tisdag 27 december 2011

Kinesisk steampunk?

När jag för två månader sedan just hade skaffat mig ett Weibo-konto slängde jag ur mig frågan om det finns någon kinesisk steampunk. Naturligtvis fick jag genast en massa svar och ett av dem kom från Pan Haitian 潘海天, som är redaktör för fantastik-tidskriften Jiuzhou 《九洲》 (Novoland). Jiuzhou gav ut ett specialnummer med kinesisk steampunk redan 2008, och det skickade han snällt till mig med posten.

Jiuzhou är en tidskrift som främst publicerar science fiction och fantasy, både i form av noveller och kortromaner. Kineserna har en viss förkärlek för kortromaner och det är synd att det är ett format som är så litet omtyckt av förlag här i Sverige - hellre en kort och bra roman än 400 sidor onödigt ordbajseri, tycker jag.

I steampunknumret har redaktörerna gått in för att bygga upp en gemensam steampunkmiljö som olika författare sedan beskriver i sina texter. Jiuzhou har redan tidigare som sitt mål att skapa en egen fantasivärld: en värld med nio kontinenter (därav det kinesiska namnet på tidskriften som betyder just "nio kontinenter" och dessutom råkar vara ett mycket gammalt namn på Kina) där olika udda folkslag lever. De nio kontinenternas historia är höljd i dunkel och folken vet inte mycket om sina förfäder. Här lever bland annat folkslaget heluo 河络 som är uppdelat i olika stammar: vindheluo (som driver sina maskiner med vindkraft) och eldheluo (som driver sina med eld). De olika heluo-stammarna är inte så helt vänligt inställda till varandra och det finns ständigt en risk för att krig ska bryta ut.

Jiuzhou är en tjock tidskrift, kanske snarare en så kallad mook, och jag har inte läst mer än en av berättelserna ordentligt - Pan Haitians "Krig bland molnen" 《云端战争》. Det är en bitvis mycket välskriven berättelse och som läsare dras man rakt in i handlingen när vindpiloten Yun Fei kommer till sans efter att ha tuppat av på sin vindfågel under en häftig strid mot eldheluos som har attackerat ett skepp med en högt uppsatt diplomat.

Pan beskriver mycket medryckande Yun Feis nästan magiska känsla för sin vindfågel, som han upplever som en levande varelse trots att den är en maskin. Historien om den diplomatiska envojen och de två överlevande flygarnas öden är också spännande. Sedan byter Pan fokus och berättelsen kommer att handla om Yun Feis lillebror, som absolut inte vill flyga utan istället bli uppfinnare. Han hänger ihop med en mekaniker som alla betraktar som galen och vars mål är att bygga den perfekta roboten. På en strand en bit från byn hittar de en jättelik robotvarelse som måste ha byggts av en försvunnen civilisation vars tekniska kunnande har gått förlorat, och från den tar de delar till sin egen konstruktion. Attacken mot diplomaten innebär att det drar ihop sig till krig och Yun Feis lillebror och ett par av hans vänner råkar av misstag komma med i en konvoj av handelsmän som tillhör människosläktet. Men precis när det har börjat bli riktigt spännande tar berättelsen slut. Förmodligen finns en fortsättning i följande nummer, men det har ju inte jag...

Jag blev faktiskt riktigt förtjust i "Krig bland molnen", även om jag tycker att den är en aning ojämnt. Vissa partier känns sega, men de som är bra är mycket bra. Dock skulle jag inte vilja säga att detta är steampunk. Som jag ser det har steampunk alltid en koppling till en faktiskt existerande förgången tid (för det mesta den viktorianska eller edwardianska eran), en tid som man sedan experimenterar med och förändrar genom att lägga till teknik som inte fanns eller ändra maktförhållanden som rådde då. I en kinesisk kontext ligger det närmast till hands att tänka sig berättelser som utspelas i ett slags retrofuturistisk Qingdynastimiljö. Jiuzhous steampunkvärld är ren och skär fantasy. Men å andra sidan spelar det kanske inte så stor roll vilken genreetikett man sätter på en historia, bara den är bra. Intressant läsning var det i alla fall, och ett ambitiöst projekt från Jiuzhou-redaktörernas sida. Vill man läsa mer om heluo-folket så finns det gott om information om dem på Baidu.

Omslaget till detta nummer av Jiuzhou är för övrigt designat av konstnären Tony Nest, vars affisch för ett framtida OS jag inte kunde låta bli att ta med här nedan, bara för att jag tycker att den är ganska läcker.

lördag 3 december 2011

Ett kloster bland molnen

Idag hittade jag en intervju på kinesiska med Zhang Xiaoyu som håller på att göra en ny grafisk roman med titeln 《云中兰若》, om ett buddhistiskt kloster som svävar upp bland molnen. Otroligt snyggt gjord som vanligt. Hoppas på att en gång få läsa den i färdigt skick. Artikeln hittar man här och fler bilder från albumet finns att se på Zhang Xiaoyus blogg.

lördag 26 november 2011

Sommarsång

Idag kom en liten bok på posten, en bok som jag översatte i våras. Den heter Sommarsång 《夏日和声》 och är skriven av en kvinnlig författare, Yin Jianling 殷健灵. Boken innehåller två noveller, "Sommarsång" och "Vägen hem", som är riktigt fina små berättelser om barn i svåra situationer.

"Sommarsång" handlar om en pojke i tolvårsåldern som heter Bi Xiaosheng men kallas för Pizza Hut, trots att han aldrig har ätit en pizza. Hur skulle han ha kunnat göra det? Han och hans familj är migrantarbetare från landet som bor i en riktigt fattig del av storstaden, i ett träskjul med tak av svart filt. Hans bästa vän, Moli, bor i en gammal järnvägsvagn. Bi Xiaoshengs föräldrar är lumphandlare och han roar sig så gott han kan med att leta skatter i skräphögarna runt skjulet. Men ibland längtar han hem:

Förr i tiden levde jag i en annan värld. Det var innan jag fyllde åtta. Förr i tiden bodde jag inte här utan i en by på landet, långt härifrån, tillsammans med min farmor och min lillasyster. Farmor var gammal och orkade inte vara bonde längre, så mamma och pappa jobbade och gav pengar åt henne så att hon skulle ha något att leva av. Vi var väldigt fattiga, men jag var glad ändå. Vi fångade fisk och räkor i dammen och plockade massor med frukt uppe på berget. Farmor brukade säga:
- En vacker dag kommer du att flytta till staden och bli ett stadsbarn.


Migrantarbetarnas barn går i skolan. Det är en enkel skola i en nedlagd gammal fabrik, men det är alltid något. Så en dag får de en ny lärare. Det är ung kinesisk-amerikansk kvinna som ska undervisa klassen i musik. Bi Xiaosheng blir omedelbart litet förälskad i henne och hans högsta dröm blir att komma med i skolkören.

"Vägen hem" är berättelsen om Danlu som är sexton år och vars mamma nyligen har dött i cancer. Hon funderar över deras förhållande till varandra och inser att hon nu måste bli vuxen och själv ta ansvar för sitt liv och hjälpa sin pappa och lillebror.

Jag tycker om de här novellerna. Visst, de har förstås litet av den typiska kinesiska sentimentaliteten, men inte för mycket. Och även om de är sentimentala och litet romantiserande så ger de faktiskt en liten inblick i hur fattiga barn och ungdomar kan ha det idag, även om de inte visar de värsta sidorna.

Sommarsång
är en bok som är litet svår att placera. Yin Jianling brukar beskrivas som författare av barn- och ungdomslitteratur, men frågan är om de här två berättelserna är berättelser för barn eller berättelser om barn för vuxna. Det faktum att barnen i boken är i olika åldrar gör också att det kanske är litet svårt att säga den passar för någon särskild ålderskategori.

Formgivningen av boken kunde ha varit roligare. Som den ser ut nu liknar den mest en religiös skrift eller omslaget till ett kinesiskt äktenskapsbevis eller betyg. Faktiskt tycker jag i det här fallet att det kinesiska originalomslaget var betydligt finare och jag såg att även Yin Jianling uttryckte en viss förvåning över att svenska barnböcker ser så vuxna ut på sin blogg. Personen som gjorde inlagan har lagt in en blankrad mellan varje nytt stycke och det finns några korrekturmissar i den (samt något tillägg och någon ändring som jag avrådde från). Men man får försöka bortse från det och läsa berättelserna ändå. Jag tror inte att boken går att få tag på - den går inte att hitta vare sig på nätet eller i någon bokhandel, vilket är synd - och jag undrar hur det går för förlaget JH Publishers, vars webbplats också verkar ligga nere nu. Man får väl utgå från att KB i alla fall har ett exemplar.

Ytterligare några berättelser av Yin Jianling har översatts till svenska. Där är det Göran Sommardal som står för översättningen och boken heter Den inramade katten 《画框里的猫》. Eftersom jag inte har läst den kan jag inte säga något om den - jag får väl försöka låna ett exemplar av Göran, kanske. Omslaget går dock i samma stil som Sommarsång, fast svart.

söndag 13 november 2011

Texter i översättning

Jag kan ju inte låta bli att länka till den samling utdrag ur texter som Litteraturhuset har lagt upp på sin webbplats inför den kinesiska litteraturveckan som börjar imorgon.

