dagbladets korrespondent i Kina. Den här gången är det inte en faktabok, utan en spänningsroman om en svensk-kinesisk kvinna som arbetar med att hjälpa svenska företagare och därigenom avslöjar en härva av korruption och trafficking. Litet mer information hittar man på Lind & Co, och hela omslaget med baksidestext och allt finns här.

torsdag 16 september 2010

Kina i tio ord

Just nu finns varken tid att läsa eller tänka på något annat än det allra nödvändigaste (vilket är övermåttan mycket). Men jag kan i alla fall passa på att tipsa om en artikel på Rue89, Les dix mots clés de l'ecrivain Yu Hua pour comprendre la Chine. La Chine en dix mots, eller 《十个词汇中的中国》, är Yu Huas senaste bok, en samling korta essäer om företeelser och uttryck som han menar säger något viktigt om det kinesiska samhället.

Två av Yu Huas romaner finns på svenska, klassikern Att leva (som också filmatiserats) samt En handelsman i blod. Bägge är utgivna på Ruin, som nästa år också kommer med en svensk utgåva av Kina i tio ord.

fredag 10 september 2010

The Hell Screens

Spökmånaden är väl över för den här gången, men som en liten final passar det kanske att påminna om Alvin Lus roman The Hell Screens från år 2000.

The Hell Screens handlar om en kines-amerikan, Cheng-Ming, på besök i Taiwan. Vilket yrke han har sägs aldrig rakt ut, men han ägnar sig åt journalistik eller forskning och ett av de ämnen han intresserar sig för är seriemördaren K, som hemsöker ön och vars bild syns på anslag överallt i Taibei. Efter en intervju med en kvinna som säger sig vara en gammal flickvän till K börjar han istället att fundera allt mer kring spöken och det övernaturliga. Huset han bor i sägs vara hemsökt och en av hans grannar ägnar nätterna åt att filma de olika lägenheterna i hopp om att kunna fånga ett spöke på bild, samtidigt som en daoistisk exorcist metodiskt går igenom huset från bottenvåningen och upp för att befria byggnaden från onda andar.

K:s gamla flickvän, som också påstår sig vara medium och spåkvinna, väter Cheng-Mings uttorkade ögonlins i sin saliv och efter det ser han, som på en inre filmduk, en rad övernaturliga historier utspela sig framför honom samtidigt som han vandrar runt i staden.

The Hell Screens är en minst sagt udda roman. De flesta recensenter verkar ha avskytt den, men så hård vill jag inte vara även om jag inte direkt gillade boken. Jag tycker att Alvin Lu får till en hel del bra formuleringar och lyckas med att förmedla den känsla av hot och förvirring som Cheng-Ming upplever när det han ser i den verkliga världen blandas med synerna i den förtrollade linsen.

On my way home from the library, I found myself no longer in the same city I had been in. Night had descended. Under rooftops, secrets were whispered through the clenched, oceanic hiss of mahjong tiles. Corpses hung from gas lamps and heads of traitors were fixed to poles, declarations of their crimes hastily scripted and pasted beneath hacked-off chins. I missed the smell of gasoline.

Problemet är att berättelsen blir mer och mer förvirrad ju längre in i den man kommer och att den inte har någon riktig upplösning som förklarar hur allt hänger ihop. Vissa saker blir bara obegripliga. Även om huvudpersonen glider allt längre in i någon form av galenskap eller förvirring så bör kanske läsaren ges en aning distans till det hela. The Hell Screens är en bok man ska läsa för de rätt vackra och inspirerade formuleringar som dyker upp här och var, särskilt i början, men inte för berättelsen.

torsdag 2 september 2010

Chinese Literature Today

Jag prenumerar inte på många tidskrifter nuförtiden - förutom Språktidningen tror jag att den senaste tidskrift jag tog en prenumeration på (om jag räknar bort Kalle Anka, Bamse och Kamratposten) var den förträffliga Persimmon, som tyvärr inte existerar längre.

Men nu har jag i alla fall börjat prenumera på Chinese Literature Today och i veckan fick jag det första numret. Jag har inte hunnit läsa allt än, men här finns verkligen en hel del intressanta artiklar, bland annat om de två litterära "huvudstäderna" Beijing och Shanghai, presentationer av olika poeter, ett specialtema om Bi Feiyu och flera noveller i översättning till engelska. Artikeln om Wei Huis Shanghai Baby känns som om den är några år försent ute, men i övrigt verkar det mesta spännande. Recensionsdelen gillar jag också, förutom det faktum att alla titlar står i engelsk översättning fast boken inte är översatt, och att originaltitel helt saknas. Litet dumt. Men hur som helst ser jag fram emot att ta mig an den!

söndag 29 augusti 2010

Drakdödarna

Jag var i Kina förra veckan och blev väldigt glad över att upptäcka en riktigt bra bilderboksförfattare och illustratör som jag inte kände till förut: Xiong Liang 熊亮.

