lördag 29 december 2012

Den nye Emile

När jag gick igenom ett gammalt usb-minne idag hittade jag denna översättning av en novell av Lao She 老舍 från 1936 och eftersom Rousseau har dykt upp här och var i min närhet den senaste tiden tyckte jag att det kändes som en fingervisning från ödet. Kanske är den litet i längsta laget för att passa på en blogg men förhoppningsvis finns det någon som ändå tar sig tid att läsa den. Jag har faktiskt skrivit litet om just den här novellen tidigare, så varför inte lägga ut den? Varsågoda!

Den nye Emile 《新爱弥尔》

Ja, det stämmer att min Emile dog när han var åtta år, fyra månader och tjugo dagar gammal, men jag är säker på att det inte kan vara fel på mina uppfostringsmetoder. Några smärre misstag var kanske oundvikliga, men på det stora hela grundades mitt experiment på ytterst tillförlitliga teorier. Det må vara sant att Emile dog på grund av ett mindre förbiseende, men det är ju sådant som hör allt experimentellt arbete till och den vetenskapliga andan består i att man inte räds misstag utan bara sin oförmåga att rätta till dem. Om jag någonsin får ytterligare en ny Emile är jag säker på att jag ska lyckas, eftersom jag nu har större erfarenhet och vet vad jag bör undvika och vad jag bör lägga vikt vid. Så även om min Emile olyckligtvis gick och dog är jag inte ledsen, tvärtom – jag inväntar med ännu större glädje mina kommande framgångar. När det gäller barnuppfostran är det onödigt att bli känslosam.

Tyvärr är jag en mycket upptagen man och har inte möjlighet att lämna en fullständig redogörelse för mina erfarenheter. Jag kan bara ge er en översiktlig beskrivning och får vänta med att skriva en mer detaljerad rapport tills jag har tid över. Hur som helst är jag fullkomligt övertygad om att dessa enkla noteringar kommer att göra det överflödigt för folk att någonsin tala om Rousseau igen.

När Emile föddes vägde han sex och ett halvt skålpund: han var precis lagom, inte för stor och inte för liten. Så fort han kom till världen brast han ut i gråt. Jag läxade genast upp honom: “Slut dina läppar, min vän! Livet är en kamp, en strid. Gråt är svaghet, det vet du säkert, så den här första gången ska också vara den sista, det befaller jag dig!”

Då hulkade han några gånger och slutade gråta. Från den stunden och fram tills dess han dog grät han aldrig mer högt, min modige Emile! (Ursäkta mitt känsloutbrott.)

Efter tre dagar räddade jag honom således ur hans moders famn och övertog ansvaret för hela hans uppfostran. Man kan inte lita på några mödrar, oavsett hur välutbildade eller dugliga de är. När de väl blir mödrar framträder också alla de dåliga egenskaper som ingår i modersnaturen. Det gäller alla kvinnor, oavsett om de har examen från lärarhögskola eller är okunniga analfabeter – mänsklighetens förfall kan helt och hållet skyllas på världens alla mödrar. Var gång jag ser en ung kvinna med ett knubbigt litet barn i famnen kommer jag att tänka på madonnan och Jesusbarnet. Även om den unga kvinnan skulle vara socialist kommer det lilla barnet inte att bli mer än på sin höjd en kristen socialist eller kanske en Tolstoj som bara tålmodigt vänder andra kinden till utan att göra motstånd. Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Jag avbröt amningen. Modersmjölk som omvandlas till blod gör människan svag som tofu och får män att bli feminina. Emile var ju en man och måste vara manlig. Komjölk kunde han inte heller dricka – jag måste undvika “komjölksuppfostran”. Den bästa ersättningen för mjölk var naturligtvis bröd, så på fjärde dagen efter det att han hade kommit till världen började Emile att äta bröd. På så sätt skulle han i framtiden helt säkert förstå vad det dagliga brödet betyder och varför man måste kämpa för det.

Jag vet att bröd inte är lika näringsrikt som modersmjölk eller komjölk, men jag tyckte inte synd om Emile för att han ofta var hungrig. Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebär måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad än det var jag sade – först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade. Var gång han såg en bit bröd glänste hans ögon så intensivt att jag inte kunde känna mig annat än nöjd: han hade verkligen förstått brödets värde. Knappt hade han hunnit lära sig säga några enkla meningar förrän han började ropa: “Jag vill ha bröd!” Han skrek lika upphetsat och medryckande som när en revolutionär ledare ropar slagord.

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig någonting att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller erkände stölden alltför lättvindligt. Om han var för snabb med att bekänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv och var och en som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete. Tyvärr missförstod Emile ibland detta och gjorde dåliga saker enbart för sin egen mages skull. Men det berodde mest på att han var alldeles för liten och inte riktigt kunde förstå mina föreläsningar. Om han bara hade fått leva till femton års ålder är jag säker på att han skulle ha utvecklats och inte bara utnyttjat sin list för egen vinning. Hur det skulle ha gått när han blev ännu äldre behöver vi inte ens tala om. När man bedömer om ett beteende är gott eller dåligt måste man först beakta vilket uppdrag man har att fullfölja. Förljugen moral gör människor värdelösa och ju bättre man uppför sig desto mindre hopp finns det för en. Min Emiles agerande avspeglade en grundläggande träning i morgondagens kultur, och det var synd att han dog så tidigt att meningen med hans existens – detta fjärran, storslagna mål – aldrig fick komma till uttryck genom hans handlingar.

När Emile var tre år fyllda vägrade andra barn att leka med honom och inte ens de vuxna tyckte om honom. Detta var jag särdeles stolt över. Från den stund då han började lära sig att tala ansträngde jag mig till mitt yttersta för att ge honom ett korrekt och fullödigt språk och tillät inte att han lärde sig ett ord utan att också fullkomligt förstå hela dess betydelse. Inte heller lärde jag honom några ord som skulle kunna locka honom att fantisera. Således kände han till exakt lika många företeelser som han kunde ord: han saknade inget men hade inga illusioner. Om jag till exempel skulle lära honom ordet “måne” berättade jag noggrant för honom om allt som hade med månen att göra: dess storlek, ålder, hur den hade skapats och hur den i framtiden skulle rämna … Allt detta var fakta. Det som inte var fakta utelämnade jag däremot. Månen är bara en måne, och något “månsken” eller någon “gubbe i månen” existerar inte. Sådant prat tillät jag inte Emile att lyssna på. Alla vet att månens ljus bara är en reflektion av solens, så “månskenet” finns alltså inte. ”Gubben i månen” är bara ännu vildare fantasier. Inte kunde jag lära min Emile att den stendöda månen skulle vara en gubbe! Och sådana befängda talesätt som att det skulle bo en hare däruppe eller att Chang’e skulle ha flugit dit kunde jag naturligtvis inte alls låta honom höra. Legender och myter hör till de barbariska tidsåldrarna. Emile förberedde sig för att skapa morgondagens kultur och måste tala den nya människans språk.

Visst läste också jag berättelser för honom ibland, men inte sådana som den om Chang’e som flög till månen. Jag berättade om den förste kejsaren av Qin, om Han Wudi, om Alexander den Store, om Napoleon och många fler, och försökte så gott jag kunde beskriva dessa hjältar som alldeles vanliga människor som inte nödvändigtvis var goda. Vid tre års ålder förstod Emile att Napoleons framgångar endast berodde på att han hade förmått att gripa tillfället i flykten. Han hade inte bara en grundlig förståelse av historien utan också geografiska kunskaper som var rent skrämmande, för medan jag berättade om händelser ur historien pekade jag i förbifarten ut de olika länderna på kartan. Ibland talade vi också om växter eller insekter, men då var det inte sådana förvirrade amsagor som att grodan använder ett lotusblad som bärstol när han hämtar sig en brud. När vi kom att tala om grodor gick jag istället genast ut och fångade en som vi sedan noggrant dissekerade så att jag kunde förklara dess anatomi. På detta sätt fick Emile inte bara goda kunskaper om grodan i sig – eftersom vi dissekerade den med kniv utraderades samtidigt all onödig kärlek till djur. Framtidens människa får inte vara känslosam.

Vad gäller Emiles egen kropp förklarade jag även den på samma uppriktiga sätt. Redan vid fem års ålder hade han en hel del kunskaper om sex. Han visste att hans mor hade fött honom och att han inte hade ramlat ned från något träd. Han visste vad hans penis var till för, precis som han visste vad han skulle använda sin mun till. Jag vågar lugnt påstå att Emile när han var fem år gammal visste mer än de flesta sjutton- artonåringar.