Ta chansen att läsa författare som det verkligen inte finns mycket översatt av! Till exempel Annie Baobei - oerhört populär i Kina men vad jag vet inte utgiven i väst. Här finns ett utdrag ur hennes roman Lotus 《莲花》 som utspelar sig i Tibet. Även en kort sf-novell av Han Song finns med bland texterna.

måndag 7 november 2011

Omslag runt privatlivet

Idag blev det bestämt vilket omslag som ska sitta runt Chen Rans roman Privatliv. Det blev denna vackra design av den eminente Håkan Liljemärker. Snyggt, eller hur?

Nu lär det väl dröja en dryg månad innan boken kommer ut, men har vi riktig tur så blir det innan årets slut i alla fall. För mer info om boken, klicka på etiketten "Chen Ran" här nedanför.

Den här översättningen har varit färdig länge, så det ska bli extra roligt när den äntligen blir tryckt. Och så är den ju något av en kultbok också, eller kanske en modern klassiker i sin egen speciella genre.

söndag 6 november 2011

Kinesisk uke på Litteraturhuset

Den 14-20 november är det kinesisk vecka på Litteraturhuset i Oslo. Programmet är fantastiskt bra, med författare som Ma Jian, Li Yiyun, Hong Ying, Xu Zechen, Mian Mian, Xi Chuan, Han Song, Annie Baobei och Murong Xuecun.

Den som är intresserad ska veta att det bara kostar 97:- att ta tåget från Stockholm till Oslo, om man prickar in rätt avgång.

Själv ska jag delta i ett halvdagsseminarium om översättning på fredagsförmiddagen, men mest av allt ser jag fram emot att få lyssna till alla författarna. Programmet hittar man på Litteraturhusets webbplats.

Varför händer inte detta i Stockholm? Kom igen nu, Kulturhuset!

(Foto: Shaojin+AT på Flickr)

onsdag 26 oktober 2011

Vad jag tänker på när jag tänker på tandlagning

Idag var jag hos tandläkaren för att påbörja en rotfyllning. Eftersom jag hade en okaraktäristisk tur lyckades jag få komma till Maud, som måste vara den bästa tandläkaren i Västerhaninge eftersom hon lyckades bedöva mig så bra och exakt att jag inte ens märkte att hon rotade i min mun och faktiskt nästan somnade till en stund medan hon höll på.

Av den anledningen behövde jag inte ta till mitt normalt sett bästa trick för att stå ut med liknande plågor: att tänka på någon som har det värre. Min favorit är att tänka på följande stycke ur Mo Yans roman Det röda fältet. Ni som har läst boken eller sett filmen från 1987 kommer säkert ihåg denna scen, som lätt övertrumfar alla rotfyllningar eller visdomstandsutdragningar.

Romanen handlar om en kvinna som tillsammans med sin älskare driver ett brännvinsbränneri i norra Kina när japanerna invaderar. En av deras anställda, farbror Luohan, blir motståndskämpe men tas tillfånga och straffas på värsta tänkbara sätt.

Två svartklädda kineser slet av farbror Luohan hans kläder och band fast honom vid träpålen. Djävulsofficeren viftade med handen och två andra svartklädda män knuffade och drog Femman Sun, den bäste slaktaren i hela vår by - ja, i hela Gaomi nordöstra socken, ut ur inhägnaden och fram till pålen. Femman Sun var en kortväxt, fetlagd man med utputande mage, skallig och med tättsittande små ögon insjunkna på var sida om näsan i det knallröda ansiktet. Nu stapplade han fram till farbror Luohan med en kniv i vänstra handen och en spann vatten i den högra.

"Befälhavaren säger att du ska flå honom ordentligt", sade tolken. "Och om du inte gör ett bra jobb kommer hunden att slita upp bröstet på dig."

Femman Sun mumlade jakande och blinkade våldsamt. Han satte kniven mellan tänderna, lyfte spannen och hällde vattnet över farbror Luohans huvud. Farbror Luohan lyfte hastigt på huvudet när det kalla vattnet träffade honom och blodigt rann över ansiktet och halsen, ända ned till fötterna. En av förmännen hämtade ytterligare en spann vatten från floden. Femman Sun doppade en trasa i vattnet och tvättade farbror Luohan ren igen. När han var färdig darrade hans skinkor häftigt.

"Storebror ... " sade han.

"Döda mig med ett hugg, broder", sade farbror Luohan. "Jag ska minnas ditt förbarmande när jag kommer till De gula källorna."

Den japanske officeren vrålade till.

"Skynda på!" sade tolken.

Femman Suns ansiktsuttryck förändrades. Han sträckte ut sina små knubbiga fingrar, grep tag i farbror Luohans öra och sade: "Storebror, jag kan inget göra ... "

Far såg hur Femman Suns kniv skar genom farbror Luohans öra som om han skurit i trä. Farbror Luohan skrek och strålar av gult piss sprutade fram mellans hans ben. Fars knän skakade våldsamt. En japansk soldat som bar på ett vitt keramikfat gick fram till Femman Sun och ställde sig vid hans sida, och Femman Sun lade farbror Luohans tjocka, köttiga öra på tallriken. Så skar han av det andra örat och lade det bredvid det första. Far såg hur öronen hoppade på tallriken och hörde hur det dunsade.

Den japanske soldaten paraderade långsamt förbi människorna - män och kvinnor, gamla och unga - med tallriken i handen. Far såg på de bleka och vackra öronen och hörde ljudet från tallriken öka i styrka.

Soldaten bar fram öronen till officeren som nickade åt honom. Han ställde tallriken på marken framför den döde japanen och stod där tyst en stund. Så plockade han upp den och ställde den framför hunden istället. Hunden drog in tungan och nosade på öronen med sin spetsiga svarta nos. Sedan skakade den på huvudet, lät tungan falla ut igen och satte sig på marken.

"Nå!" sade tolket till Femman Sun. "Fortsätt skära!"

Femman Sun gick runt, runt och mumlade för sig själv. Far såg att hans ansikte var täckt av oljig svett och att hans ögon blinkade snabbare än en höna pickar ris.

Endast några enstaka droppar blod rann ut från den plats där farbror Luohans öron hade suttit. Utan öron såg hans ansikte mycket rent och enkelt ut.

Nu vrålade djävulsofficeren något igen.

"Skynda på och skär!" sade tolken.

Femman Sun lutade sig fram, skar i ett enda svep av farbror Luohans penis och lade den på tallriken. Den japanske soldaten höll armarna stelt utsträckta i ögonhöjd framför sig som en trästaty där han paraderade framför folkhopen. Far kände hur farmors isande fingrar grävde sig in i hans axel.

Soldaten ställde tallriken framför hunden, som tog sig en tugga men genast spottade ut den igen.

Farbror Luohan skrek av smärta och hans magra, beniga kropp vred sig häftigt på träpålen.

Femman Sun kastade kniven ifrån sig, föll på knä och grät ylande.

Den japanske officeren släppte kopplet och hunden störtade fram, grävde in klorna i Femman Suns axlar och grinade med sina vassa tänder. Femman Sun höll händerna för ansiktet där han låg på marken.

Officeren visslade till och hunden skumpade tillbaka med kopplet släpande längs marken.

"Skynda på!" upprepade tolken.

Femman Sun reste sig, plockade upp kniven och stapplade fram till farbror Luohan. Farbror Luohan började plötsligt svära våldsamt och hans förbannelser fick dem alla att lyfta blicken och se på honom.

"Storebror ... " sade Femman Sun. "Storebror .. Försök att härda ut ett tag till ... "

Farbror Luohan spottade en blodklump rakt i hans ansikte.

"Flå! Jag ska knulla dina förfäder! Flå!"

Femman Sun grep tag om kniven och började skära med utgångspunkt från såret på farbror Luohans huvud. Han var mycket noggrann. Skinnet på farbror Luohans huvud lossnade och uppenbarade två lilagröna ögon och klump efter klump med kött.

Far berättade för mig att när skinnet på farbror Luohans huvud hade skalats av fortsatte hans formlösa mun att ge ifrån sig gurglande läten medan pärlband av blodsdroppar rann från hans mörkbruna skalp. Femman Sun verkade inte längre mänsklig. Hans sätt att hantera kniven var så perfekt att han skar av hela huden utan att missa en millimeter. Farbror Luohan förvandlades till en köttklump. Hans tarmar rörde sig mullrande och svärmar av gröna flugor dansade i luften omkring honom. Kvinnorna i hopen hade alla gråtande fallit på knä.

Samma natt föll ett kraftigt regn som spolade platsen ren från alla spår av blod, och farbror Luohans kropp och avskalade skinn försvann utan ett spår. När folket i byn fick höra om likets försvinnande spred sig ryktet snabbt från en person till tio, från tio till hundra, från en generation till en annan, och blev till sist en vacker legend.

fredag 21 oktober 2011

Terrakottasoldater på svenska

I samband med Östasiatiska museets utställning "Kinas terrakottaarmé" förra vintern producerades ett seriealbum om den förste kejsaren av Qin, hans liv och hans överdimensionerade grav. Det var inte museet som gav ut boken utan ett kinesiskt förlag med stöd av kulturdepartementet i Shandong, men texten översattes till både svenska och engelska av Lennart Lundberg och Cecilia Lindqvist skrev förordet.

Jag har inte sett boken förrän i förra veckan, men när jag nu fick ett exemplar måste jag ju skriva några rader om den.