Xiong Liang, som föddes 1975 i Jiaxing, Zhejiang, men numera bor i Beijing, har gjort en rad mycket vackra bilderböcker som utgår från traditionella kinesiska berättelser eller företeelser, som han berättar om på sitt eget sätt och med illustrationer vars stil varierar från bok till bok.

Den jag köpte heter Drakdödarna 《屠龙族》och handlar om en stam eller klan som har det som sin livsuppgift att spåra upp och döda drakar. Men så småningom tar drakarna slut och för att hålla liv i traditionerna uppfostrar drakdödarna sina barn i en miljö där de ständigt omges av bilder på drakar, berättelser om drakar och leksaker som föreställer drakar. Resultatet? När de unga till slut äntligen hittar ett par drakar som gömt sig i en håla på det högsta och mest otillgängliga berget har de hunnit bli så förtjusta i drakar att de inte alls kan tänka sig att slakta dem utan istället blir drakarnas allra främsta beskyddare.

Den lilla bilden i högra hörnet är ett urval av illustrationer till en bok som heter Det lilla stenlejonet 《小石狮》, bilderna här nedan är hämtade ur Drakdödarna. Fler bilder ur Xiong Liangs böcker går att hitta om man googlar, och han har även en egen blogg där han skriver om barn- och bilderböcker.


onsdag 18 augusti 2010

Quest - ett biblioteksprojekt i Singapore

Ett inlägg på Peter Alsbjers blogg påminde mig om ett projekt på Singapores bibliotek som jag hörde talas om förra sommaren, men som då inte hade dragit igång än. Biblioteken i Singapore oroade sig (i likhet med många andra) över det faktum att barn - och då framförallt pojkar - läser allt mindre. De ville starta ett läsfrämjande projekt riktat till barn i låg- och mellanstadieåldern, men prova något nytt som skulle lyfta fram den roliga sidan av läsning och inte bara fokusera på nytta.

Resultatet blev Quest, ett kortspel liknande Pokemon. Quest har ett fantasytema och bygger på en historia om en pojke från Singapore som hamnar i en magisk värld. Historien finns att läsa på den speciella webbplats som biblioteket byggde upp för spelet, och där hittar man även information om författaren och om hur man spelar, samt kan ladda ner bokmärken för utskrift, skrivbordsbilder och annat smått och gott.

Barnen som ville spela Quest var tvungna att låna ett visst antal böcker på biblioteket för att få kort och spelnycklar. Biblioteket anordnade även teckningstävlingar, lät barnen skriva egna förslag på hur historien skulle sluta och hjälpte dem att göra animationer av sina berättelser.

Enligt projektrapporten lyckades man verkligen uppnå det man hoppades på. Biblioteket ökade sin utlåning av böcker för den valda målgruppen med 30% och av de 70.000 barn som deltog i projektet var 70% pojkar. Man får väl hoppas att barnen inte bara lånade böckerna, utan även läste dem. Projektrapporten, som nyligen presenterades på den stora IFLA-kongressen, går att läsa här och bibliotekets Quest-webbplats är också väl värd att utforska.

lördag 14 augusti 2010

Synliga spöken

Tre gånger har jag börjat läsa Li Angs 李昂 bok Synliga spöken 《看得见的贵》och de två första gav jag upp ganska snabbt, eftersom språket var så tungt och det tog en sådan tid att ta sig igenom texten. Tredje gången gick det bättre.

Synliga spöken är inte en roman, utan fem olika berättelser som utspelas till öster, söder, väster, norr om och mitt i staden Lucheng under olika tidsperioder. Varje berättelse handlar om en kvinna som av någon anledning har dröjt sig kvar i världen som spöke efter sin död. Flera av kvinnorna har inte stannat på grund av någon särskild önskan att hämnas, utan mer eller mindre av en slump. Spöket i den första berättelsen är till exempel en kvinna som tillhör den taiwanesiska urbefolkningen och som har försörjt sig som prostituerad. Hon avrättas så småningom och när ingen kommer för att hämta liken tycker stadsborna synd om henne och häller salt över kroppen, som kapslas in och bevaras. Inne i höljet vaknar till sist spöket, upptäcker förundrat att hon lever och studerar såren efter tortyren. Dock finns här också ett par riktigt hämdlystna spöken som blivit illa behandlade av män och är ute efter att ge igen.

Bäst är kanske historien om flickan som tvingas ta livet av sig efter att hon råkat tappa en näsduk (eller var det kanske en solfjäder) som föll ut genom fönstret och plockades upp av en ung man. Eftersom hon broderat sitt namn och en romantisk vers på den skulle man kunna tro att den var en kärleksgåva, och därmed har hennes heder gått förlorad. Hon dränker sig i brunnen, men hennes ande blir kvar i det stora huset. Och först nu, när hon är död, kan hon röra sig fritt och få tillgång till böckerna i biblioteket - böcker som inte bara bär på sedesamma historier utan även mer ekivoka berättelser. Till sist vågar hon sig till och med ut från huset, som hon inte fått lämna sedan hon blev så stor att hon måste hållas instängd av sedlighetsskäl. Först som död blir hon fri att utforska världen.