Men just därför att han visste så mycket och kände till allt så grundligt tyckte folk illa om honom. Det var naturligtvis inte hans fel. Barnen kunde inte leka med honom eftersom han förstod att de bara fånade sig. Om till exempel en grupp pojkar och flickor lekte fruktleken satte han sig utan att ha blivit tillfrågad mitt ibland dem, men så fort lekledaren ropade: “Kom hit mitt granatäpple och slå tre slag”, så satt han – om han nu var granatäpplet – alldeles stilla utan att röra sig ur fläcken ända till dess att de andra blev alldeles galna. “En människa kan inte vara ett granatäpple, ett granatäpple är ju en frukt!” protesterade han.

De andra bad honom naturligtvis att gå sin väg. Ack! Förnuftets seger är filosofens plåga! Medeltidens okunniga människor brände ofta lärde män på bål och kallade dem för trollkarlar, mörkermän eller annat. Inte heller min Emile kunde undkomma denna olycka! Allt det som andra barn pratar om eller leker är baserat på förställning, på “låtsas”: de låtsas att de är en flicka eller en liten kanin. Men Emile vågade inte låtsas eftersom han var rädd att jag skulle straffa honom.

Jag är inte motståndare till konst. Om Emile hade velat bli författare skulle jag inte ha hindrat honom, men jag skulle inte ha tillåtit att han blev en författare som pratade i nattmössan eller tillbringade sina dagar försjunken i drömmar. Att fantasi skulle vara en av litteraturens beståndsdelar är en åsikt som tillhör ett förgånget århundrade. Mänsklighetens framåtskridande baseras på en ökad kännedom om fakta och på det området har litteraturen aldrig varit till någon hjälp. Jag vet inte om Emile skulle ha blivit författare om han hade fått leva, men om så hade skett vet jag säkert att han inte skulle ha trott på fantasin. Från och med den stund jag startade min uppfostringsprocess förbjöd jag honom att fantisera. Ett är ett och två är två och om Emile hade fått för sig att ett vore lika med två hade det varit bäst att jag slog ihjäl honom! Visst, han förlorade sina små vänner och verkade ibland känna sig ensam, men vad spelade det för roll – “vän” är ett i grunden borgerligt ord, så om Emile redan som liten saknade vänner var det bara bra.

Barnen ville alltså inte leka med honom och deras föräldrar föraktade honom. Det var förstås bara naturligt, ty när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att “låtsas” än det ena och än det andra förintas till sista man. De förbjöd sina söner och döttrar att leka med honom eftersom de ansåg att han var alldeles för ouppfostrad. En anledning till detta var att han aldrig kallade dem för farbror eller tant utan bara helt rakt på sak för “Tuzis mamma” eller “Li Shuns pappa”. Om han träffade någon medelålders person som inte hade vare sig döttrar eller söner kallade han dem för “Li Ers fru” eller “Li Er”. Vad kunde vara mer korrekt? Men de vuxna ville inte höra på det örat. De lärde sina barn att när de träffade någon skulle de kalla honom för “farbror”, som om folk inte hade några namn. De lärde sina barn att smickra och lyda – för när man kallar någon för farbror betyder det att man också ska göra som farbror säger. Emile var en människa som inte behövde lyda andras befallningar. Han var ingen slav. Om han var ouppfostrad, så otur för er!

En annan sak som fick dem att tycka illa om honom och kalla honom för näsvis var hans uppriktighet. Men om Emile, trots att han stod under min ledning och uppsikt, hade uppfört sig hövligt och artigt skulle det ju ha varit ett bevis på att jag hade misslyckats med min uppfostran. Hans uppriktighet kom sig av att han ägde ett rikt inre och jag vågar nog påstå att hans kunskaper och intressen i mångt och mycket var ädlare än de flesta vuxnas. Inget som var falskt eller oäkta kunde han njuta av. Så fort han såg trollkonster, kampsportuppvisningar eller andra trick sade han genast: “Det där är inte äkta.” Även om de som agerade hade riktiga knivar och pistoler visste han att de bara låtsades hugga och inte alls dödade eller skar på riktigt. I hela sitt liv, från det att han föddes till dess att han dog, ägde han inte en enda leksak. Dockor är oäkta, små svärd och pistoler är oäkta, små bilar är oäkta: jag gav honom inga oäkta saker. När han ville leka lärde jag honom att krossa sten med en slägga eller att bära kol i en bambukorg, att alltid roa sig med äkta saker och göra riktig nytta i leken.

Hur som helst hade han inte tid att leka, ty jag fostrade och förmanade honom ständigt. Jag lät honom inte få för sig att barn skulle ha roligt, utan talade om för honom att arbete var den främsta av alla plikter. Det här gjorde förstås att han ofta irriterade andra. Om han fick se att vår granne Wang Das hustru hade pudrat sig i ansiktet sade han genast till henne: “Det där är puder, ditt ansikte var inte så där vitt från början” och när han såg Wang Ers dotter bära en pappersblomma i sitt hår påpekade han på samma sätt för henne: “Din blomma doftar inte, den är gjord av papper!”

Han hade en vuxens kunskaper men inte en vuxens artighet och därför kunde det verka som om han avsiktligt försökte få folk att tycka illa om honom. Det här var förstås oundvikligt och dessutom precis vad jag ville. Jag älskade att se hur han lillgammalt rynkade på näsan och fick de vuxna att rycka till av förskräckelse. Folk svor över honom och sade att han hade varit “gammal vid födseln”. Föga anade de att det var just detta som gjorde mig så stolt!

Eftersom de kunskaper han ägde skilde sig från andras var också hans känslor annorlunda. Det verkar faktiskt som om känslorna är en utkristallisering av kunskap. Emiles kunskaper var så fullständiga och jordnära att han naturligtvis inte kunde hysa några tomma och meningslösa känslor. Han älskade allt som var användbart och bara användbara saker var vackra i hans ögon. Åsikterna om vad som är vackert tycks i vanliga fall variera från person till person och därför finns det inte någon som kan tala om vad skönhet egentligen är. Skönheten kan således tyckas vara en illusion. Men sådan var inte Emile. Han kunde se skönheten i en cykel, men skulle absolut aldrig göra till sig och säga: “Vilken vacker solnedgång!”

Detta ledde till att han ofta sårade andra människor. Han gjorde ju inte alls som de och sade att en ros var vacker eller att en ung frökens ansikte var skönt som en persikoblomma. Han visste att persikor var till för att ätas och brydde sig inte om ifall de var vackra eller inte och han tyckte heller inte att det var speciellt viktigt om ett ansikte liknade en persikoblomma eller en maskros. Så var det med det sköna och även när det gällde andra känslor skilde han sig från mängden. Han kunde knappt ens skratta. Det mest meningslösa och bortkastade som finns är enligt min mening glada och livliga skratt, men ändå tycker folk om att berätta roliga historier för barn och ser till att de får den dåliga vanan att tycka om sådant. Tänk efter nu: det finns inställsamma skratt, föraktfulla skratt, uttråkade skratt, högfärdiga skratt, tillgjorda skratt, vansinniga skratt och pliktskyldiga skratt men kan någon klart beskriva ett äkta skratt? Det verkar nästan som om något sådant inte existerar. Och varför ska man i så fall skratta? Pajaskonster och roliga historier är bara fåniga och förminskar det som är viktigt och sorgligt så att man kan strunta i det. Om mänskligheten inte vill degenereras ytterligare så är det första vi måste göra att sluta skratta. Därför tillät jag inte at Emile skrattade och berättade aldrig några roliga historier för honom. Skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt. Emile föraktade dem som gjorde det. Han varken grät eller skrattade utan var istället en riktig stålman, en framtidens man som aldrig skulle låta sig förledas av sina känslor. Om andra älskade honom var inte så viktigt – Emile var Emile och det räckte.

När han fyllde sex började jag lära honom abstrakta ord som till exempel rättvisa, revolution och kamp. De var naturligvis en aning svårare att förstå, men undervisning är nu en gång för alla en fråga om långsam tillvänjning och det man vänjer sig vid att höra redan i barndomen kommer man senare att ta till sig. Jag planterade dessa viktiga, djupa tankar i hans sinne och lät dem fästa rot där. Så småningom skulle de säkerligen gro, precis som ett frö i jorden – oavsett hur hårt dess skal än är spricker det till slut när tillräckligt lång tid har gått.