För att förstå sig på boken, som helt enkelt heter "Terrakottasoldaterna", 《兵马俑》/Comics of Qin Terra Cotta Army, bör man först veta något om kinesiska lianhuan hua 连环画. Lianhuan hua är ett slags serieböcker som har funnits sedan början av 1900-talet men framförallt blev populära efter det kommunistiska maktövertagandet 1949, eftersom de fungerade bra som propagandaverktyg riktat till en befolkning där många inte kunde läsa. En typisk lianhuan hua-bok är i litet format och innehåller stora bilder som täcker nästan hela sidan. Under bilderna står en enkel text som förklarar handlingen. Själv förknippar jag dem mest med politik, men det finns också lianhuan hua av annat slag som till exempel återberättar klassiska romaner. En utställning på nätet med bilder av den senare sortens lianhuan hua från Ohio State University hittar man här och på den här webbplatsen från University of Hawaii hittar man en stor samling omslag från böcker med mer politisk inriktning.

Lianhuan hua är alltså en egen genre med mycket karakteristiskt utseende, och det är i denna genre som konstnären Luo Xixian 罗希贤 verkar. Luo har en lång karriär som lianhuan hua-skapare bakom sig och har bland annat publicerat en bok om den första partikongressen i Shanghai 1921. Terrakotta-boken berättar historien om den förste kejsaren av Qin, hans välde, de reformer han införde, hans terrorvälde, lyxliv och död. Men framförallt handlar den förstås om terrakottaarmén. Historien är uppdelad i två volymer av mjukt papper och med traditionell kinesisk trådbindning som ligger i en vacker svart låda. De har ett litet större format än de lianhuan hua man oftast ser. Mycket snygg gjort.

Jag vet inte om den här sortens böcker är så särskilt attraktiva för svenskar. Själv tycker jag att lianhuan hua är litet småtråkiga och de får mig alltid att associera till Prins Valiant, kanske för att även den serien bestod av bilder med text till istället för med repliker i pratbubblor. Men de är onekligen väldigt typiska för Kina. Just det här albumet passar dessutom väldigt bra in i den officiella kinesiska översättningspolicyn, som går ut på att satsa på klassiska verk samt litteratur som beskriver Kinas ekonomiska framgångar.

lördag 15 oktober 2011

Folket

I sin bok Kina i tio ord ger Yu Hua sin bild av dagens Kina, speglat i ett antal ord eller begrepp som han anser vara särskilt typiska för vår tid. Det första ord han tar upp är "folket" och här kan ni läsa ett utdrag ur den essän, som Yu Hua har varit vänlig nog att låta mig lägga ut i väntan på att boken ska publiceras på svenska.

Historiska vändpunkter tycks alltid utmärka sig genom någon form av symbolisk händelse, och tilldragelserna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 är en sådan. Studenter från Beijings universitet vällde ut genom skolportarna, samlades på torget, krävde demokrati och protesterade mot statstjänstemännens korruption. Regeringens hårdnackade vägran att tala med dem fick dem att inleda en hungerstrejk, och beijingborna tågade längs gatorna för att stötta dem. Stadsborna var i själv verket inte särskilt intresserade av ”demokratisk frihet” – det som fick dem att strömma till var snarare rörelsens uttalade kamp mot korruptionen. Deng Xiaopings reformpolitik var inne på sitt elfte år och även om reformerna hade gett upphov till en viss inflation växte ekonomin stadigt och levnadsstandarden ökade. Bönderna hade vunnit på reformerna och 1990-talets många fabrikskonkurser, där arbetarna skulle bli förlorare, låg ännu i framtiden. De sociala motsättningarna var inte heller lika akuta då som nu, när ilskan ständigt ligger och pyr. Det enda som gjorde folk riktigt arga var det faktum att högt uppsatta partitjänstemäns barn använde statliga medel för att berika sig, och detta missnöje fokuserades i slagorden mot korruptionen. Ändå var den förskingring som ett litet antal tjänstemän då ägnade sig åt ingenting i jämförelse med dagens storskaliga och utbredda bestickning. Sedan 1990 har korruptionen växt i samma skrämmande takt som ekonomin.

Massrörelsen som svepte ut över landet likt en skogsbrand kvävdes morgonen den fjärde juni, till ljudet av gevärskulor. När jag i oktober samma år gjorde ett nytt besök på Beijings universitet var det som att komma till en ny värld. När mörkret föll skymtade älskande par i skuggorna runt Den namnlösa sjön och från studenternas sovsalar hördes ljudet av mahjongbrickor och engelska glosor. Det hade bara gått en sommar, men allt hade förändrats och det var som om vårens händelser aldrig hade ägt rum. Denna enorma kontrast tycktes lyfta fram ett viktigt faktum: att den politiska passion som exploderade runt Himmelska fridens torg – den politiska passion som hade byggts upp ända sedan kulturrevolutionen – hade gjort slut på sig själv vid detta enda tillfälle och ersatts av en passion för pengar. Och när alla berikade sig av hjärtans lust var den kinesiska ekonomiska expansionen på 1990-talet ett faktum.

Sedan kom alla de nya orden – nätmedborgare, aktiespelare, fondmäklare, fans, arbetslösa, migrantarbetare och så vidare – som skar upp det redan ganska urblekta ”folket” i ett antal tunna skivor. Under kulturrevolutionen hade ”folket” varit ett relativt simpelt begrepp, nämligen ”arbetare, bönder, soldater, studenter och köpmän”, där det sistnämnda inte syftade på affärsmän utan på vanliga anställda som till exempel arbetade i butiker som expediter. Som jag ser det blev händelserna på Himmelska fridens torg 1989 en vattendelare mellan två olika inkarnationer av begreppet, eller kanske snarare en omkapitalisering av ordet, där dess ursprungliga betydelse skars bort och ersattes av något helt nytt.

Under de fyrtio år som gått sedan kulturrevolutionen har begreppet ”folket” förlorat sin verklighetsanknytning. För att använda ett populärt ekonomiskt uttryck så kan man säga att ”folket” är ett skalbolag som används för att vid olika tider föra ut olika innehåll på marknaden.

Våren 1989 var Beijing ett anarkistiskt paradis. Polisen hade plötsligt försvunnit och studenter och stadsbor tog själva på sig ordningsmaktens uppgifter. Jag tror knappast att vi kommer att få se ett sådant Beijing igen. Ett gemensamt mål och gemensamma förhoppningar höll den polisfria staden i fullkomlig ordning. Så fort man kom ut på gatan kunde man känna den varma, vänskapliga stämningen. Man kunde ta tunnelbanan eller bussen utan att köpa biljett och alla log mot varandra. Inget främlingskap existerade längre mellan oss. De vanliga bråken man brukade se överallt i staden var borta, tidigare snikna småhandlare bjöd demonstranterna på gratis mat och vatten, pensionärer tog ut pengar från sina magra bankkonton och skänkte dem till de hungerstrejkande studenterna på torget, ja, till och med ficktjuvarnas förbund utfärdade en deklaration: till stöd för de hungerstrejkande skulle alla stölder tillfälligt upphöra… Beijing hade blivit en plats där man verkligen kunde säga att ”alla män är bröder”.

Om man bor i en kinesisk storstad är det en sak som gör särskilt djupt intryck på en – att här finns så oerhört många människor. Men det var först i och med demonstrationerna på Himmelska fridens torg som det verkligen slog oss att Kina är världens folkrikaste land. Torget var ett hav av människor. Studenter som rest in från andra städer stod på öppna platser eller i något gathörn och höll tal dag efter dag tills de blev hesa eller tappade rösten, men ändå fortsatte de. Publiken – som bestod av allt från åldrade gubbar till unga mödrar med barn i famnen – betraktade deras unga ansikten och applåderade engagerat deras ibland rätt naiva åsikter.

[...]

I slutet av maj 1989 reste jag hem till Zhejiang för att ta hand om en del familjeangelägenheter, och den 3:e juni tog jag tåget tillbaka till Beijing. Jag låg på rygg på min hårda brits och lyssnade till hjulens dunkande mot rälsen, och när ljusen tändes i vagnen visste jag att natten var på väg. Vid det här laget hade studentdemonstrationerna börjat kännas lika utdragna som ett maratonlopp och jag hade ingen aning om när de skulle ta slut. Men när jag vaknade nästa morgon var tåget på väg in mot Beijing och i högtalarna läste man upp nyheterna. En upphetsad och gäll röst förklarade att armén hade gått in på Himmelska fridens torg.

Efter skotten den 4:e juni började studenterna – både de som var Beijingbor och de som kom från andra orter – att lämna staden. Jag minns fortfarande människomassorna som fyllde järnvägsstationen den morgonen. Medan folk flydde i horder gjorde jag en illa vald återkomst till staden. Med väskan på ryggen stapplade jag förvirrad ut på torget och när svärmen av flyende människor rusade mot mig insåg jag att jag nog själv snart skulle göra dem sällskap.

När jag reste igen den 7:e juni stod tågtrafiken mellan Beijing och Shanghai stilla eftersom ett tåg hade satts i brand, så min plan var att istället köpa biljett till Wuhan och därifrån åka vidare hem till Zhejiang med båt. Tillsammans med några andra resenärer hyrde jag en flakbil och bad föraren att köra oss längs Den långa fridens aveny, bort till järnvägsstationen. Staden, som några dagar tidigare hade bubblat av aktiviteter, var nu öde och övergiven, gatorna var nästan helt folktomma och här och var stod rykande bilvrak. När vi körde över Jianguomenbron stod en stridsvagn på brospannet och riktade hotfullt sitt eldrör mot vår bräckliga farkost. På järnvägsstationen lyckades vi bana oss väg fram till biljettluckan och fick med viss ansträngning tag på några ståplatsbiljetter – sittplatserna var slut. Innan vi släpptes in i stationshuset kontrollerades vi noggrant av de tjänstgörande soldaterna som inte lät oss passera förrän de var säkra på att jag inte liknade någon av personerna på listan över efterlysta.