Berättelserna i Synliga spöken är förstås inte tänkta att skrämma läsaren, utan snarare att visa på de begränsningar som drabbat kvinnor genom tiderna. Kanske måste en kvinna, åtminstone förr i tiden, dö och bli ett spöke för att kunna ställa egna krav. Eller är det så att kvinnor som ställer krav, upptäcker världen och kräver hämnd för oförrätter automatiskt betraktas som spöken?

Endast en av Li Angs böcker finns översatt till svenska, romanen Slaktarens hustru (Tranan, 1992).

tisdag 10 augusti 2010

Spökmånaden är här

Som ni säkert alla vet är det idag första dagen i spökmånaden, det kinesiska årets sjunde månad. Helvetets portar har slagits upp på vid gavel och alla förorättade eller oroliga själar vandrar nu fritt omkring ibland oss. Det är alltså på sin plats att vara en aning försiktig med vad man säger och gör.

Om ni inte känner er helt bekväma med att ställa ut altaren med matoffer, ljus och rökelse på gatan framför ert hus (grannarna kan ju tycka att grishuvuden med äpplen i munnen passar bäst på julbordet) får ni försöka hitta något annat sätt att blidka de osaliga andar som eventuellt kan tänkas hemsöka just er familj.

Spökmånaden firas inte oväntat mer på Taiwan, i Hongkong och i Singapore än i själva Kina, och naturligtvis har en eller flera taiwanesiska skräckfilmer premiär just nu i augusti, gärna i närheten av månadens höjdpunkt, den femtonde i sjunde (eller 25 augusti för oss icke-kineser). En av årets filmer heter Jieshi huanhun/The Haunting Lover. Se trailern här och notera hur filmmakarna har bemödat sig att göra tre olika affischer: en som betonar det romantiska, en som betonar spökhistorien och en som betonar skräcken. Så når man tre olika publikgrupper med samma film.

fredag 6 augusti 2010

En vändpunkt för e-boksproduktionen

I Folkets dagblad kan man läsa om att det i Kina förra året för första gången publicerades fler skrifter i elektroniskt format än i traditionell tryckt form. Antalet e-publikationer (som antagligen omfattar både böcker och tidningar/tidskrifter - det specificeras inte) ökade med 50,6% i jämförelse med 2008 och är nu uppe i ett värde av enorma 79,9 miljarder yuan (799,4 亿).

Ett av de tydligaste tecknen på att e-boksproduktionen verkligen har slagit igenom är att det numera inte bara är IT- eller elektronikföretag som ger ut e-böcker utan även stora traditionella förlag som Renmin wenxue och Zhonghua shuju. På sin branschmässa i mars i år presenterade de förlagen även egna e-boksläsare, vilket visar att de tänker satsa ordentligt på e-böcker i framtiden.

Branschstatistiken visar också att e-publikationer för mobiltelefonbruk numera inbringar större förtjänster än spel på nätet. Här är det framförallt tidningarna som dominerar, och marknaden spås växa kontinuerligt under de kommande fem åren.

Vill ni läsa hela artikeln så har ni den här. På bilden: Reklam för e-bokläsare från Hanwang.

söndag 1 augusti 2010

På franska om kinesisk litteratur

Om man läser franska och är intresserad av kinesisk litteratur kan det vara en bra idé att titta på Bertrand Mialarets webbplats Mychinesebooks (ja, man kan tycka att den borde ha ett franskt namn, men den har ingen egentlig titel så nu får den heta som sin adress). Texterna finns både på franska och engelska.

måndag 26 juli 2010

Body 2 Body

Eftersom Stockholm Pride inleds idag passar det kanske bra att skriva om en bok med noveller på queer-tema. Dock inte från Kina den här gången, utan Malaysia. Body 2 Body (Matahari Books, 2009) är en samling noveller och korta essäer om och av homosexuella kvinnor och män. Boken är den första i sitt slag och i förordet berättar redaktörerna, Jerome Kugan och Pang Khee Teik, hur de redan 2003 bestämde sig för att ge ut en bok på temat, inspirerade av (eller kanske ska man säga "upprörda över") de uttalanden som gjorts av den dåvarande ministern för nationell enhet och social utveckling, som klagade över att det fanns för många feminina män och maskulina kvinnor i Malaysia. Det visade sig vara svårt att få in bidrag till boken, då få författare var redo att ta den kritik som oundvikligen skulle drabba dem om de skrev något på queer-tema.

Men så småningom lättade det och 2008 gjorde man ett nytt försök. Den här gången gick det bättre, och alla författare som bidragit till antologin har gjort det under eget namn - redaktörerna godtog inga pseudonymer.