När jag hade lärt honom ett ord försökte jag också göra det möjligt för honom att använda det dagligen och jag brydde mig inte om att det ibland blev fel. Om han sade “revolution” istället för “äta” så gjorde det inget, eftersom han i alla fall kunde säga ordet och om han satte ihop en del abstrakta ord på det mest ologiska sätt så spelade det ingen roll, eftersom det berodde på att hans intellekt ännu inte hade mognat men samtidigt visade hans mod och kraft. Om han till exempel tyckte illa om grannens Tuzi och ropade: “Störta Tuzi och rädda världen!” så var det bara bra. Tuzi var visserligen inte av något större värde, men Emile hade i alla fall modet att våga störta honom och en vilja att rädda världen. För att vara uppriktig så är viljan viktigare än logiken när det gäller att göra revolution. Jag tyckte så mycket om att höra Emile prata. Vid sex sju års ålder satte han ihop de mest förtjusande meningar, raffinerade och prydliga som slagord: “Vi ska göra revolution! Störta, störta! Offra allt! Medlöparnas blod ska flyta i floder och dränka er … ”

Jag måste nog säga att jag anser det vara en stor framgång att jag, till de grundliga kunskaper han redan som barn hade skaffat sig genom våra samtal, dessutom från det att han var sex år gammal kunde lägga ett sådant fullkomligt medvetande. På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt – det anser i alla fall jag – kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att förändra människorna med hjälp av undervisning bara drömmar.

Det år han fyllde åtta började jag förklara politikens grundprinciper för honom. Han tyckte mycket om att lyssna och lärde sig många politiska termer. Tyvärr blev han kort därefter sjuk. Inte kunde jag föreställa mig att han aldrig skulle komma på fötter igen! Han hade varit sjuk tidigare också och då brukade jag å ena sidan ge honom medicin och å andra sidan tvinga honom att fortsätta med sitt arbete. Man får inte skämma bort barn. Om man börjar pjåska med dem och låter dem få som de vill så fort de blir en aning krassliga vänjer de sig vid att lata sig och låtsas bli sjuka titt som tätt. Det tänkte jag inte utsätta mig för. Om Emile var sjuk måste han arbeta i alla fall, för då insåg han att sjukdom inte är någonting man låtsas drabbas av för skojs skull.

Den här gången var hans hälsotillstånd ganska allvarligt, så jag avbröt hans arbete och läste istället berättelser om historia och revolution för att roa honom. Han fick också en hel del medicin. Vem kunde ha anat att han skulle dö? När jag tänker tillbaka på det så förbisåg jag nog hans tänder. Han hade inte tappat alla mjölktänder än och hade kanske fått något problem med kindtänderna, men jag gav honom bara medicin och glömde helt bort att undersöka honom i munnen. Hur som helst trodde jag inte alls att han skulle dö och när han slutade andas kunde jag knappt tro att det var sant! Min Emile!

Jag har inte tid att berätta allt om honom och när jag nu tänker på hur han dog så tappar jag helt lusten att skriva! Jag tvivlar inte alls på värdet av mina utbildningsmetoder och principer, men klarar inte helt att behärska mina egna känslor. Det är min stora svaghet! Men Emile var ju också ett alldeles förtjusande barn! Sorgen har emellertid inte fått mig att tappa modet. Med hjälp av Emile har jag lärt mig mycket och jag kommer med friskt mod att fortsätta med min forskning och mina experiment. Jag är övertygad om att jag med min näste Emile kommer att kunna fullfölja min storslagna plan.

torsdag 20 december 2012

Aldrig bättre

Nu är den här: Aldrig bättre av O Thiam Chin! Och jag är glad, för jag har längtat efter att den här boken ska komma ut. En mycket fin novellsamling från Singapore där det gemensamma för berättelserna är att människorna alla saknar något: ett hem, trygghet, en bror, en far, en syster ... De söker efter fotfäste och några lyckas bättre än andra med att finna det. Vissa av novellerna är hårda och skrämmande, andra melankoliska och sorgliga. Den mest drabbande och obehagliga är nog "Blunda för det" som handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin man och till sist inte orkar längre. Förmodligen borde jag ge er ett smakprov på något lättare och vackrare, för när ni har läst det här kanske ni blir förskräckta och det vore ju dumt. Men jag citerar den ändå. För att den är så bra - och hemsk.

Första gången Teck slog mig gav han mig ett knytnävsslag rakt i ansiktet och knockade mig helt. Jag vaknade några timmar senare, stel i kroppen och med huvudet bultande av smärta. Teck låg avsvimmad bredvid mig i en pöl av spyor som höll på att stelna på golvet. Händerna var knutna och högerhandens knogar hade redan blånat.

Han påstod att han inte visste vad han gjorde, att han hade varit full, för full för att förstå vad som hände. Sedan bad och bönade han, sa att han var en jävla skit. Han bröt ihop framför mig, satte händerna för ansiktet och grät. Han slog armarna om mig och höll fast mig som om det gällde livet. Han tiggde om förlåtelse med tårarna rinnande över ansiktet och en röst som var torr och hes. När jag såg honom i ögonen lade jag märke till något nytt, något rått, som en blodig pulserande blottlagd nerv. Det gjorde mig skräckslagen.

Han gjorde sitt bästa för att hålla sig nykter och ett tag – kanske i en eller två veckor – drack han inte en droppe. Det gjorde honom irriterad och rastlös. Han fick svårt att sova. Jag kunde höra honom trampa runt i vardagsrummet. Han slog på och av tv:n, och de höga skrällarna av falsk musik, röster och mekaniska skratt nådde mig inne i det mörka sovrummet. Jag hörde glaset – Vodka? Gin? Whisky? – slå mot glaskanten på bordet. Jag drog täcket tätare om mig och lyssnade vaksamt efter ljud och rörelser i vardagsrummet.

På morgonen plockade jag utmattad fram saxen som jag hade haft under kudden och lade tillbaka den i sykorgen i byrålådan innan jag gick in i vardagsrummet och städade upp i röran. Jag ansträngde mig för att inte väcka Teck som låg utslagen på soffan. Det var hjärtslitande att se honom så hjälplös, så förlorad.

”Om du någonsin slår mig igen så dödar jag dig”, sa jag. Det var en lögn och det visste han och snart skulle han slå mig igen och jag skulle tillåta det.

Om ni vill läsa en annan novell av herr O, en som går i en helt annan stil, så kan ni prova "Flickan som svalde solen" som jag fick lägga ut här på bloggen för ett par år sedan. Någonting helt annat, men också mycket bra.

lördag 8 december 2012

Ännu mer kinesisk litteratur och Yan Lianke i medierna

Det senaste avsnittet av UR:s utmärkta tv-serie Kina om Kina handlar om kinesisk film och litteratur. Bland annat finns där en lång intervju med Yan Lianke, vars bok Drömmen om byn Ding (eller hur nu den slutgiltiga titeln blir) kommer ut på Atlantis sent nästa vår. Litteraturdelen börjar ungefär halvvägs in i avsnittet, men se gärna på den del som handlar om film också.

Inte nog med det - i dagens SvD finns också en lång och bra artikel av Ola Wong om hur kinesiska författare tvingas balansera för att kunna ge ut sina böcker men ändå säga det de vill.

Och så kan man förstås snart se och läsa Mo Yans Nobelföreläsning på Nobelprisets webbplats, där det också ligger en intervju med honom, gjord av YuSie Rundkvist Chou.


onsdag 5 december 2012

Tidskriften Karavan 20 år

I morgon kväll, torsdag 6 december, firar tidskriften Karavan 20-årsjubileum med fest och framträdanden på Södra Teatern. Jag är stolt och glad över att i ett antal år ha fått sitta med i redaktionsrådet för denna litterära tidskrift som enligt Anina Rabe "bara måste få fortsätta att finnas". I samband med firandet utkommer detta års sista nummer som i sann jubileumsanda innehåller 20 intervjuer med olika författare, samt utdrag ur deras verk.

Två kinesiska författare finns med i kavalkaden, Yu Hua och Zhang Yihe. Zhang Yihe är ganska okänd här i väst men har gett ut flera uppmärksammade biografier över intellektuella ur hennes föräldrageneration (själv är hon i 70-årsåldern) där hon har försökt visa på sådant som inte finns med i den officiella historieskrivningen. Förra året debuterade hon skönlitterärt med de två kortromanerna Kvinnan Liu 《刘氏女》 och Kvinnan Yang 《杨氏女》 som båda tar avstamp i Zhangs egna erfarenheter. I Kavarans jubileumsnummer kan man läsa ett utdrag ur den förra, som börjar så här:

Det är ett bra tag sedan jag kom till arbetsläger M. 

Du kanske undrar vad det är som har gjort djupast intryck på mig? 

Jag kan svara med ett enda ord: hunger. 

Ja, jag är hungrigare än en tiggare. Tiggarna som driver omkring i städerna är också hungriga, men de kan hitta bortkastade grönsaker på marknaden och leta efter gammalt bröd eller trasiga konservburkar i soptunnorna. Här hittar man inget. Det finns inget att hitta. Det finns bara gallerförsedda fönster och järngrindar och ståltråd och vakttorn. 