Jag har aldrig någonsin rest med ett lika packat tåg. Vår vagn var full av studenter från Beijings olika universitet och det fanns inte en millimeters extra utrymme mellan oss. En timme efter avresan behövde jag gå på toaletten. Jag gjorde ett försök att tränga mig fram i riktning mot toaletten, men innan jag hunnit halvvägs insåg jag att det var ett hopplöst företag. Jag kunde höra att någon bankade på toalettdörren, men därinne var det fullt av folk som ropade att de inte kunde öppna. Jag var tvungen att hålla mig i tre timmar, ända till Shijiazhuang, där jag tog mig ut, letade rätt på en toalett och sedan lyckades hitta en telefonkiosk. Jag ringde redaktören för en lokal litteraturtidskrift och bad honom om hjälp, men när han hade hört min historia svarade han: ”Det är fullkomligt kaos just nu. Försök inte att åka någonstans, stanna här och skriv en novell åt mig.”

Jag stannade en månad i Shijiazhuang och försökte skriva, fast mitt inre var i uppror. Varje dag visade tv-nyheterna bilder på studenter som hade gripits av polisen och samma sekvenser rullade om och om igen över skärmen, på ett sätt som jag inte har sett annat än när kinesiska idrottsmän vunnit guld i Olympiska spelen. Långt hemifrån, i mitt ensliga hotellrum, såg jag de gripna studenternas uppgivna ansiktsuttryck och hörde nyhetsuppläsarens hetsiga stämma, och jag rös av skräck.

Och så en dag förändrades plötsligt bilderna i rutan. De gripna studenterna och de triumferande kommentarerna var som bortblåsta. Jakten på de efterlysta var visserligen fortfarande i full gång, men tv-nyheterna hade återgått till ett välbekant scenario: vårt fosterlands välbefinnande och rikedom. Dagen innan hade nyhetsuppläsaren passionerat fördömt de gripna studenternas brott; nu prisade han istället nationens goda ekonomi. Från och med den dagen försvann studentdemonstrationerna och massakern från kinesiska media, precis som Zhao Ziyang hade gjort, och jag hörde dem aldrig nämnas igen. Det var som om de aldrig hade inträffat. Allt som rörde dem var fullständigt portförbjudet. Och minnet av händelserna tycktes långsamt blekna bort, till och med bland dem som deltagit i protesterna – kanske för att vardagslivets prövningar inte gav dem tid eller utrymme att minnas det förflutna. Tjugo år senare är det ett obehagligt faktum att bara få i den yngre generationen vet något om händelserna på Himmelska fridens torg 1989 och att de som gör det bara kan ge en vag förklaring till vad som hände: ”Jag har hört att det var en massa människor ute och demonstrerade.”

Tjugo år må ha gått snabbt förbi, men jag är övertygad om att historiens minne inte förgås så lätt. När de som deltog i händelserna 1989 en dag ser tillbaka är jag övertygad om att de alla, oavsett vilken attityd de idag intar till det som skedde, kommer att inse vilket djupt intryck dessa upplevelser gjorde på dem.

Det som satt djupast spår i mig är också det som har fått mig att förstå vad ”folket” verkligen är.

Ibland krävs det att något särskilt inträffar för att en människa ska ställas ansikte mot ansikte med ett visst begrepp. Vad jag menar är att vi alla stöter på mängder av olika uttryck och ord i våra liv, och att vissa är sådana som vi förstår vid första ögonkastet medan andra är omöjliga att få grepp om fast de finns omkring oss hela tiden.

”Folket” tillhör den senare kategorin. Det är ett av de första ord jag lärde mig att läsa och skriva. Det har följt mig på min resa genom livet, ständigt dykt upp inför mina ögon och ekat i mina öron, men aldrig riktigt trängt in i mig – förrän det år jag fyllde 29 och en upplevelse en mörk natt fick mig att förstå dess verkliga potential. Det var inte förrän jag hade ett äkta och inte simulerat möte med ordet – ett möte som inte var lingvistiskt, sociologiskt eller antropologiskt utan skedde i verkliga livet, bortom alla teorier och definitioner – som jag kunde säga till mig själv att ”folket” inte var en tom fras. Ty jag hade sett det i levande livet, och det hade kött och blod och ett bultande hjärta.

Min förståelse av begreppet ”folket” har inte sitt ursprung i den enorma massan demonstranter på Himmelska fridens torg, utan i en liten episod som inträffade en natt i slutet av maj. Vid det laget hade man redan infört undantagstillstånd i Beijing och studenter och stadsbor hade spontant samlats för att vakta vägkorsningar, broar och tunnelbanestationer i hopp om att kunna hindra de väpnade trupperna från att tränga in i staden.

Jag bodde på Lu Xuns litterära akademi vid Shilipu, i östra delen av Beijing, och varje dag efter lunch tog jag min skruttiga, skramlande cykel utan fungerande ringklocka till Himmelska fridens torg, där jag stannade kvar till kvällen eller gryningen innan jag cyklade hem igen.

Såhär i slutet av maj var det mycket varmt på eftermiddagarna, men på nätterna blev det kallt. Jag minns att jag en dag bara hade kortärmad skjorta på mig när jag cyklade iväg, och på kvällen började jag frysa ordentligt. När jag cyklade hemåt darrade jag i hela kroppen och varenda del på cykeln skallrade. Gatlyktorna var släckta, så jag fick ta månljuset till hjälp för att se vart jag var på väg. Ju längre jag cyklade, desto värre blev kylan. När jag kom fram till Hujialou svepte en våg av värme över mig, och hettan blev starkare ju längre jag kom. Jag hörde ljudet av sång någonstans ifrån, och efter ett tag såg jag ljus en bit bort i fjärran. En förbluffande scen uppenbarade sig: värmen flödade emot mig och jag såg att bron vid Hujialou lystes upp av ett starkt sken. Tiotusen människor stod vakt uppe på brovalvet och längs tillfartsvägarna och sjöng, uppfyllda av entusiasm, Kinas nationalsång:

”Vi bygger en ny mur av vårt kött och blod! Det kinesiska folkets mest kritiska timme är inne! Var och en måste utbrista i ett sista rop: Res er! Res er! Res er! En tiotusenhövdad skara, enade vi stå…”

Nej, de hade inga vapen, men de var övertygade om att de med sitt kött och blod skulle kunna hejda både trupper och stridsvagnar. Hopträngda tillsammans gav de ifrån sig en våg av värme, som om var och en av dem var en brinnande fackla.

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv. Innan dess hade jag alltid trott att ljus färdas längre än människoröster och att människoröster bär längre än värme. Men den natten, när jag var 29 år, insåg jag att jag hade fel. När människor sluter sig samman når deras röster längre än ljuset, och värmen från deras kroppar mycket längre än så. Och i det ögonblicket förstod jag vad ”folket” är.

(Foto: pjan vandaele på Flickr)

måndag 10 oktober 2011

Xinhai-revolutionen 100 år!

Sopa bort tusentals år av despotiskt styre, befria er från tusentals år av slavmentalitet, utrota de fem miljonerna pälsklädda och hornprydda manchuer, tvätta bort tvåhundrasextio år av kvalfull skam, gör det kinesiska fastlandet till renad jord och förvandla Den gule kejsarens ättlingar till Washingtons likar så att ni må återuppstå, få livet tillbaka och uppstiga från det arton våningar djupa helvetet till himmelens trettiotre salar i all er härlighet och glans för att nå er fulländning i det enda och allena, det storslagna och slutgiltiga målet – revolution! Så storslagen den är, revolutionen! Så majestätisk!

Därför färdas jag längs Kinesiska muren, bestiger Kunlunbergen, seglar längs Yangzi och följer Gula floden till dess källa. Jag reser självständighetens fana och klämtar i frihetens klocka. Jag åkallar himmel och jord, och mina tinningar spricker och min strupe brister när jag ropar till mina landsmän: ”Lyssna! Revolutionen är oundviklig! Om vårt Kina ska frigöra sig från manchuernas fjättrar krävs revolution! Om vårt Kina ska bli självständigt krävs revolution! Om vårt Kina ska bli en av jordens mäktiga stater krävs revolution! Om vårt Kina ska överleva i det tjugonde århundradet krävs revolution! Om vårt Kina ska bli ett stort land och spela en ledande roll krävs revolution! Revolution! Revolution! Mina landsmän! Finns det några bland er – gamla eller medelålders, unga eller barn, män eller kvinnor – som talar om revolutionen eller arbetar för den? Mina landsmän! Stötta varandra, hjälp varandra, lev tillsammans i revolutionen! Jag höjer min röst och förkunnar revolutionens påbud för världen.

Revolutionen är evolutionens universella princip; revolutionen är världens universella lag; revolutionen är själva essensen av kampen för överlevnad i en övergångstid; revolutionen följer himlens vilja och hörsammar människans bön; revolutionen förkastar det ruttna och bevarar det goda; revolutionen innebär övergången från barbari till civilisation; revolutionen gör slavar till herrar.