Så vad kan man då säga om Body 2 Body? Ja, till att börja med ska man nog inte läsa en novellsamling av den här typen i ett svep, eftersom man lätt blir litet övermätt på temat. Ett antal av berättelserna handlar om svårigheterna med att komma ut som homosexuell eller om att dölja vem man är för skolkamrater och familj. Det är överhuvudtaget en ganska mörk bild som målas upp av situationen för homosexuella i Malaysia (förmodligen för att det är så verkligheten ser ut). De flesta bidragen gör inget djupare intryck på mig eftersom de känns ganska förutsägbara och är rätt likartade. Men några av novellerna står ut litet mer. Här finns till exempel två intressanta historier av författare som jag tidigare har skrivit om på den här bloggen, O Thiam Chin och Shih-Li Kow (vars berättelse har ett överraskande slut).

Jag tycker också mycket om novellen "The Man from Berali Carpets" av Maya Tan Abdullah som handlar om en polis och hans oväntade förälskelse i en blind mattförsäljare som han betraktar på avstånd och aldrig vågar närma sig. För honom blir kärleken ett oväntat inslag av ömhet i en mycket brutal och smutsig vardag, samtidigt som den förstås är något hemligt som han aldrig kan avslöja för sina kollegor.

Tan May Lees "The Wives' Story" handlar om två kvinnor som är gifta med samma man. Andrahustrun är ung och oerfaren och förstahustrun får i uppgift att instruera henne. När maken vill ha dem bägge i sängen på samma gång lyder de för att de måste, men snart börjar det hetta till på riktigt mellan dem och mannen blir utan att ana det bara ett alibi för deras kärleksmöten.

Bäst är kanske den novell som inleder samlingen, "What do Gay People Eat?" av Brian Gomez. Här är perspektivet för en gångs skull inte den homosexuelles utan hans föräldrars, och utgångspunkten är inte att de föraktar honom utan att de vill honom väl. En ung man ska för första gången ta med sin pojkvän hem på middag till föräldrarna. Fadern, som är historiens berättare, vill verkligen visa att han accepterar sin son och hans läggning. Men han vet nästintill inget om homosexualitet och oroar sig för att han ska göra fel. Vad äter bögar? Kan man bjuda dem på lammgryta, eller vill de bara ha små snittar med ost till middag? Det blir en omvälvande eftermiddag, men något säger mig att allt slutar ganska bra för just den familjen. Roligt är det också.

Andra inlägg om litteratur som rör homosexualitet på den här bloggen:

- Tvål, en novell av Chi Ta-Wei
- Recension av romanen Quiet Time av Johann S. Lee
- Kärlek mjuk som vatten av Wang Xiaobo

Men inget om lesbiska kvinnor! Nu får jag nog skärpa mig, märker jag...

fredag 23 juli 2010

Snart är vi alla halvanalfabeter

En artikel i Rue89 idag handlar om att kinesiska ungdomar blir allt sämre på att skriva kinesiska tecken. Anledningen sägs vara mobiltelefonerna, där man inte behöver rita in tecknet utan bara skriva uttalet för att en lista på likaljudande tecken eller ord ska dyka upp. Sedan är det inte svårt att välja rätt. Betydligt svårare är att utan ständig övning själv komma ihåg alla streck i ett tecken när man ska skriva det för hand och det är detta som är problemet. I en undersökning som Kinas ungdomstidning gjorde nyligen sade sig tydligen 83% av de 2072 tillfrågade ha svårt att komma ihåg hur man skriver. Fenomenet är så utbrett att det har fått ett eget namn: 提笔忘字 (lyft pennan, glöm tecknen) och diskuteras på hög nivå inom kultur- och utbildningsväsendet.

Själv har jag varit drabbad så länge jag kan minnas och brukar ofta beteckna mig som halvanalfabet: jag har inga problem med att läsa, men undviker i det längsta att skriva. Det är dock inget som har uppkommit i samband med mobiltelefoni och sms, utan började redan för länge sedan när datorerna gjorde sitt intåg. Eller, ja, egentligen beror det väl kanske mest på ren lathet... Hur som helst är det ju skönt att veta att man inte är ensam om problemet.

Kanske borde de kinesiska myndigheterna kräva att ungdomar bara använder iPhone, där man ritar in tecknen istället för att skriva dem med hanyu pinyin?

torsdag 22 juli 2010

Om hur översättningar av engelskspråkig litteratur tas emot i Kina

Det här verkar ju vara en bok man borde läsa:

Readers, Reading and Reception of Translated Fiction in Chinese recognizes that translated novels are distinct from non-translated novels, just as they are distinct from the originals from which they are derived, but they are neither secondary nor inferior. They provide different models of reality; they are split apart by two languages, two cultures and two literary systems; and they are characterized by cultural hybridity, double voicing and multiple intertextualities.