Läs mer av detta och mycket annat i Karavan!

(Och vill du läsa mer om och av Zhang Yihe så kan du börja med detta utdrag i Words Without Borders)

måndag 3 december 2012

Shi Zhecun


Idag är det inte bara tjugo år sedan det första sms:et skickades utan även Shi Zhecuns 107:e födelsedag - eller det skulle åtminstone ha varit det om han inte hade dött år 2003.

Shi Zhecun räknas, precis som Mu Shiying och Liu Na'ou, till neo-senualisterna, en grupp unga författare som förnyade den kinesiska prosan på 1930-talet och vars texter ofta handlade om det mondäna livet på Shanghais nattklubbar och hästkapplöpningsbanor. Shi Zhecun skiljer sig litet från de andra författarna i gruppen genom att han förutom de dekadenta storstadsskildringarna också skrev flera berättelser i ett slags grotesk, övernaturlig stil som till exempel novellen "Generalens huvud" 《将军的头》, om en tibetansk-kinesisk general som får huvudet avhugget i strid men fortsätter att slåss och rida tills hans åtrådda påpekar att han redan är död, eller "Kumarajiva" 《鸠摩罗什》, om en liderlig munk som inte kan stå emot sina drifter.

Själv är jag dock mest förtjust i den vackra och melankoliska novellen "Vårsol" 《春阳》 som handlar om en kvinna som tillbringar en dag i Shanghai. Hon har aldrig varit gift men är ändå änka, för när hennes fästman dog lovade hon att aldrig gifta om sig - en uppoffring som inte gjordes av kärlek utan för att hon skulle få ta del av hans arv och ha något att leva av. Men någonstans inom sig längtar hon ändå efter kärleken och under sin dag i den vårvarma staden fantiserar hon om människorna och männen hon möter, om vad som skulle kunna hända om någon av dem ...

Tant Chan låser bankfacket och går ut ur kassavalvet och när hon ser att den unge banktjänstemannen tittar åt hennes håll gör hjärtat ett skutt i bröstet och hon vänder sig omedvetet om och kastar en blick på de prydliga raderna med lådor, men kan inte längre se vilken av dem som har nummer 305. Hon lägger handen på bröstet: de 154 yuan och 6 jiao i kontanter som hon just har hämtat ut ligger tryggt på plats innanför kläderna. Och därmed går hon ut genom porten till Bank of Shanghai.

Vädret är vackert och solen är mycket varm. Det är första gången hon känner så idag. Ja, hon tog tåget från Kunshan tidigt på morgonen och så fort hon var framme tog hon en rickshaw till banken. Förutom det korta ögonblick när hon steg upp ur sängen och drog ifrån gardinerna för att se om det regnade har hon faktiskt inte lagt märke till vädret. Men det är verkligen bra idag. I nästan två veckor har det bara blåst och regnat och aldrig varit fint, men idag är gator och hus fulla av solsken. Det är vår på riktigt nu och på ett ögonblick har det blivit varmt. Hon lättar litet på yllehalsduken runt halsen.

Tant Chan, som inte alls är så gammal som man kan tro, får förstås inte uppleva någon romans och till sist reser hon hem till småstaden igen, lika ensam som när hon kom.

En annan fantastisk Shi Zhecun-novell heter "På biograf Le Paris" 《在巴黎大戏院》och består av en inre monolog, framförd av en man som har bjudit med sin älskarinna på bio men är tämligen nervös för vad hon (och alla andra) ska tycka om honom.

Nej, men vad nu? Trängde hon sig före för att köpa biljetter? Nu får jag skämmas, de tittar ju på mig, är den där skallige mannen ryss, kanske? Kvinnan där stirrar på mitt ansikte. Ja, och den där typen har tagit cigarren ur munnen och glor på mig. Alla stirrar på mig. Jaja, men jag vet nog vad de tänker. De föraktar mig litet, nej, de gör sig lustiga över mig. Jag förstår inte varför hon måste tränga sig före och köpa biljetter? ... Nog måste hon ha insett att det skulle göra mig illa till mods? Jag är en man, en gentleman, och ingen har väl varit med om att en man tar med sig en kvinna - inte ens den sortens kvinna - på biograf och låter henne betala för biljetterna? Sådant händer inte, jag har då aldrig sett det ... Usch, vad det hettar i ansiktet, jag är säkert alldeles röd. Finns det inga speglar här?

När jag någon gång snart (förhoppningsvis) sätter ihop "min" samling förrevolutionära Shanghainoveller så kommer de två absolut att ingå.

Så vitt jag vet finns ingen av Shis noveller översatt till svenska, men det finns en fransk samling med titeln Le goût de la pluie samt en engelsk som heter An evening of spring rain.

lördag 24 november 2012

Intervju med Yu Hua

Upptäckte just att UR har lagt ut en lång och bra intervju med Yu Hua, gjord av YuSie Rundkvist Chou. Vill ni se mer av tv-serien Kina om Kina kan ni klicka här!

Löftesfågeln

Var hittar man minnen som gått förlorade på havets botten? Lägg örat till en snäcka och lyssna till det tysta bruset. Därinne döljs minnen som kanske tillhör dig.

När Xiaoxing är nio år gammal tar hans adoptivmor Chunchi för första gången med honom på en utflykt till marknaden. Det är mitt i vintern, snön faller och Xiaoxing får en lykta och litet godis. Han är överlycklig. Men plötsligt är Chunchi försvunnen och trots att Xiaoxing väntar mycket länge, till sent på kvällen, kommer hon inte tillbaka. På något sätt lyckas han i alla fall ta sig hela den långa vägen hem i snön. Chunchi verkar varken särskilt glad eller särskilt ledsen över att han är hemma igen.

Förhållandet mellan Xiaoxing och hans adoptivmor är underligt förvridet och det beror inte på honom. Chunchi är blind och tillbringar en stor del av sitt liv på havet där hon tjänar sitt uppehälle på att sjunga på fartyg men också samlar in snäckor som hon tar med sig hem till huset där Xiaoxing väntar. Snäckorna överlämnar hon till en eunuck, mäster Zhong, som rengör och polerar dem innan han återlämnar dem till henne. Där sitter hon sedan på sitt rum och smeker snäckskalen dag och natt i totalt mörker, instängd i sin egen värld dit ingen annan har tillträde.

Och Xiaoxing grubblar på vem hon egentligen är, hur hon förlorade synen och fingernaglarna och vad snäckorna har för betydelse.

Följ spiraltrappan hela vägen ner. Detta begravda kungarike är inte helvetet. Fortsätt tills vindbruset fyller dina öron, tills dammet förblindar dig och törnen stinger dina fötter. Först då ska minnesväktaren träda fram ur dunklet.

Chunchi är besatt av minnen. I sin ungdom förlorade hon allt i den stora tsunamin och spolades upp på kusten i Malaysia eller Indonesien utan minsta minne av sitt tidigare liv. Och när hon återsåg sin älskare Kamel vägrade han att stanna hos henne förrän hon återfunnit dem. Chunchi låter fingertopparna glida över snäckskalens räfflor och de dolda minnena uppenbarar sig inom henne. Men hur hon än letar hittar hon inte den rätta snäckan, den som ska berätta vad som hände innan flodvågen vällde in. Hon förstör sina ögon och river ut naglarna för att kunna koncentrera sig och bättre känna fördjupningarna i skalen. Inget annat betyder något för henne.

Första delen av Zhang Yuerans 张悦然 roman Löftesfågeln 《誓鸟》är mycket vacker. Språket är poetiskt, berättelsen som en saga. Här finns många outtalade hemligheter, mycket som eggar fantasin.

De säger att minnen söker människors närhet. De lever som parasiter på våra kroppar; varje hågkomst eller gravbesök ger dem näring. Om de har oturen att skiljas från sina värdar torkar de sakta ut och förvandlas till ett torrt damm som skingras i luften. De som har tur hamnar i havet och söker skydd i snäckskal. Där lever de, fuktiga och blanka men fyllda av ångest över att vara isolerade i de mörka skalen och inte veta när de ska få se solens ljus igen och njuta av människors närhet.

När den bräckliga kvinnans mjuka fingrar väckte snäckornas minnen ur deras dvala drogs de till hennes värme och intog hennes kropp. Varma som eldar, som glödande facklor, dansade de runt henne likt demoner. De hypnotiserande flammorna förtrollade henne. Hon var villig att offra synen för att visa sin trofasthet mot dem.


Nu sitter jag här bland Chunchis minnen och väntar på att det förgångna ska välla upp och dränka mig. De är snabbare än en bisvärm, hetare än lava, upphetsade av närvaron av en ny, fysisk kropp. Ett efter ett stoppar jag dem i mina ärmar. De suger sig fast vid mig som blodiglar. Jag väntar stilla. När deras blod har blandats med mitt är de mina. Jag känner ingen rädsla, bara glädje.