Ur Zou Rong 鄒容, Den revolutionära armén 《革命军》, 1903.

måndag 19 september 2011

Heja svärmor!

Jag måste säga att jag tycker att det är ganska fantastiskt att min svärmor Miao Jinghu 缪景湖, som är 93 år, nu har debuterat som författare.

Hennes bok 《追思集》, vilket ungefär betyder Tankar, består av korta texter som hon tidigare har publicerat i olika tidskrifter och tidningar. De har en självbiografisk karaktär och handlar om personer hon mött eller sådant hon har upplevt under sitt liv. Som ung studerade hon på Jinling College, en mycket känd skola för flickor i Nanjing, och under Andra världskriget flydde familjen till Sichuan, där hon fortsatte att studera för en rad kända professorer som också hade samlats där på grund av kriget.

Många av essäerna är nog mest intressanta för de som själva var med på den tiden eller för den som forskar om personerna som nämns i texterna. Men där finns också några korta texter om hennes resa till Sverige, Norge och Danmark för arton år sedan och ett kapitel med titeln 《我的洋媳妇》 ! Tur att hon är en snäll dam.

Boken är en tunn och elegant liten volym som ingår i en serie utgiven av Ba Jin wenxue guan. Ganska starkt gjort, tycker jag, att vara så pigg och energisk i så hög ålder!

lördag 17 september 2011

Orakelbensskärvor

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag om Naduos thriller Hundraårsförbannelsen, ett inlägg som man kan läsa här. Nu har jag läst fortsättningen, Orakelbensskärvor 《甲骨碎》,en bok som har en svensk koppling eftersom äventyraren Sven Hedin dyker upp som en av figurerna i intrigen.

Orakelbensskärvor tar vid ungefär där Hundraårsförbannelsen slutar, men har två helt nya huvudpersoner - orakelbensforskaren Sun Jing och den professionella bedragerskan Xu Xu. Kanske är det inte helt rättvist mot Xu Xu att beskriva dem på det sättet, för även Sun Jing är yrkesbedragare och i romanens inledning deltar han i ett tv-program om antikviteter där han tillsammans med en kompanjon iscensätter ett bedrägeri som ger honom en saftig summa pengar.

Xu Xu söker upp Sun Jing som motvilligt blir hennes partner i en avancerad plan som går ut på att stjäla ett av de mest speciella och berömda orakelbenen i Shanghai Museums samlingar. Till skillnad från andra orakelben är detta inte ett sköldpaddsskal eller skulderbladet från en oxe, utan skallen från en avliden shaman.

Mitt under förberedelserna kontaktas Sun Jing av Han Shang, den kvinnliga huvudpersonen i Hundraårsförbannelsen, som stämmer möte med honom. Innan de hinner träffas dör hon i vad som först tycks vara en olycka, men som så småningom ska visa sig vara något betydligt mer skrämmande. Xu Xu blir vittne till händelsen men skräms så svårt att hon inte kan komma ihåg vad hon såg.

De bägge kumpanerna kommer över en inspelning där Han Shang berättar om det hon och Fei Cheng var med om. Det visar sig att Sun Jing har just en sådan metallskiva med en bild av Metatron som Freud och Zweig använde sig av i sina ockulta experiment. Det ska snart visa sig att hans släkt har varit inblandad i experimenten, att shamanskallen spelade en viktig roll i den kinesiska grenen av Freuds lilla sekt och att Sven Hedin var djupt involverad i dess aktiviteter i Shanghai.

Xu Xu och Sun Jing kontaktar den gamle orakelbensexperten Ouyang Wenlan, som har donerat skallen till museet, i hopp om att få honom att arrangera en utställning som ska ge dem möjlighet att få tillgång till den. Till sin stora förvåning upptäcker Sun Jing att skallen är en förfalskning - det äkta orakelbenet måste ha försvunnit ur museets samlingar för länge sedan. Och sedan ... ja, jag tänker inte berätta mer än att den man minst misstänker förstås är den största skurken.

Orakelbensskärvor är inte den perfekta thrillern, men jag tycker i alla fall att Naduo är betydligt bättre på att skriva den här sortens böcker än de flesta andra kinesiska författare jag har läst. Helt klart en underhållande bok, även om det hade varit roligare om Sven Hedin hade fått figurera litet mer och ha en mer demonisk roll.

Och den som inte vet vad orakelben är kan läsa mer om det här.

fredag 2 september 2011

Den gröne riddaren

De senaste åren har Göran Malmqvist översatt flera samlingar med samtida taiwanesisk poesi till svenska. Som han själv påpekar i förordet till den senaste - Den gröne riddaren: dikter av Yang Mu - är taiwanesisk litteratur tämligen okänd i Sverige. Den lilla uppmärksamhet som ägnas litteratur på kinesiska riktas helt och hållet mot Kina.

Därför är det bra att Göran i sitt förord ger läsaren en liten minivariant av Taiwans moderna historia och även pekar på vad som skiljer de taiwanesiska och den fastlandskinesiska litteraturerna från varandra. Den långa japanska ockupationen och Taiwans öde som tillflykt för det flyende Guomindang efter den kommunistiska revolutionen har fört taiwanesisk poesi och prosa in på andra vägar. Göran påpekar till exempel att en författare i det tidiga 1900-talets Taiwan inte bara hade att välja mellan att skriva på klassisk eller modern kinesiska, utan också lika gärna kunde välja japanska eller taiwanesiska. Och valet av språk kunde ibland tyckas gå stick i stäv med författarens politiska ståndpunkt.

Yang Mu 楊牧 (vars riktiga namn är Wang Ching-hsien) föddes 1940 och är en poet som starkt har influerats av västerländsk diktning. Han har studerat i USA, där han skrev en avhandling om Shijing, och arbetat på universitet både där och på Taiwan. Han har översatt mängder med äldre engelsk poesi - allt från Beowulf över Chaucer och vidare till Dylan Thomas - men också Rilkes dikter har gjort ett djupt intryck på honom. Samtidigt finns i hans egen diktning även spår av klassisk kinesisk poesi. Med fjorton diktsamlingar och ett stort antal essäer i bagaget är det alltså en betydande poet som nu blir tillgänglig på svenska.

Och nog känns det som om dikterna i Den gröne riddaren trots den västerländska inspirationen har en tydlig kinesisk klang. Lyssna bara till den här versen, ur dikten "Kemi" från 1972:

Te dricks vanligen på förmiddagen
när man i lugn och ro kan låta

folkvisor från Persikolunden sväva över gården

Fast de flesta av dem låter förstås bra falskt


eller den här, ur "Midhöst" från 1980:

I morgonkylan öppnar jag dörren och ser ut, en sparv
flyger lågt över trädgårdens vita dimma

den späda grästuvan darrar till, skakar av sig några daggdroppar

i den djupa och mogna stillheten

göms en gammal melodi. I natt kommer månen

att stiga från det avlägsna vassfältet


Det spelar inte så stor roll om dikterna utspelar sig i Amsterdam eller handlar om Pindaros, den där typiskt klassiska, litet vemodigt lyriska stämningen sätter sin prägel på texten. Jag gillar det.

Den gröne riddaren är en tjock bok - 500 sidor - med svensk och kinesisk text sida vid sida. Dessutom är den mycket vackert formgiven med sitt kaprifolblommiga omslag, vars guldskrift tyvärr inte gör sig särskilt bra på min inscannade bild.

måndag 22 augusti 2011

Norsk intervju med Yan Lianke

Om ett par veckor kommer Yan Lianke på privatvisit till Stockholm, efter ett besök i Norge där man publicerat flera av hans böcker. Klicka på bilden ovan för att komma till en intervju med honom, gjord av norska NRK i somras.

tisdag 9 augusti 2011

Den tibetanska ringen

Tänk er en aspirerande författare som just har läst den åttonde delen av succéromanen Tibetkoden och önskar att det hade varit han som fick håva in pengarna istället för He Ma. Den aspirerande författaren har kanske inte så många egna originalidéer, men han gillar att gå på bio och har minsann sett både Sagan om ringen, 2012 och Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Nog går det väl att återanvända några av de intrigtrådarna? Den ivrige författaren plockar litet här och litet där och vips så har han fått ihop en bok som han ger titeln Den tibetanska ringen 《臧戒》 . Och den boken har jag nu läst, med viss vånda.

Den tibetanska ringen börjar som något av en LOTR-pastisch, med en mystisk ring av blå jade som tycks vara förtrollad och orsakar två personers död. Ringen är täckt med inskriptioner på ett mystiskt skriftspråk och den som bär den drabbas av spöklika visioner. Poliskommissarie Zhu får i uppgift att utreda de mystiska dödsfallen och han får snart sällskap av den unge journalisten Ye samt professor Di, som är expert på språk. Det visar sig att ringen har anknytning till det gamla kungariket Guge (favoritriket för Tibetthrillerförfattare) och de ger sig raskt av till Tibet. Där får de sällskap av tibetanen Lobsang, som är bergsbestigare.

Efter att av en slump ha råkat komma över en mystisk och mycket värdefull sutra med en karta över Guges hemliga skattgömma beger de sig upp på ett heligt och svårtillgängligt berg. Trots att Lobsang hävdar att det är oerhört svårt att bestiga bergen och trots att kommissarie Zhu och Ye inte har någon som helst utbildning i bergsbestigning verkar de inte ha några större problem med att ta sig uppför glaciärerna (professor Di får stanna i en tibetansk by eftersom han är litet för gammal för äventyret). Uppe på berget träffar de - snömannen! Eller rättare sagt snömännen, som anfaller dem. Otroligt nog går de praktiskt taget rakt på den grottöppning de letar efter, fast de inte har någon aning om var på berget den borde ligga.