With the continued popularity of translated fiction, questions related to its reading and reception take on increasing significance. Chan draws on insights from textual and narratological studies to unravel the processes through which readers interact with translated fiction. Moving from individual readings to collective reception, he considers how lay Chinese readers, as a community, 'received' translated British fiction at specific historical moments during the late twentieth and early twenty-first centuries. Case studies discussed include translations of stream-of-consciousness novels, fantasy fiction and postmodern works. In addition to lay readers, two further kinds of reader with bilingual facility are examined: the way critics and historians approach translated fiction is investigated from structuralist and poststrcuturalist perspectives. A range of novels by well-known British authors constitute the core of the study, including novels by Oscar Wilde, James Joyce, D.H. Lawrence, Virginia Woolf, John Fowles, Helen Fielding and J.K. Rowling.


Readers, Reading and Reception of Translated Fiction in Chinese är skriven av Leo Tak-hung Chan och ges ut av St. Jerome Publishing i Hongkong.

söndag 18 juli 2010

Den oinbjudna gästen

Yan Geling är en av många kinesiska författare som bosatt sig utomlands och så småningom börjat skriva på det nya landets språk - i det här fallet engelska. Till skillnad från andra, som inlett sin karriär utomlands, var Yan redan etablerad som författare när hon flyttade till USA efter massakern i Beijing 1989. Efter att ha gett ut ett par böcker i översättning beslöt hon sig 2006 för att prova att skriva direkt på engelska, och det första resultatet av det experimentet blev romanen The Banquet Bug eller The Uninvited, som den fick heta när den kom ut i Storbritannien.

The Banquet Bug är en satirisk och samhällskritisk roman vars handling inte är helt så otrolig som den kan verka. Dan Dong, en fattig arbetare som lever tillsammans med sin fru i en nedlagd fabrik, är på väg till en jobbintervju i hopp om att få anställning som säkerhetsvakt. Självklart har han svidat upp sig i sin allra bästa kostym. Döm om hans förvåning när han misstas för journalist och föses in till en enorm bankett av det mest överdådiga slag. Ännu mer förvånad blir han när han inser att han och hans bordsgrannar - som också är journalister - inte bara får gratis förtäring utan dessutom små presentpåsar med en stor summa pengar som tack för det "besvär" de har gjort sig med att komma dit. Dan Dong förstår snabbt vad det handlar om: banketten och pengarna är mutor för att journalisterna ska skriva positivt om det företag som står bakom arrangemanget.

Upphetsad och förtjust över sin tur låter Dan Dong trycka upp en bunt visitkort där han utger sig för att vara frilansjournalist och inleder så sin bana som bankettparasit. Till en början är han mest glad och intresserad av att stoppa i sig så mycket som möjligt, men så småningom börjar han känna sig allt mer illa till mods. Inte nog med att han äter och dricker av hjärtans lust medan hans fru, lilla Plommonet, får hålla till godo med snabbnudlar - det han får se och höra i sin förklädnad som journalist gör honom upprörd. Redan insikten om att företagens chefer lägger ner hundratusentals yuan på fester fast de inte anser sig ha råd att betala ut lön till sina anställda är vedervärdig, och ju bättre han förstår korruptionens mekanismer desto värre känner han sig.

Dan Dong bestämmer sig för att ta sitt "yrke" som journalist på allvar och faktiskt skriva något - en serie artiklar som ska skaka om läsarna och avslöja fusket. Problemet är att han inte har några egentliga kontakter i mediavärlden och att han faktiskt nästan inte kan skriva. Så småningom slår han sig ihop med en riktig journalist, en pigg ung dam vid namn Happy Gao, som försöker hjälpa honom på vägen. Det hela slutar inte helt så lyckligt som man skulle önska.

The Banquet Bug har en intressant intrig och ett upplägg som skulle kunna vara fantastiskt. Jag tycker inte riktigt att Yan Geling lyckas ta till vara sin idé på bästa sätt - dels är jag inte helt förtjust i språket (jag tror att boken skulle ha varit bättre om hon hade skrivit på kinesiska) och dels finns det vissa kast i intrigen som blir litet för yviga. Men på det stora hela är det en mycket underhållande roman som handlar om något som faktiskt är en sorglig verklighet: korruptionen inom media, där journalister får betalt för att skriva positivt eller för att avstå att skriva om sådant som kan vara negativt.

Två andra böcker av Yan finns översatta till engelska (kanske finns någon mer som jag har missat): The Lost Daughter of Happiness, som är en historisk roman om en kinesisk prostituerad i 1800-talets San Fransisco och hennes unge amerikanske beundrare, samt novellsamlingen The White Snake and Other Stories. En av novellerna i den samlingen ligger till grund för filmen Xiuxiu, the sent-down girl.

torsdag 15 juli 2010

Zhang Zhilu

Jag vill ju gärna göra inlägg om kinesisk/östasiatisk barn- och ungdomslitteratur på den här bloggen, mest för att det är en typ av litteratur som sällan uppmärksammas av oss i väst - de flesta översättare och sinologer har en tendens att fokusera på vuxenlitteratur. En författare som jag har läst flera böcker av och även träffat både i Beijing och i Stockholm, eftersom han besökte Sverige 2005 för att delta i Internationella bibliotekets barnboksvecka, är Zhang Zhilu. Så nu kommer några korta rader om honom!