Tyvärr går romanen snart in i en brant nerförsbacke. Så fort författaren lämnar Xiaoxings sinne och börjar berätta om Chunchis liv förlorar hela historien sin magi och urartar till en blott allt för vanlig kinesisk kärleksroman där människor blir galna av kärlek och går igenom oerhörda plågor till synes utan rim och reson. Och visst kunde det ha fungerat om det bara hade gällt en av personerna i berättelsen, men när fler och fler involveras och alla är lika störda och vansinniga blir det bara pannkaka av det hela.

Chunchi är besatt av Kamel, som påstår sig ha varit hennes trolovade före tsunamin och som hon visserligen inte kan komma ihåg men ändå till vilket pris som helst vill vara tillsammans med. Hon har i sin tur en beundrare i Zongzong, en flicka som visar sig vara dotter till en mördad europeisk missionär. I samband med mordet blev Zongzong våldtagen vilket självklart leder till att hon blir galen. Hon har i sin tur sin egen beundrare, den unge eunucken mäster Zhong. Ja, och sedan finns där förstås en annan europeisk präst som vill döpa Zongzong och gifta bort henne med sin son. Zongzong har därtill ihop det med Kamel (för att göra Chunchi svartsjuk). Det hela blir kort sagt en enda röra och det är oerhört synd, för hade Zhang Yueran hållit fast vid den enkla sagotonen i romanens första del och inte krånglat till historien så mycket kunde det här ha blivit en alldeles underbar bok.

Jag har länge haft problem med kinesiska författares Unge Werther-liknande sätt att beskriva kärlek som en plåga. Nej, alla människor går inte ner i vikt och blir bleka och glåmiga när de blir förälskade. Faktiskt skulle jag nästan våga påstå att majoriteten tvärtom blir på bra humör. Och de blir för det mesta inte heller galna och gör fullkomligt irrationella saker som att sticka ut sina ögon eller kasta sig ut från balkonger och ta livet av sig. Det är inte romantiskt, särskilt inte när man läser det för hundrade gången. Dessutom skulle jag också önska att kineser som vill ta med utländska präster i sina verk (något som tycks vara ganska populärt) skulle göra sig omaket att bestämma sig för vilken kyrka de tillhör och ta reda på litet om den. Annars blir det lätt ett mischmasch av klichéer som varken är katolska eller protestantiska. Men å andra sidan är det väl ungefär så det känns för kineser att läsa västerländska romaner som utspelar sig i Kina ...

Zhang Yueran är en ganska ung och rätt uppburen författare med stor läsekrets. Det här är det första jag har läst av henne och man kan väl säga att det både gav mersmak och var litet avskräckande. En av hennes noveller, i en helt annan stil än Löftesfågeln, finns faktiskt översatt till engelska i senaste numret av nättidskriften Asymptote. "Dirty Rain" heter den och ni kan läsa den här.

Löftesfågeln har översatts till engelska, men är utgiven i Singapore och kan förmodligen vara litet svår att få tag på här.

tisdag 23 oktober 2012

Nya omslag

Så här blir de, omslagen till nyutgåvorna av Mo Yans tre romaner på svenska. Formgivare är Sara R. Acedo. Exakt när de finns i handeln vet jag inte, men det dröjer nog någon vecka än.


tisdag 16 oktober 2012

Tipslistor

Igår publicerade Wall Street Journal en lista på fem kinesiska böcker man måste läsa. En bra lista, måste jag säga eftersom jag själv har översatt fyra av de utvalda böckerna till svenska, men med en stor och uppenbar lucka - inte en enda kvinnlig författare fanns med. Finns det verkligen ingen kvinna som kunde ha kvalat in?

För att skapa litet balans ska ni få ytterligare några boktips av mig och den här gången gäller det enbart böcker skrivna av kvinnor. Eftersom den första listan riktade sig till personer som inte kan kinesiska och måste läsa i översättning så gör även den här listan det och det begränsar förstås urvalet. Men ändå: de här fem böckerna är värda att läsas av olika anledningar - de skiljer sig åt ganska rejält vad gäller innehåll och stil. Vänligen observera att jag radar upp dem i bokstavsordning, inte efter vilken som är "bäst".

Can Xue 残雪
Genombrottet 《五香街》
(Lethe Förlag, 2012)

Can Xue är en riktigt tungviktare i den kinesiska litteraturen, mycket speciell och inte särskilt lättläst men alltid tankeväckande. Att hon nu äntligen utkommer i svensk översättning är mycket glädjande. Så här skriver förlaget: "I sin stora roman Genombrottet undersöker kinesiska Can Xue de sociala strukturerna som konstruerar förhållandet mellan könen, på samma gång som hon behandlar kulturrevolutionen och kinesisk mentalitet, hur det sociala umgänget fungerar [...] Boken utforskar det kollektiva medvetandet hos vanliga människor på en liten gata i en fiktiv kinesisk stad, och penetrerar vår tids djupaste existentiella ångest, där identitetens oundvikliga förgänglighet kämpar med berättandet, inom vilket identiteten måste skapa sig själv." Som jag förstår det gick manus till tryck häromdagen och eftersom jag inte vet vem översättaren är eller har sett översättningen har jag ingen aning om ifall den är fruktansvärd eller alldeles underbar, men eftersom jag är optimist hoppas jag på det senare. Mer om boken och författaren här, på förlagets webbplats.

Chen Ran 陈染
Privatliv 《私人生活》
(Tranan, 2012. Översättning: Anna G Chen)

Roman om en flickas uppväxt i Beijing under 1970- och 1980-talet. Som tyst outsider betraktar Niuniu sina klasskamrater och de vuxna runt omkring henne. Hon lever delvis i en egen fantasivärld och klarar inte att anpassa sig till omgivningens krav på samma sätt som andra. Hon finner kärleken hos sin granne, änkan He, men utsätts också för övergrepp av en lärare. Och när hon äntligen har börjat komma på fötter och skapa ett självständigt liv inträffar en dubbel katastrof som sätter allt i gungning. I Privatliv utforskar Chen Ran kvinnlig sexualitet, patriarkaliska strukturer och psykisk sjukdom och boken var den första roman utgiven i Kina där massakern 1989 spelar en viktig roll i handlingen, även om den inte nämns rakt ut. Läs ett utdrag här.

Chi Zijian 迟子建
Last Quarter of the Moon 《额尔古纳河右岸》
(Harvill Secker, 2013. Översättning: Bruce Humes)

Roman som utspelar sig bland renskötande evenker på gränsen mellan Kina och Ryssland/Sovjet. En gammal kvinna tänker tillbaka på sitt liv som nomad bland skogarna i nordost. Renskötsel, vargjakt, sagoberättande, schamanism, kärlek och ond bråd död blandas i en vacker saga om en kultur som nu håller på att utrotas och som har många likheter med den samiska. Last Quarter of the Moon finns inte på svenska men utkommer snart på engelska. Omslaget här är dock från den italienska utgåvan eftersom det är mycket vackrare. Författarens efterord kan ni läsa här på engelska, i översättning av Bruce Humes.

Hong Ying 虹影
Flodens dotter 《饥饿的女儿》
(Norstedts, 1999. Översättning: Anna G Chen)

Sexan växer upp under kulturrevolutionen som yngsta barnet i en fattig familj. Uppväxten präglas av kärlekslöshet och Sexan anar tidigt att det är något med henne som är annorlunda. Varför beter sig hennes mor så konstigt mot just henne? Vem är mannen som har spionerat på henne så länge? Året när hon fyller arton blir en vändpunkt och Sexan får äntligen svaren på sina frågor. En spännande och gripande självbiografisk roman som förmodligen är det bästa Hong Ying har skrivit och som till skillnad från många andra kulturrevolutionära kvinnobiografier utspelar sig bland samhällets fattigaste, de som får stå i kö för att kunna gå på det gemensamma utedasset och knappt har råd att sätta barnen i skola.

Wang Anyi 王安忆
Song of Everlasting Sorrow 《长恨歌》
(Columbia University Press, 2008. Översättning: Michael Berry & Susan Chan Egan)

Ingen tipslista som tar upp kvinnliga kinesiska författare kan förbigå Wang Anyi och hennes roman Song of Everlasting Sorrow. På ytan en berättelse om skönhetsdrottningen Wang Qiyao och hennes liv under fyrtio år, från revolutionen fram till 1980-talet, är detta egentligen lika mycket eller mer en roman om staden Shanghai, dess gränder och bakgator och om skvallret och vardagslivet där. Song of Everlasting Sorrow har förstås filmatiserats och går att se på Youtube (litet komiskt dock att skådespelarna talar kantonesiska och inte shanghaihua).