Inne i grottorna möts de av fiender, mystiska män som skjuter mot snömännen och våra hjältar. Uppenbarligen är även de ute efter skatten. Sedan följer människoätande larver, hemliga rum, koder inristade på väggarna, mystiska skatter, mumifierade lik, jordbävningar och mycket, mycket mer. Jag ska göra plågan kort för er och inte berätta handlingen i detalj, men det visar sig att de mystiska tecknen är mayafolkets skrift och att det mumifierade liket är en mayaindian som besökte Tibet på Guge-rikets tid. Professor Dis sedan tjugo år försvunne son dyker upp och leder dem vidare till Mexico där en magisk kristalldödskalle och en maya-shaman får dem att inse att "dödskoden" på ringarna är knuten till världens undergång år 2012 ...

Ja, okej, om jag hade varit ute för att läsa en bra bok hade detta varit ett slöseri med tid. Mycket tid, eftersom det tog mig en evighet att ta mig igenom den. Kanske inte främst på grund av den osannolika intrigen, utan för att personerna i boken är så platta och dialogen både orealistisk och dum. Istället för att gestalta berättar författaren på torr prosa en massa saker som bara känns idiotiska. MEN som tur är kan man ju läsa böcker av andra skäl än för nöjes skull och eftersom den här romanen ingår i mitt Tibetprojekt var det ändå inte en bortkastad ansträngning.

Nyckelord: Tibet, grottor, död, snö, snöleopard, galenskap, uråldrig, hemligheter, skatter, tunnlar, mörker, spöken, snömän, larver, gift ... Och så är tibetanerna väldigt trevliga och reko personer som alla arbetar som munkar, lamor, bergsbestigare eller tangkamålare.

Intressant att en så pass usel bok faktiskt kan sälja så bra som den här boken tycks ha gjort i Kina. När jag tänker på det så borde det ju vara jag som håvade in pengarna istället för Zhuge Yucong 诸葛宇聪. Jag har ju också sett en del actionfilmer, så vem vet?

torsdag 21 juli 2011

In the Claws of the Dragon



Det här är ju förstås inte kinesisk litteratur, men väl litteratur om Kina. Ja, en fantasi om Kina i alla fall. In the Claws of the Dragon av George Souliet de Morant. Och vad gör den på den här bloggen? Jo, den är här för att visa på Biblioteca Sinica 2.0, en länksamling till äldre litteratur om mötet mellan Kina och väst.

Just In the Claws of the Dragon ligger lagrad på det gigantiska Internet Archive, där man hittar både musik, filmer och litteratur att lyssna till, se och läsa i många olika format. Språksökningen fungerar litet sådär - söker man på kinesiska som språk kan man få upp en bok av Homeros på engelska. Men det finns många fynd att vaska fram.

måndag 11 juli 2011

Negationer av ett solrosfrö


- till Ai Weiwei

jag kan inte föreställa mig att Du Fus båt en gång
låg förtöjd i denna flod av porslin
jag känner inte månskenet       ser bara diktens klarhet
dämpas rad för rad till en icke-människa
till en symbol som avhandlar och ändå undflyr allt
jag är ingen symbol       ej heller en sol som dör under hårda
solrosfröskal       barnens snövita kollapsade kött
är inte borta       gryningshorisonten kan inte
ha glömt denna smärta       såsom glaset inte hann skrika när det skar genom benen       måste vi skrika i varje grynings ljus
en jordbävning står aldrig stilla
kvävningen inträffar inte efter döden       staketen som planteras bort till världens ände
sätter handfängsel på den ännu skändligare tystnaden       därför räds jag inte
att den unga kvinnliga polisen tittar på min nakna kropp
den formades av elden precis som din
jag vet inget annat sätt att krossa       förutom att hundra miljoner gånger addera mina egna skärvor
de faller inte i jorden utan i floden som inte flyter
jag ignorerar det gyllengula som stenarna bär på       de måste fortsätta
att bära       som en droppe av Du Fus gamla tårar
hindra denna dikt från att förgås i en dödligt likgiltig skönhet

En dikt av Yang Lian 杨炼

tisdag 5 juli 2011

Nattvandraren















Här kommer han: nattvandraren!
Tunga fotsteg på de iskalla gatorna,
ur svartmögeldimman
in i svartmögeldimman.

Natten är hans bästa vän,
han känner alla dess pedanterier,
den är så välbekant, att han under dess inverkan
har präglats av dess säregna temperament.

Nattvandraren är den märkligaste av människor.
Du ser honom i den svarta natten:
Han bär en hatt av svart filt,
går med steg lika tysta som natten.

(Dai Wangshu, 1905-50. Foto: Josef Stuefer på Flickr)

lördag 2 juli 2011

Mmmmm.... Durian!

Det var ett tag sedan jag skrev om någon bilderbok, men nu ska jag bättra mig. Och vad passar bättre att skriva om en varm sommardag än litet läskande frukt?

I Liu Xugongs 劉旭恭 söta bok Jag vill så gärna äta durian! 《好想吃榴槤》 är det en liten råtta som plötsligt drabbas av en häftig längtan efter att smaka på den taggiga frukten. Ni som någon gång har ätit durian eller befunnit er inom en 100-metersradie ifrån en durianfrukt vet att den har en minst sagt originell smak - surströmming i fruktskepnad, kanske man kan kalla den. Dess aficionados påstår att den är läcker, själv är jag något kluven i frågan.

Den lilla råttan är dock lyckligt ovetande om detta och springer runt och frågar de andra djuren i skogen om de vet hur durian smakar. De han först pratar med har ingen aning, men så småningom träffar han en flodhäst som menar att durian är fantastiskt gott, som en blandning av vattenmelon och ananas. Råttan lyckas få tag på en frukt och djuren samlas runt honom för att vara med när han skär upp den. Resultatet? Råttan svimmar och de andra djuren flyr.

Men till sist vågar råttan i alla fall smaka, och då inser han att frukten faktiskt är ganska god. Han övertalar de andra djuren att också prova varsin bit, och till sist traskar alla hem med en egen durianfrukt i bagaget.

Jag vill så gärna äta durian! är en taiwanesisk berättelse med lokal karaktär som också har översatts och publicerats i andra sydostasiatiska länder där durian är vanlig. Här i Sverige är det inte ofta man hittar färsk durian, men ibland kan man köpa duriangodis i asiatiska matvaruaffärer i Stockholm. Jag avråder från att duka fram det som överraskning till fredagsmyset - det har en smak och doft som kräver viss tillvänjning.


Boken finns förstås att låna eller beställa från Internationella biblioteket.

måndag 20 juni 2011

Ballader från Himalaya

När jag undervisade i Lund förra hösten läste vi en kort novell av Ma Yuan 马原 med titeln "Irrande ande" 《游神》. I novellens inledning citerar Ma Yuan Borges och det märks att han åtminstone på den tiden var ordentligt influerad av den argentinske författaren, för "Irrande ande" påminner mig litet om Borges "Blåa tigrar" (eller för den delen Sheridan le Fanus "Grönt te") på så sätt att den kretsar kring ett mysterium som aldrig löses, en gåta som aldrig får något svar.

Ma Yuan är en av de författare som under 1980-talet påverkades starkt av tibetansk kultur och precis som sin kollega Ma Jian lät många av sina noveller utspelas i Tibet. Men där Ma Jians berättelser är grymma och ofta ganska groteska historier som ibland nästan tycks frossa i smuts och elände (förmodligen delvis ett resultat av den besvikelse Ma Jian upplevde när han äntligen nådde sina drömmars plats och insåg att den inte var ett himmelrike) är Ma Yuans noveller gåtfulla berättelser laddade med en fascination för tibetansk kultur och historia utan att för den skull vara lika överdrivet exotiserande som de flesta Tibetromaner som skrivs av han-kineser idag.

Nu finns Ma Yuans tibetanska noveller tillgängliga på engelska, i översättning av Herbert Batt. Ballad of the Himalayas heter boken, som kom ut på Mervin Asia litet tidigare i år. Läs dem gärna!

söndag 12 juni 2011

Devil's place - actionkomedi på papper

Så här är läget för huvudpersonerna i Brian Gomez roman Devil's Place:

- Ning Somprasong slutade att gå på gatan i Thailand och började istället arbeta i Kuala Lumpur. Hon hoppas på att kunna skicka hem så mycket pengar att hennes dotter kan få en utbildning. Nu har hon två uppdrag på gång: först en träff med en arabisk affärsman och sedan ett jobb på en svensexa på samma hotell.

- Terry Fernandez är en halvlyckad musiker som ska gifta sig med utbildningsministerns dotter. När han kommer till svensexan på Grand och hittar sina vänner döda tror han omedelbart att ministern - som avskyr honom och inte vill att bröllopet ska bli av - försöker ta livet av honom.

- Chia Chee Ming är en paranoid taxichaufför som tror att CIA och regeringen är ute efter honom på grund av hans avancerade teorier om mänsklig kloning. Konstigt nog lyssnar ingen på hans ständiga varningar.

- Julio Chavez arbetar för CIA och avskyr sin postering i Malaysia. När en terrorist hittas död på ett rum på Grand förstår han att de kinesiska kommunisterna måste vara inblandade. Vilka andra skulle kunna ta död på en av de värsta arabiska terroristerna någonsin?