Zhang Zhilu föddes i Beijing 1945. Som ung studerade han naturvetenskap, men började under 1960-talet skriva skönlitterära texter. Inspirationen till det fick han under kulturrevolutionen då han skickades ut på landet för att arbeta och träffade på ungdomar som hade studerat språk och litteratur. De roade sig med att hitta på berättelser som de läste för varandra i den gemensamma bespisningen och Zhang upptäckte att han minsann var lika duktigt som de.

Efter kulturrevolutionen arbetade Zhang som lärare i Beijing och var enligt egen utsago en ganska hetlevrad ung magister som ville ha ordning i klassen och ofta bråkade med de andra lärarna. Så småningom övergav han lärarbanan och övergick till film- och tevebranschen. Idag är Zhang anställd av China Film Corporation där han skriver manus för barn- och ungdomsfilmer baserade både på egna och andras texter. En av hans största filmsuccéer är Statiske Beibei 《霹雳贝贝》 från slutet av 1980-talet, den första science fictionserie för barn som visades på kinesisk teve och som blev oerhört populär. När huvudrollsinnehavaren, som inte är så liten längre, gifte sig 2005 var det en nyhet som gick att läsa i många tidningar och på olika hemsidor. Även flera andra av Zhangs romaner verk som Tredje kompaniet 《第三军团》 och Olaglig kunskap 《非法智慧》 har blivit framgångsrika teveserier. Zhang Zhilu har också skrivit en bok om den kinesiska barnfilmens historia.

Zhang Zhilus skönlitterära produktion är stor och hans romaner och noveller för barn och ungdom har publicerats både i Kina och på Taiwan. Hans böcker riktar sig till barn från mellanstadiet och uppåt och i hans produktion finns både humoristiska berättelser, vardagsskildringar och ungdomsthrillers där huvudpersonerna lika gärna är flickor som pojkar. De mer humoristiska böckerna riktar sig ofta till de litet yngre läsarna och huvudpersonen är för det mesta ett barn som de kan identifiera sig med: den typiske centralfiguren är en helt vanlig pojke på mellanstadiet som inte utmärker sig för att vara särskilt duktig på någonting, snarare är han ofta litet blyg och skäms över att vara medelmåttig. Under berättelsens gång inträffar spännande, roliga och litet pinsamma händelser som tvingar honom att övervinna sin blyghet och rädsla för att i slutänden känna sig säkrare på sig själv och mer nöjd med sin situation. Dessa teman, att övervinna sina rädslor och att en på ytan inte särskilt märkvärdig person kan ha en djup inneboende styrka, går igen även i de mer spännande böckerna (som ofta har science fiction-inslag) för äldre barn och ungdomar.

Zhang Zhilus språk är rakt och enkelt. Han främsta styrka är hans förmåga att skapa en intrig som suger tag i läsaren och tvingar honom/henne att läsa vidare för att se hur allt ska sluta. Hans erfarenheter av manusskrivande märks också i böckernas filmiska karaktär: när man läser en Zhang Zhilu-bok kan man ofta se scenerna framför sig som om de vore på film. Det är bland annat detta som har gjort honom till en mycket populär författare med en stor läsekrets.

De två Zhang Zhilu-böcker som jag gillar mest av de få jag har läst är den ovannämnda Olaglig kunskap (som kanske hellre borde kallas Farlig kunskap på svenska) och Jag och min skugga 《我和我的影子》.

Olaglig kunskap
handlar om tonårstjejen Sang Wei. Hon har blivit antagen till en gymnasieskola för särskilt begåvade barn, men redan första kvällen inser hon och hennes nya klasskamrater att skolan inte är den idyll den ser ut att vara. Flera av de äldre eleverna beter sig underligt. Sang Weis vän, den snälle och omtänksamme Lu Yu, har förvandlats till en känslokall och överlägsen person som inte tycks känna igen henne. När Sang Wei försöker ta reda på vad som ligger bakom förändringen får hon hotfulla meddelanden i sin telefon. Men hon ger inte upp, hon måste ta reda på vad som har drabbat Lu Yu. Så småningom inser hon att eleverna på skolan är utsatta för ett experiment, Projekt Nyckelpigan, där deras tankar och drömmar manipuleras så att de blir marionetter i händerna på dem som leder projektet. Självklart lyckas Sang Wei till sist med hjälp av några vänner avslöja experimentet och rädda de som drabbats.