Jaha, det var fem böcker det. Men på den första listan fanns också en poet, Bei Dao. Här blir den ännu tydligare att könsbalansen inte är riktigt som den ska, för hur många kvinnliga kinesiska poeter har fått egna diktsamlingar utgivna på svenska eller engelska? Jag kan inte komma på någon (fast jag misstänker att det måste finnas). Hur som helst får ni därför ett extra boktips i form av en antologi: Twentieth Century Chinese Women's Poetry, översatt och redigerad av Julia C Lin (ME Sharpe, 2009).

fredag 12 oktober 2012

Grattis, Mo Yan!

Farmor rev loss draperiet och stoppade det längst in i ena hörnet av bärstolen. Medan hon andades frihetens luft studerade hon Yu Zhan'aos breda axlar och smala midja. Han gick så nära bärstolen att hon kunde ha vidrört det bleka, grova skinnet på hans huvud med sin fot.

Vinden ökade i styrka och säden trängdes i fältet och böljade framåt i vågor; den böjde sig ner och vidrörde vägen med sina huvuden i en respektfull bugning för min farmor. Bärarna rusade nerför vägen i sporrsträck men bärstolen var lika underligt stadig som en liten båt som snabbt glider över vågtopparna. Grodor och paddor kväkte upphetsat och välkomnade det anstormande sommarregnet. Den låga himlaridån betraktade allvarligt sorghumens silvergrå ansikten medan blodröda blixtar en efter en splittrades ovanför fältet med ett öronbedövande brak. Farmor stirrade upphetsad och orädd på de gröna vågor som den svarta vinden piskade upp; åskans muller rullade fram som dånet från en kvarn och vinden kastade sig hit och dit och fick säden att svaja häftigt åt alla håll tills fältet var ett enda kaos. De första hårda regndropparna fick sorghumen att skälva och ogräset att darra av skräck, fick dammet på vägen att klumpa ihop sig och sedan upplösas, smattrade mot bärstolens tak och mot farmors broderade skor, slog mot Yu Zhan'aos huvud och studsade in mot farmors ansikte.

Yu Zhan'ao och de andra sprang som skräckslagna kaniner men kunde ändå inte undkomma förmiddagens oväder. Regnet slog ner i den oändliga sorghumen och rumlade om i fältet medan grodorna som tagit skydd under sorghumstjälkarna kväkande skakade de snövita bälgarna under sina hakor och rävarna som hukade i sina mörka hålor betraktade de fina vattendroppar som stänkte ner från säden. Vägen blev snabbt outhärdligt lerig och ogräset böjdes till marken - endast blåklinten höjde vaket sitt genomvåta huvud. Bärarnas svarta, vida byxor kletade fast vid kroppen och männen blev alla smala och smidiga. Yu Zhan'aos huvud sköljdes glänsande vitt av regnet och blev till en lysande måne i farmors ögon. Regnet blötte ner också hennes kläder. Hon kunde ha hängt tillbaka draperiet och stängt regnet ute, men det gjorde hon inte. Hon ville inte göra det, ty genom bärstolens breda dörröppning såg hon den kaotiskt vida, vackra och storslagna världen.

Ur Mo Yans Det röda fältet (Tranan, 1997)

lördag 6 oktober 2012

Atlas: The Archaeology of an Imaginary City

Ganska förkyld och oförmögen att formulera vad jag känner inför denna bok kan jag bara säga: "Läs den! I alla fall första fjärdedelen." Vilken bok? Jo, Dung Kai-cheungs 董啟章 Atlas: The Archaeology of an Imaginary City 《地圖集》. Själv har jag än så länge bara haft möjlighet att läsa den i engelsk översättning av Bonnie McDougal och Anders Hansson, men det är å andra sidan en mycket bra översättning som var intressant att ta del av.

Dung Kai-cheung lever och arbetar i Hongkong, vilket förmodligen är anledningen till att jag aldrig hade hört talas om honom innan jag hittade den här boken. Mina kunskaper i Hongkong-litteratur är sorgligt begränsade och Dung har en diger verkslista i bagaget så jag får väl skämmas litet. Atlas ingår i en serie han skrev i slutet av 1990-talet - de andra delarna heter (på svenska) Katalog 《夢華錄》, Samlingar 《博物志》 och Städer 《繁勝錄》 (då utgår jag ifrån de engelska namn han själv har gett dem; skulle man översätta titlarna direkt blir de litet annorlunda och det är ju förstås något som i sig är värt att analysera, men ... nej, inte idag).

Atlas är en samling texter av en fiktiv kartograf som dels filosoferar över kartans natur, dels studerar historiska kartor och dokument som rör staden Victoria, belägen på en liten ö strax söder om Kina. Boken är indelad i fyra delar - Theory, The City, Streets och Signs - som innehåller korta essäer som rör just dessa ämnen. Teoridelen är förstås mer generell och handlar om kartor i allmänhet, om deras natur, om kartans förmåga att påverka sin omvärld och så vidare, medan de övriga tre delarna mer specifikt behandlar staden Victoria och återger anekdoter kring dess framväxt och kring olika områdes- och gatunamn. De till synes oskyldiga eller meningslösa små historierna kan ses som ett inlägg i en diskussion om Hongkongs koloniala förflutna, där Dung hela tiden vänder på perspektivet och byter ut officiella namn och förklaringar mot lokala varianter som ofta har en rakt motsatt eller radikalt annorlunda betydelse.

Innan jag började läsa Atlas trodde jag att jag skulle tycka mer om de senare tre delarna, men det visade sig vara precis tvärtom - jag hade svårare att ta till mig historierna och anekdoterna men tyckte väldigt mycket om den första delen om kartteori som egentligen är mycket mer abstrakt. Kapitelrubrikerna ger en antydan om att texten både är allvarlig och lekfull på samma gång: "Counterplace", "Commonplace", "Misplace", "Displace", "Antiplace", "Nonplace", "Extraterritoreality", "Boundary", "Utopia", "Supertopia", "Subtopia", "Transtopia", "Multitopia", "Unitopia" och "Omnitopia". Dung har också skapat en helt ny gren av kartografisk forskning, en sektliknande gruppering

who believe in maps as the only reality, outside of which nothing exists. For them, everything on maps essentially acquires a kind of extraterritoreality. Through this interpretation, they challenge the power of territorialization, for in the irrevocable passage of time, maps are no longer tools of defining, depicting, and constructing territories, rather they have taken the place of territories themselves, in a mockery of the futility of the exertion of power. 

För den här gruppen kartografer (de "kartocentriska" eller "utopiska") är kartan något mer än ett papper. Även den okände berättaren ser kartan som ett sätt att nå bortom den vanliga verkligheten.

Only on a map can we find a land that has never been trodden and never will be. For a map reader with an adventourous spirit, reading a map amounts to the art of navigation. Amid thunder and lightning, surging waves and torrential downpours, and tempests that disturb magnetic fields and distort compasses, the map reader dreams of a brave new world a thousand leagues in the depts of the sea.
...
I have been searching for the entrance to the land of nonbeing in old maps endowed with ancient charm and wisdom. If maps can harbor secrets, I'd imagined that they would have to be excavated from fragmented, moth-eaten documents rather than from so-called scientifically rendererd modern charts. 

Jag antar att anledningen till att jag känner starkare för teoridelen är att den är mer allmängiltig, medan de delar som handlar om Victoria kanske kräver mer kännedom om Hongkong för att riktigt beröra. Med det menar jag inte att de delarna skulle vara dåliga, bara att den första delen var sådan att jag hela tiden var tvungen att lägga ifrån mig boken och fundera litet innan jag läste en kort bit till och sedan funderade litet och ... Ja, den väckte tankar och känslor på ett annat sätt än fortsättningen. Ett fynd och en spark i baken till mig att läsa mer från och om Hongkong.

Bonnie McDougall har skrivit ett långt och intressant förord till boken där hon inte bara presenterar författaren utan också diskuterar bokens mot Hongkongs koloniala bakgrund. En intervju med författaren om just Atlas hittar man här.


lördag 22 september 2012

Privatdetektiven

Låt oss börja med handlingen (men bara för att få den ur vägen, för det är inte den som är det intressanta med den här boken): Wu Cheng är dramatiker och före detta professor vid ett universitet i Taipei. Efter många år av psykiska problem, en skilsmässa och ett allt värre supande som nådde sin kulmen under en dramatisk kväll på en restaurang med det poetiska namnet Sköldpaddsbergets ö har han sagt upp sig från sin tjänst och bestämt sig för att aldrig arbeta med teater igen. Han har lämnat allt det där bakom sig och tänker börja ett nytt liv. Han ska bli privatdetektiv, ett yrke han känner sig särskilt lämpad för eftersom hans neurotiska läggning och öga för detaljer hjälper honom att se sådant som andra missar och dra slutsatser av det.