- Suleiman Salleh har återvänt till Malaysia efter att ha gömt sig i Indonesien i flera år. Den mest eftersökte mannen i Sydostasien har ett mycket viktigt uppdrag, men tror att han är förföljd av en homosexuell man.

- Fellatio Lim Boon Fatt är en hallick som har tappat bort en av sina flickor på Grand. Han tror att namnet Fellatio betyder "den grekiske makt- och önskeguden".

Alla dessa personer får uppleva hur deras vägar korsas en ödestiger natt på Grand och sedan på olika platser runt om i staden. Ning misshandlas av terroristen Ibrahim bin Ahmed, som har kommit till Malaysia för att överlämna en stor summa pengar till sina vänner i Jemaah Islamiyah. När hon ger igen ramlar han och slår skallen så svårt att han dör. Hon rafsar åt sig pengarna som han har strött ut över sängen och sticker. Det blir början på en lång och komplicerad jakt där bin Ahmeds partner Suleiman Salleh försöker få tillbaka pengarna och Ning och Terry, som ofrivilligt paras ihop under flykten, bara försöker klara livhanken. På vägen stöter de ihop med en tuff krogägare, en gammal man som letar efter sin katt, en korrumperad polis och en massa andra underliga typer.

Folk dör till höger och vänster, kulorna viner och det är konstigt nog roligt. Roligt på samma sätt som en fars där folk springer in och ut genom dörrar och missförstånden haglar och alla små detaljer till sist fogas ihop och visar sig passa precis. Brian Gomez driver med varenda fördom man kan tänka sig och skriver i korta lättlästa scener fulla av action. Här finns verkligen inte en död stund. Om jag någonsin har läst en bok som var som gjord för att filmatiseras så är det den här. Mengamuk!

För övrigt finns en novell av Brian Gomez i svensk översättning, den heter "Vad äter bögar?" och hittas i Karavan 2010:4.

onsdag 8 juni 2011

I Kina lever man redan i framtiden

China Daily har en kort men intressant intervju på engelska med SF-författaren Han Song 韩松, som menar att det inte är särskilt svårt att skriva science fiction i Kina, eftersom utvecklingen går så fort där att man hela tiden känner sig som om man befinner sig i en roman. Om det är en dystopi eller en utopi avslöjar han dock inte. Kanske är det också därför som SF känns som en av de mest intressanta genrerna i Kina just nu? Läs intervjun här!

En annan, betydligt längre, artikel på engelska om Han Song och andra SF-författare hittar man i Global Times.

måndag 6 juni 2011

Koreansk bilderbok om kinesiska tecken

Och nu blir det reklam: Choi Sukhees jättefina bilderbok om kinesiska tecken, som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen, finns nu även att köpa på svenska. En bra present om man har några mindre barn i sin närhet. Tolv kinesiska tecken avbildas med varsin fin liten dikt till. Jordbarn, himmelsbarn heter den och mer information om boken hittar man här, hos bokförlaget Trasten. Klicka gärna på bilden här nedanför om ni vill provbläddra litet!

fredag 3 juni 2011

Gränsland

Shen Congwens 沈从文 klassiska roman Gränsland 《边成》har nu kommit ut i nyutgåva på förlaget Tranan. Det är en ovanligt vacker liten bok med rött tygomslag och enkel dekor i vitt, ett litet gammaldags utseende som passar alldeles utmärkt ihop med den enkla och litet gammaldags historien om Jadeflickan som växer upp tillsammans med sin farfar i den lilla staden Chadong, en plats där det sällan händer något märkvärdigt. Men när Jadeflickan blir större och vackrare blir hon också föremål för uppvaktning från två bröder och så småningom drabbas även Chadong av sorgliga händelser.

Gränsland är en enkel berättelse med en naiv ton som jag normalt inte är så helt förtjust i, men som trots allt har blivit en modern kinesisk klassiker. Göran Malmqvists typiska tonfall passar särskilt bra för just den här romanen. Det sägs att Shen Congwen en gång i tiden var påtänkt för ett Nobelpris men dog innan Svenska Akademien hade hunnit bestämma sig. Om det stämmer vet jag inte.

Två samlingar med noveller av Shen Congwen finns på svenska: Stillhet och rörelse, också den i översättning av Göran Malmqvist, och Ensamheten och vattnet i översättning av Nils Olof Ericsson.

onsdag 25 maj 2011

Nio liv

Idag fick jag för första gången en bok i brevlådan som skickats till mig i hopp om att jag ska skriva om den på den här bloggen. Det trodde jag aldrig. Självklart skriver jag. Men inte bara för att jag fick boken, utan för att den är intressant.

Nio liv. Livsberättelser för myndighetsbruk - brottstycken ur nio personakter från Maos Kina heter den ganska tunna volymen som består av en samling korta texter översatta av studenter i kinesiska vid Lunds universitet. Berättelserna är biografier av den sort som kineser ur alla skikt i samhället efter revolutionen då och då har tvingats skriva: när de har sökt medlemskap i Partiet, när de har sökt nytt jobb, när de har gripits av polisen, när de har hamnat under politisk utredning eller i andra situationer. Just de här berättelserna har hittats på olika loppmarknader där de sålts tillsammans med andra gamla papper.

Michael Schoenhals, professor i kinesiska, ligger bakom översättningsprojektet och har skrivit en mycket intressant inledning där han berättar om bakgrunden till systemet med biografier (inte särskilt förvånande var det en idé man hämtade från Sovjet och sedan genomförde i ännu större skala) och ger också exempel på råd och anvisningar ur de vägledningar för biografiskrivning som florerade i Kina - den som skrev kunde nämligen mycket väl behöva en instruktion som gav förslag på frågor och ämnen som borde tas upp i berättelsen, till exempel:

Tala om vilka de huvudsakliga medlemmarna i din familj varit respektive är, vad de heter, vad de arbetar med, deras politiska läggning och attityd, religion, etc. Vilket inflytande har de haft på dig och var befinner de sig för tillfället? Hur är dina relationer till dem?

eller

Har du någon gång varit med i reaktionära politiska partier och förbund, säkerhetstjänster, arméer, myndigheter, gendarmerier, poliser, feodala hemliga sällskap, eller andra reaktionära organisationer eller förbund? Om så är fallet, när och var skedde detta och vilken position innehade du? Vad för slags aktiviteter som inte är i folkets bästa ägnade du dig åt? Vad blev resultatet? Vad är din relation idag? Vem kan bekräfta detta? Hur ser du idag på dessa ting?

Idag hittar man förstås färdiga biografimallar på internet.

De nio livshistorierna är ganska korta och ingen av personerna som skriver har egentligen varit med om något särskilt storslaget eller spännande. Ändå är det både sorgligt och gripande att se hur angelägna de är om att vända ut och in på sig själva för att visa sin goda vilja (även om ett par av dem faktiskt inte är helt uppriktiga).

En aning komiskt är det att läsa om skrivbiträdet Yang ("mannen det sket sig för") som varje gång han nämner ordförande Mao i texten väljer att börja på ny rad - så gjorde man nämligen förr i tiden, när man nämnde kejsaren i skriven text. Direkt tragiskt är det att höra berättelsen om läraren Wang Boda, som begick självmord 1968 efter att hans grannar hade organiserat en "studiecirkel" där de "undersökte hans förgångna". Samma grannar som tio år senare skrev under ett undersökningsprotokoll där de hävdade att han dog för att "han inte blev klok på Partiets policy".

Nio liv har kommit till som en del i det arbete som bedrivs vid Forum för litteraturens offentligheter (FOLIO) vid Lunds universitet, där man undersöker hur "författare och olika konstellationer av läsare uppträder som aktörer på skiftande arenor och därvid använder litteraturen för mer eller mindre tydligt formulerade syften". Mer information om projektet och andra publikationer som har utkommit inom dess ramar hittar man här.

Ett tillägg: De som har översatt texterna heter Johannes Asplund, Martin Eriksson, Aron Fredriksson, Niklas Larsson, Hengyi Lü, Erik Neppelberg, Eva-Britt Olsson, Katri Rantonen, Victor Sandberg, Fredrik Uddenfeldt, Mejfang Wang och Maria Widstrand.

Vill man ha ett eget exemplar av Nio liv alldeles gratis så kan man skicka ett mail till Michael [punkt] Schoenhals [snabel-a] ostas [punkt] lu [punkt] se

fredag 13 maj 2011

Jag har inga fiender, jag hyser inget hat

Utkommer på Weyler förlag, hösten 2011. Från förlagets webbplats:

I december 2008 undertecknade Liu Xiaobo tillsammans med ett hundratal andra kinesiska intellektuella Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati. Då hade han varit känd sen länge som en av de främsta regimkritikerna. Kort efter undertecknandet blev han arresterad. Den 25 december 2009 dömdes Liu till elva års fängelse för »uppvigling till omstörtande verksamhet«. Nu sitter han isolerad i fängelse i nordöstra Kina.

2010 tilldelades Liu Nobels fredspris »för sin långa och våldsfria kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina«, och nu publiceras för första gången de texter och dikter av honom som spelat en stor roll för den intellektuella oppositionen i Kina. Det handlar om litteratur och politik, om civilsamhället och de nya sociala medierna, om Kinas bönder och ledningens blinda nationalism. Liu har jämfört med Nelson Mandela och Andrej Sacharov. Skillnaden är att vi hittills vetat så lite om honom. Nu vet vi snart mer.