Olaglig kunskap är en suggestivt berättad historia. Det är spännande att följa Sang Wei när hon dels ska försöka anpassa sig till den nya och ganska speciella skolmiljön och dels hantera de mystiska drömmar hon har och de underligt hotfulla meddelanden som kommer per SMS till hennes mobiltelefon. Slutet är onödigt tillkrånglat på ett litet fånigt sätt, men i övrigt är det en mycket bra bok, som har vunnit ett av Kinas största barnbokspriser och både filmatiserats och gått som radioföljetong.

Jag och min skugga är en humoristisk bok för de litet yngre. Den handlar om pojken Li Dami, en snäll och välartad gosse som lider litet av sitt idiotiska namn (da mi = stort ris/vitt ris). Dami drabbas av en mystisk sjukdom som gör att han faller i sömn litet då och då, utan förvarning. Ingen kan förstå vad som orsakar problemet. Efter ett tag upptäcker Dami att det hänger ihop med hans skugga. Skuggan har nämligen en egen vilja och har börjat ge sig iväg på egna små utflykter, och det är när han lämnar kroppen som Dami somnar. Det här går ju inte för sig, så Dami får skuggan att lova att inte fortsätta på det sättet. Men har man nu börjat styra sig själv är det förstås svårt att sluta, och då och då tar skuggan helt enkelt över Damis kropp och får honom att säga och göra en massa underliga saker. Skuggan är inte elak, men han är rätt busig och förstår inte riktigt hur man uppför sig. Det leder förstås till en mängd dråpliga situationer och allt blir mer och mer komplicerat för stackars Dami. Allt slutar förstås bra till slut, om än litet vemodigt. Kanske kan man jämföra Jag och min skugga med Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Med vissa modifieringar (nu för tiden har inte ens kinesiska barn personsökare, utan precis som här mobiltelefon) skulle Jag och min skugga fungera bra på svenska, tror jag.

Zhang Zhilu har inte bara fått inhemska priser utan även det internationella HC Andersenpriset 1992. Här en artikel av honom, där han i egenskap av vice ordförande för kinesiska författarförbundets barn- och ungdomssektion bland annat talar om den kinesiska barnbokens historia.

fredag 9 juli 2010

Kärlek mjuk som vatten

När Wang Xiaobo 王小波 dog i en hjärtinfarkt 1997, bara 45 år gammal, hade han ännu inte hunnit slå igenom som författare. Visst fanns det många intellektuella som läste och uppskattade hans verk, men för den stora mängden kineser var han helt okänd. Efter sin död har han dock kommit att bli mer och mer populär, och idag ses han nästan som en kultförfattare av många yngre läsare. Wangs texter karaktäriseras ofta av ett slags svart humor och han använde ofta sex som ett verktyg för att utforska gränserna för vad som är tillåtet och inte.

En av Wangs noveller, "Kärlek mjuk som vatten" 《似水柔情》 filmatiserades 1996 under titeln East Palace, West Palace 东宫西宫 och var den första kinesiska film som hade ett uttalat homosexuellt tema. Filmen handlar om den unge A Lan som grips när han letar efter partner i en park i Beijing. Han tillbringar en natt på den lilla polisstationen tillsammans med en polis som trots sitt uttalade förakt blir alltmer intresserad och attraherad av sin unge fånge. Filmen kunde förstås inte visas i Kina, där homosexualitet då var ännu mer kontroversiellt än idag, utan färdigställdes i Frankrike.

Här följer ett kort utdrag ur den ganska långa novellen som jag översatte för salong Semafor förra hösten.

När det gäller den unge polisen så vet vi att han grep en bög varje gång han jobbade natt, för att få litet sällskap. En kväll fick han fast A Lan på en parkbänk. A Lan satt i en annans man knä och hånglade när strålen från en ficklampa plötsligt lyste rakt på dem, och fick dem att gapa och spärra upp ögonen. Den unge polisen bakom ljuset sade: Hallå där, ni två! Det där var något nytt! Då reste sig A Lan och den andre mannen sprang sin väg. Den unge polisen gick fram, tog tag i hans handled och sade: Du går ingenstans. A Lan var inte van vid att gripas, så han bara stod där. Den unge polisen lät ljuskäglan svepa över hans ansikte och sade: Du ser bekant ut. Brukar du komma hit ofta? A Lan var för nervös för att svara. Den unge polisen sade: Ta en promenad med mig. Sedan tog han fram ett par handklovar och fortsatte: Ska jag sätta på dig de här? Tänker du försöka fly? A Lan sade: Nej… Nej… Då behöver vi inte de här, sade polisen. Det är som det ska vara. Munken kan fly, men templet står kvar. Han satte fast handklovarna i bältet och drog med sig A Lan. När A Lan senare såg tillbaka på allt detta försvann skräcken, och han talade om hur vackert natten hade börjat. Xiao Shis grepp fick hans hjärta att bulta. Och så upphetsad han blev när Xiao Shi tänkte sätta handbojor på honom! Han visste knappt vad han skulle ta sig till.