Wu Cheng flyttar in i en liten lägenhet i en gränd vid Den vilande drakens gata, ganska nära en begravningsplats, ett område han själv kallar ”Den döda zonen”. Han skaffar visitkort och en skylt att hänga på dörren så att nya klienter ska hitta honom. Så småningom får han ett första fall att utreda: något som först verkar vara en otrohetsaffär men visar sig vara ett utpressningsfall och som i sin tur leder till att Wu Cheng också avslöjar en våldtäktsman. Trots att han har bestämt sig för att leva som eremit och ha så litet som möjligt med omvärlden att göra får han ganska snart ett antal vänner i området – en bilmekaniker som vill att han ska undervisa barnen i engelska, en ung polis samt en litet galen taxichaufför som mer än gärna hjälper Wu Cheng att förfölja misstänkta samtidigt som han svartsjukt våndas över att inte ständigt kunna övervaka sin unga vackra fru. Ja, Wu Cheng blir till och med litet förälskad i sin första klient och till hans förvåning besvarar hon hans känslor. Allt verkar gå ganska bra.

Men – för naturligtvis finns det ett ”men” – underliga saker händer i omgivningen. Två äldre personer blir mördade. Det verkar inte finnas något samband mellan morden, som sker på olika platser och under olika förhållanden, och de uppmärksammas inte särskilt stort av medierna. Så sker ett tredje mord och allt förändras, för den här gången finns bevis och vittnen som alla pekar mot – Wu Cheng. Och som i så många traditionella deckare och thrillers måste nu Wu Cheng bevisa sin oskuld samtidigt som polisen försöker sätta dit honom och mördaren fortsätter att slakta taipeibor i den döda zonen enligt sin mycket konstfärdigt uttänkta plan.



Jag är säker på att man kan läsa Chi Wei-jans 紀蔚然 Privatdetektiven 《私家偵探》 som en vanlig deckare, för att man är intresserad av själva mordgåtan och av hur Wu Cheng ska klara sig ur knipan. Men jag skulle inte rekommendera det. Inte för att det är något större fel på handlingen – den är inte sämre än många andra böcker i samma genre – utan för att det inte är det som gör Privatdetektiven speciell. Nej, det som lyfter romanen och får en att läsa vidare är istället Chi Wei-jans lekfullhet, hans humor och de underbara beskrivningarna av staden Taipei och dess innevånare. Det låter kanske litet konstigt att para ihop humor med seriemördare och visst, det finns stunder då man undrar litet hur författaren ska få till det. Vid en viss tidpunkt byter romanen inriktning och blir betydligt mörkare och då tappar den också litet av sin charm, men bara litet.

Den språkliga lekfullheten och humorn möter läsaren redan när hon slår upp innehållsförteckningen som har formgivits så att den liknar ljuskäglan från en ficklampa (ett omistligt attribut för en privatdetektiv). Varje kapitelrubrik är ett tecken längre än den föregående. En detalj, men en detalj som säger något om författaren. Chi Wei-jan är dramatiker (mer om honom senare) och det märks att han är van att skriva dialoger och att lyssna till hur människor faktiskt pratar. I Privatdetektiven skojar han med olika personers sätt att tala och ibland blir det ren parodi. Så finns här till exempel ett stycke som handlar om huvudpersonens besök hos psykologen under sin tid i USA (han lider sedan barndomen av tvångssyndrom och försöker göra något åt det). Psykologen är förstås amerikan och en stor del av hans repliker är ordagrant översatta från engelska, inklusive uttryck som 地域,不!(Hell, no!) eller 我的上帝! (My God!). Det låter ganska fruktansvärt men är rätt kul och jag kan föreställa mig att Chi Wei-ran själv hade mycket roligt när han skrev det. Sedan har vi också kändisadvokaten som Wu Cheng anlitar för att stämma polisen och medierna. Han glider runt i elegant kostym och är ständigt på väg från det ena mötet till det andra och hans språk är späckat med engelska ord och uttryck som han använder för att visa hur modern och internationell han är.

"老實,當我發現兇手另有其人,我有disappointed。" 
"你希望我是兇手?"  
"當然。我很忙,只接 high profile case,要是你有重大嫌疑就有好戲可看了。 如果你是O. J.Simpson,我就是你的夢幻律師。" 
"對不起,讓你 disappointed。"我開始學他中英夾雜。 
"No problem,今天早上的記者回我已經爽到了。 "

Men Chi Wei-jans språk handlar inte bara om komiska effekter. Lika gärna uttrycker han sig kort men poetiskt, på det där sättet som man kan göra om man skriver bra och effektiv kinesiska. Alla de viktiga personerna i boken har sin egen distinkta personlighet och de är på något sätt alla ganska charmerande, även när de är osympatiska. Huvudpersonen själv är förstås i viss mån en parodi på problemtyngda detektiver/poliser: Frånskild, alkoholiserad (fast han nu har slutat supa), med tvångssyndrom och en tendens att sjunka ner i depressioner. Taxichauffören Tianlai är kort, hetsig och sjukligt svartsjuk. Bilmekanikern A Xin är en obrottsligt trogen vän som inte alltid handlar så genomtänkt och utan att mena det ställer till med en hel problem för Wu Cheng. Och så har vi Wu Chengs mor – en gammal dam som mest verkar fräsa ilsket åt sin son men förstås innerst inne älskar honom. Men framför allt är det kanske de träffsäkra beskrivningarna av staden Taipei som fastnar. Wu Cheng promenerar en hel del på dagarna i väntan på nya uppdrag. Han noterar det han ser och filosoferar kring det. Det är alltifrån korta reflektioner som:

 I Taipei betyder rött ljus "Var redo att köra så det ryker", grönt ljus betyder "Kör så det ryker" och gult ljus betyder "Idiot, varför körde du inte?

 eller

På Taiwan har den amerikanska snabbmatskulturen förändrats i grunden. För en amerikan är snabbmat något man stoppar i sig när man är på språng någonstans och ett snabbmatsställe har inget med vila, långa konversationer eller djupa tankar att göra. På Taiwan är det en plats där man dröjer sig kvar, läser böcker eller tidningar, tar en tupplur, filosoferar, dejtar eller dagdrömmer: där finns killar som raggar tjejer, tjejer som håller män sällskap för pengar och folk som kidnappar barn. 

till långa beskrivningar av olika stadsdelar och deras karaktär. Jag gissar att alla som har tillbringat någon längre tid i Taipei kan känna igen sig i Chi Wei-jans reflexioner över staden. Trots detta är Privatdetektiven inte särskilt svår att ta till sig för den som aldrig varit på Taiwan och den innehåller också en hel del referenser till västerländsk filosofi och amerikansk populärkultur, som Saw-filmerna.

Författaren, Chi Wei-jan, är en känd dramatiker och professor i teatervetenskap (ja, man anar att han har lånat vissa drag till sin huvudperson). Han är en av få dramatiker som skriver om samtida ämnen både på mandarin/guoyu och taiwanesiska. Privatdetektiven är hans första roman och den har slagit stort i Taiwan, vunnit priser och blivit en försäljningssuccé. Vill du läsa mer om författaren så finns här en intervju med honom i Taipei Times (på engelska) och en lång artikel om romanen i China Times (på kinesiska). Om du kan kinesiska så kan du också titta på denna långa tv-intervju med Chi Wei-jan om Privatdetektiven där han bland annat berättar varför han valde att göra romandebut med just en deckare.

lördag 1 september 2012

Råttans år - ett utdrag


Jag blev ju väldigt förtjust i Chen Qiufans noveller och har så smått börjat översätta några av dem. Det går litet långsamt eftersom jag har andra åtaganden som jag måste bli klar med först, men här kommer en liten teaser trailer - kanske kan den locka till vidare läsning någon gång i framtiden. Ett par sidor ur berättelsen "Råttans år", om råttor som inte är lika gulliga som de på den här illustrationen och kanske inte lika själlösa som vi tror (du hittar en litet längre beskrivning om du klickar på länken här ovan):

Himlen börjar mörkna igen. Vi har redan irrat runt på det här jävla stället i två dagar utan att få syn på så mycket som en åkersork, men detektorernas lampor lyser röda. Mina strumpor är våta och ligger som disktrasor runt fötterna och det är så obehagligt att jag vill slå någon på käften. Hungern får magen att dra ihop sig i kramp men fötterna rör sig framåt utan att stanna medan löven på träden ger mig svidande örfilar med sina stora handflator.