Liu Xiaobo föddes i Changchun i nordöstra Kina 1955. Under kulturrevolutionen var familjen förvisad till Inre Mongoliet. Liu blev doktor i litteraturhistoria 1988, men förlorade sin tjänst efter händelserna på himmelska Fridens torg 1989, där han spelade en viktig roll.

måndag 2 maj 2011

Taiwanesisk filmfestival i Stockholm

En mini-festival med film från Taiwan anordnas på Internationella biblioteket 28-29 maj i samarbete med Taipei Mission in Sweden. Klicka på bilden nedan för mer information, eller gå till Internationella bibliotekets webbplats.

fredag 29 april 2011

Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 2

Det här är andra delen av artikeln "Fabulerar, förskräcker, förlöser". Första delen hittar du här.

Det röda fältet är en episk roman om en familj och dess vedermödor före och under den japanska invasionen, när kommunister, nationalister, lokala rövare och japanska soldater alla gör sitt bästa för att ta livet av varandra. Det är också historien om två egensinniga och viljestarka individer som älskar varandra med sådan frenesi att deras kärlek blir till en plåga. Romanen blev Mo Yans stora genombrott och filmades senare av regissören Zhang Yimou, som på så sätt i sin tur vann internationell berömmelse och Guldbjörnen i Berlin 1987. Rent språkligt är det en av Mo Yans vackraste romaner där han excellerar i de långa meningar med underbara adjektivkonstruktioner som är något av hans kännetecken. Samtidigt visar han också på sin ovanliga förmåga att förena ett groteskt och skrämmande innehåll med ett poetiskt uttryckssätt:

Förra året hade ett tiotal uppsvällda ruttnande åsnor och hästar flutit i Det svarta vattnets flod. De hade lagt till vid växterna i det grunda vattnet vid strandkanten och där låg de med magen i vädret tills de inte kunde svälla mer utan exploderade så att deras vackra tarmar flöt ut likt blommor på vattnet och rännilar av mörkgrön vätska långsamt rann ut i floden.

En annan typisk egenskap hos Mo Yans romanpersonligheter visar sig också i Det röda fältet, nämligen deras sammansatta natur. Romanens "farfar", Yu Zhan'ao, är en burdus karl som inte drar sig för att mörda någon för att få vad han vill ha och som i princip våldtar sin blivande hustru i sorghumfältet. Ändå blir han, i rätt situation, en hjälte. Han klarar inte av att uttrycka sin kärlek till sin son eller sin kvinna, som han bedrar och slåss med, men älskar dem ändå över allt annat på jorden. Han är "larger than life" men samtidigt så trovärdig som en historia av det här slaget tillåter. Samma mångfacetterade bild av nordkinesiska bönder visar Mo Yan i porträttet av fjärde farbror Fang i Vitlöksballaderna: en brutal patriark som inte drar sig för att misshandla sin egen dotter när hon vägrar att gifta sig med den man han har utsett - men samtidigt en person som kämpar hårt för att försörja sin familj och som kan visa prov på stor omtänksamhet och humor.

Det är inga trevliga eller idealiserade porträtt av bönder som Mo Yan målar upp, men de känns oerhört trovärdiga och realistiska utan att vara nedvärderande eller förgrovande. Även om man inte gillar personernas handlingar förstår man varför de har blivit sådana de är och kan inte undgå att trots allt känna stark sympati för dem. De flesta av hans romaner innehåller dessutom starka kvinnor som både är listiga och modiga, och lika aktiva när det gäller att driva handlingen framåt som de manliga huvudpersonerna. Dai Fenglian i Det röda fältet beskrivs till och med som hjärnan bakom männens krigslister, en klipsk affärskvinna som ensam driver ett brännvinsbränneri och inte drar sig för att bryta mot konventionerna.

Typiskt för Mo Yans alla verk är den varma medkänslan och inlevelsen. Till skillnad från till exempel Su Tong, vilken ofta framstår som en kylig observatör som registrerar och nedtecknar det som sker, är Mo Yan alltid helhjärtat engagerad i sina romanfigurers göranden och tar tydligt ställning för eller emot dem. Hans empati och patos rycker också läsaren med sig. Vitlöksballaderna handlar om en grupp utfattiga bönder som får nog av korrumperade statstjänstemän och gör uppror. Mo Yan skrev romanen i mitten av 1980-talet, när han hade läst rapporter i tidningarna om en bonderevolt. I boken låter han en ung officerare tala till böndernas försvar i vad som måste vara en av de djärvaste anklagelser mot vanstyre och svågerpolitik som framförts i en modern kinesisk roman:

"Det är domstolens åsikt att era kommentarer inte har det minsta med målet att göra!" sade huvuddomaren.

"Mitt anförande blir mer och mer relevant för svarande Zheng Changnians försvar", sade den unge officeren.


"Låt honom tala! Låt honom tala!" började åhörarna skrika igen. Gao Yang såg den unge officeren plocka fram en vit näsduk och torka sig i ögonen.


"Nå, tala då!" sade huvuddomaren. "Allt ni säger antecknas och ni får själv stå för vad ni har sagt."


"Javisst! Vågar jag tala så vågar jag också stå till svars för vad jag säger!" stammade officeren och fortsatte: "Jag anser att 'vitlöksincidenten' borde vara en varningsklocka för vårt parti. Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den!"


En underlig tystnad lägrade sig i rättssalen och luften tycktes tätna och vibrera. Trycket mot Gao Yangs trumhinnor var nästan outhärdligt. Huvuddomaren skakade i hela kroppen och ansiktet var täckt av svett. Han sträckte ut handen mot temuggen men välte omkull den så att det röda teet blötte ned den vita bordsduken och ljudligt droppade ned på golvet. "Vad ... Vad tar ni er till?" sade han. "Sekreterare, anteckna vad han säger. Och missa inte ett enda ord."

Den unge officeren var likblek i ansiktet och ett ömkligt uttryck drog över hans ansikte.


Gode broder, bad Gao Yang tyst, säg inget mer ...


Mo Yan har inte enbart förankrat sitt författarskap i traditionell berättarkonst. Vid ett flertal tillfällen har han också experimenterat med helt andra uttryckssätt i historier som går över gränsen till det absurda. I romanen De tretton stegen 《十三步》 från 1989 utgörs huvudtemat till exempel av en berättelse framförd av en man - "han" - som sitter inspärrad i en stor järnbur och betraktas av "oss". Höjdpunkten på denna absurdistiska bana nås kanske i romanen Brännvinets rike 《酒国》 från 1992 (i engelsk översättning av Howard Goldblatt med titeln Republic of Wine). Polisinspektör Ding Gou'er skickas till Brännvinslandet för att undersöka rykten om kannibalism. Han finner sig snabbt försatt i ett tillstånd av höggradig berusning som gör det omöjligt för honom att blir klar över om anklagelserna verkligen är sanna. Det sägs att Mo Yan vid ett tillfälle deltog i ett fylleslag som däckade honom så totalt att han fick tillbringa tre dagar på sjukhus. Kanske är det vad som krävs för att en författare ska kunna skildra druckna hallucinationer av det slag som Ding Gou'er upplever. Romanen är också något av en meta-roman, där Ding Gou'ers misslyckade polisutredning varvas med brev till Mo Yan från en ung, aspirerande författare, vars grymma historier också kretsar kring anklagelserna om barnamord och kannibalism i Brännvinslandet. Boken avslutas med att författaren Mo Yan själv besöker platsen och snabbt sups under bordet av sina värdar.

I en annan stor roman med den i Kina ganska provocerande titeln Stora bröst och bred bak 《丰乳肥臀》 , har Mo Yan återigen knutit an till sin bondebakgrund. Romanen handlar om en kvinna som i fattigdom och elände kämpar för att ta hand om sin stora barnaskara. Den utspelar sig under perioden från 1900-talets början fram till tiden efter Maos död och speglar det fiktiva nordöstra Gaomis utveckling genom krig och revolutioner. Som litteraturvetaren Shelley W. Chan har påpekat låter Mo Yan här tyngdpunkten vila helt på kvinnorna medan männen framställs som degenererade och löjliga figurer. Romanens berättare, son till den kvinnliga huvudpersonen och en svensk missionär, är till exempel helt bröstfixerad. Hans beteende och det faktum att Mo Yan utmanar den gällande historieskrivningen genom att låta den enda riktige karlakarlen i boken vara officer och medlem i Kuomintang ledde till skarp kritik från konservativt håll. Men romanen belönades också med stora litterära priser. Stilistiskt påminner Stora bröst och bred bak om Det röda fältet med sin breda episka form och sitt överdådiga bildspråk.

Mo Yan lämnade armén 1997 - hans överordnade lär ska ha utbrustit i ett "Äntligen!" när de fick hans avskedsansökan - och har därefter bland annat arbetat på åklagarmyndighetens dagstidning i Beijing. Numera är han heltidsförfattare.

Det du just har läst är andra delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Där finns också artiklar och översättningar av och om Wang Anyi, Li Ang, Hong Ying, Gao Xingjian, Yang Lian, Wan Zhi och Li Li. Och det finns fortfarande några exemplar av numret kvar att köpa, om man vänder sig till Karavan-redaktionen ...

Vill du läsa mer om Mo Yan och vad han har skrivit på senare tid kan du till exempel klicka på etiketten här nedanför, så hittar du några tidigare blogginlägg med honom i fokus.