Medan den unge polisen släpade med sig A Lan genom allén läxade han upp honom. Det intressanta är att Xiao Shi började sin undervisning med att försöka övertala A Lan att inte vara så rädd, och att inte darra så mycket. Han hade begått ett misstag, men det var inget stort misstag. ”Du har ju varken rånat en bank eller hoppat på någon och försökt våldta honom.” Därför ville Xiao Shi inte ställa till med alltför stort besvär för A Lan. Vi vet att han grep A Lan för sitt eget nöjes skull (vi återkommer till det litet senare) och det skulle ju inte vara särskilt kul om A Lan förvandlades till en darrande liten klump av rädsla.
Långt senare, när A Lan såg tillbaka på den natten, tänkte han att Xiao Shi hade hållit honom i handen ungefär som när en vuxen släpar med sig en busig pojke. Det vill säga, den förste hade gått rakt fram och den andre litet sidledes. Fast han föreställde sig hellre att de hade liknat en stilig ung man som släpar med sig sin stygga flickvän. Det berodde förstås på hans läggning.



Xiao Shi beordrade A Lan att huka sig ner vid väggen. På hans vänstra sida hukade en konstprofessor och på hans högra en byggarbetare. De var sammanlagt tre stycken. Professorn till vänster hade dålig andedräkt och byggarbetaren var svettig och stank, så det luktade inte mycket bättre än inne på en offentlig toalett. Regeln här var att man måste sitta på huk så lågt ner som möjligt, det vill säga att huka sig som om man satt och sket, med händerna på knäna och huvudet hängande. A Lan tyckte att det var en väldigt oelegant ställning och försökte hela tiden flytta tyngdpunkten – det vill säga rumpan – uppåt, så att den vilade mot vaderna, men polisen skrek åt honom att sluta. Meningen var att de skulle sitta så för att tänka över sina fel, men normala människor tänkte bara på att skita när de satt i den ställningen.



Ur ett heterosexuellt perspektiv – särskilt ur polisernas – var bögarna som greps ungefär som apor i bur. Xiao Shi betraktade A Lan på samma sätt. När det blev mörkt lagade den unge polisen en skål snabbnudlar till sig själv medan A Lan satte sig på golvet. Utan att se på honom sade polisen: Jag har inte gett dig lov att sitta. A Lan satte sig på huk igen. Efter en stund lutade han sig framåt för att resa sig. Den unge polisen sade: Jag har inte gett dig lov att stå upp heller. A Lan satte sig ner i skitställning. Sedan sa Xiao Shi, med samma tonfall som en dagisfröken: Du ska göra som jag säger. Den unge polisen åt upp sina nudlar, gjorde sig en kopp te, sträckte ordentligt på sig och kastade sedan en blick på A Lan. Du kan resa dig nu, sade han. Så A Lan reste sig och masserade knäna. Sedan satte sig den unge polisen bakom skrivbordet, lutade sig bakåt, särade avslappnat på benen och sade: Kom hit. När A Lan tog ett par steg närmare sade han: Ta med dig en stol. A Lan tog en stol, gick ut till mitten av rummet, ställde ner stolen där och satte sig på den. De två såg på varandra. Det var så den långa natten började.



A Lan sade att när han först besökte parken hade han alltid tyckt sig känna närvaron av många högväxta, slanka damer som promenerade runt i skenet från de färgglada lamporna, klädda i fotsida, svarta aftonklänningar. Han kände att han borde vara en av dem. Vid midnatt började han längta efter kroppskontakt, som om han måste få röra vid någon omedelbart om det inte skulle vara försent. Natten föll och de färgglada lamporna tändes, och det fick honom att känna sig ivrig, angelägen om att älskas av andra. Xiao Shi rynkade ögonbrynen och sade: Varför pratar du så mycket skit? Berätta något om dig själv. Då log A Lan, eftersom det i själva verket måste vara en begäran om att han skulle bekänna sin kärlek. Om man inte hade någon orsak att älska måste kärleken bestraffas; i annat fall kunde den förlåtas. Det var polisstationens logik. Men parken var annorlunda. Kärleken där kunde inte rättfärdigas, men alltid förlåtas, och därför kunde den inte kallas kärlek. Det var därför A Lan var så uppgiven. Han började berätta om allt det där: om hur han brukade följa efter någon in i parken och hur de efter en lång stund brukade gå in på någon byggarbetsplats eller åka längst upp i någon skyskrapa för att älska, eller runka av varandra under vattnet i badhuset. Han sade att han egentligen inte gillade den sortens saker, för när folk gjorde sådant förvandlade de sig själva till kranar som det rann sperma ur. Men Xiao Shi trodde att A Lan gillade det. Varför skulle han annars berätta om det? Som polis tyckte han sig veta att folk sällan berättar något frivilligt, så om de gör det måste det finnas någon särskild orsak. Till sist sade han strängt: Skärp dig, för helvete! Och sedan frågade han: Tror du att jag också är en kran? A Lan undvek frågan genom att säga: Kärlek borde bestraffas. Utan straff är det ingen kärlek.