Jag vill plocka ut biologiboken ur ryggsäcken, lämna tillbaka den till Ärtan och tala om för honom att den för fan har hela 872 sidor. Jag vill lämna tillbaka glasögonen också, fastän de inte är tunga. Inte tunga alls.

Han är död.

Instruktören säger att försäkringsbolaget kommer att betala ut ersättning enligt kontraktet, men han har inte berättat hur mycket det blir.

Jag antar att Ärtans föräldrar vill ha någon minnessak, men hela han var täckt av blod. Om min son dog skulle jag inte vilja ha en blodig t-tröja som minne, så därför tog jag glasögonen ur hans ficka och den tjocka läroboken ur den vattentäta ryggsäcken. Jag tänkte att det skulle få dem att minnas sin son som flitig student, från en helt annan värld än denna.

Det var då jag blötte ner strumporna.

Ärtan hette Meng, Meng Xiang. Smeknamnet fick han för att han var liten och mager som en ärta och för att han helt skamlöst påstod att Gregor Mendel – mannen som gjorde genetiska experiment på ärtor – var hans förfader. Ärtan doktorerade i biologi och han var den ende i truppen som jag kände sedan tidigare.

Om man ska vara ärlig så dog han på grund av sin kärlek till vetenskapen, råttorna hade inte ett skit med saken att göra.

Så här påstår de att det gick till: truppen marscherade längs randen till en övergiven vattenreservoar när Ärtan fick syn på en ovanlig växt som hade trängt upp genom betongen vid sidan om stigen och gav sig av för att plocka ett specimen utan att säga något till de andra. Kanske var det den extrema närsyntheten som gjorde att han trampade fel, kanske var det den 872 sidor tjocka boken som fick honom att tappa balansen – hur som helst, det sista jag såg av honom var att han rullade ner för den drygt hundra meter höga och krökta vallen som en riktig liten ärta och landade med huvudet före bland stenarna och kvistarna nere i den tomma reservoaren där han spetsades på några vassa grenar som gick rakt genom kroppen.

Instruktören beordrade oss att hämta upp liket och lägga det i en säck. Hans läppar rörde sig en aning och jag förstod att han tänkte säga några tröstande ord, men sedan hejdade han sig. Jag hade gärna velat höra de orden.

Han sade: Jävla idiotiska universitetsstudenter som inte ens har lärt sig att hålla sig vid liv.

Väl valda ord.

Någon klappar mig på axeln och jag sänker volymen på musiken. Det är Heipao. Han ler ursäktande och säger att vi måste göra upp eld och laga mat. Hans oväntade vänlighet gör mig litet förskräckt – kanske skäms han för att han stod alldeles bredvid Ärtan men inte hann sträcka ut handen och få tag på honom i tid. Jag stänger av Beatleslåten i mp3-spelaren. Jag är en nostalgisk person, något som inte passar sig här ute.

Senare sitter jag vid elden och torkar strumporna. Maten smakar äckligt, särskilt när den kombineras med lukten av brända strumpor, men den gör mig varm och jag kan äntligen andas ut. Jag började ju för fan lipa.

***

Första gången jag talade med Ärtan var i slutet av förra året, på universitetets mobiliseringsmöte. I aulan hängde en stor röd banderoll med texten: ”Att älska fosterlandet och stötta armén är stort; att döda råttor till skydd för folket är ärofullt”. Universitetets ledare turades om att ta plats på podiet för att tala och det hela avslutades med ett framträdande av danstruppen. 

Jag satt alldeles bredvid Ärtan. Än idag förstår jag inte hur de tänkte när de fördelade sittplatserna: jag tillhörde institutionen för kinesiska, han institutionen för biologi; jag var student på grundnivå, han var doktorand – vi var så olika som man kan vara. Det enda vi hade gemensamt var att ingen av oss hade hittat arbete och båda var tvungna att hålla oss kvar på universitetet i ett år till, kanske längre. Det var vi bägge på det klara med, även om vi inte sade något om det.

Jag hade lyckats förlänga mina studier med ett år genom att avsiktligt missa tentan i klassisk kinesiska. Jag hade ingen lust att söka arbete, hyra bostad, slita och släpa från morgon till kväll och dessutom bli inblandad i en massa intriger på arbetsplatsen. Livet som student var däremot riktigt bra: varje dag kunde jag ladda ner musik och filmer helt gratis, maten i matsalen var billig – man kunde äta sig mätt på tio yuan – och på eftermiddagen kunde man sova så länge man ville och sedan spela litet boll om man hade lust. Överallt fanns det snygga tjejer som också var gratis, fast dem fick man förstås bara titta på. Med tanke på arbetslöshetssiffrorna och på min kompetens var det i ärlighetens namn ett medvetet val, även om jag inte kunde säga det till mina föräldrar.

När det gällde Ärtan hade Västalliansens handelskrig inneburit att han flera gånger hade fått avslag på sina visumansökningar.  En biologistuderande som inte kan resa utomlands blir tvungen att stanna kvar ruttna här hemma, även om han är den typen som läser tills huvudet nästan ramlar av.

Jag hade inte planerat att gå med i någon råttdödarpatrull . ”Vad fan sätter de inte armén för?” muttrade jag tyst. Till min förvåning sade Ärtan emot: ”Vet du inte hur spänd situationen är vid gränsen? Armén finns där för att slåss med fienden, inte med råttor!”


Det där gick jag igång på och jag fick lust att retas litet med honom. ”Varför kan man inte låta bönderna där borta döda dem?”


”Det vet du väl hur dålig tillgången på mat är just nu. Bönderna ska odla jorden, inte döda råttor!”


”Varför kan man inte använda råttgift då? Det skulle spara både tid och kraft.”


”Det är ju inte vanliga råttor, det är nyråttor. Råttgift biter inte på dem.”


”Då kan man väl använda genetiska vapen och se till att de dör ut på ett par generationer.”


”Vet du hur dyra genetiska vapen är? Dem använder man för att döda fienden, inte för att döda råttor.”


Vid det laget hade jag genomskådat honom. Grabben var som en telefonsvarare, upprepade samma sak gång på gång. Ingen match för mig.


”Man har väl inte universitetsstudenter för att döda råttor heller?” drämde jag till med.


Ärtans ansikte stelnade till en knallröd mask och på en lång stund fick han inte ur sig något mer än ett hackigt muttrande i stil med ”när fosterlandet är i fara måste vi alla ställa upp” och liknande urmodiga fraser. Fast han sade faktiskt en del saker som stämde också: ”Råttdödarna får gratis mat och logi och när tjänstgöringen är över ordnar de arbete åt oss”. Det var inte förrän senare jag riktigt förstod vad det innebar. Jag hade inte anat att universitetet skulle organisera det hela så elegant; det fanns ingen hållbar anledning för oss att inte ställa upp.


Men just då fångades hela min uppmärksamhet av det som pågick uppe på podiet. Universitetets danstrupp hade äntrat scenen med sina långa ben och vackra ansikten och bland dem fanns min klasskamrat Li Xiaoxia.


***

Truppen får några dagars permission i en stad. För att undvika att soldaterna deserterar skickas vi till en plats långt bort från vår hembygd, till ett ställe där vi inte har några släktingar och inte ens förstår språket. Det är i sådana lägen som fördelarna med rikskinesiska visar sig, men i de mer avlägsna byarna är teckenspråket ändå vårt förstahandsval.

Jag skickar Ärtans kvarlåtenskap till hans familj. Portot för biologiboken kostar en smärre förmögenhet. Egentligen har jag tänkt bifoga ett tröstande brev där jag uttrycker mina känslor, men när jag fattar jag pennan kan jag inte komma på något att säga så det slutar med att jag bara plitar ner ett enkelt ”beklagar sorgen”. Vykortet till Li Xiaoxia är däremot fullklottrat med skrivtecken. Det är det tjugotredje brevet jag skickar henne.


Jag hittar ett ställe där jag kan ladda mp3-spelaren och mobilen och passar på att skicka ett sms till familjen och meddela att allt är bra. När vi är ute med truppen finns det för det mesta ingen mottagning – tro aldrig på de där jävla annonserna som lovar ”perfekt täckning överallt”. Det värsta är att man aldrig vet när man ska få möjlighet att ladda mobilen eller fylla på abonnemanget igen, så man måste hela tiden se till att inte slösa batteri och pengar.
 

torsdag 30 augusti 2012

Kinesisk litteratur i väst

Nu är det ungefär en vecka sedan jag kom hem från översättarkonferensen 第二次汉学家文学翻译国际研讨会 i Peking och egentligen borde jag väl på något sätt sammanfatta mina tankar, men det har jag inte hunnit med än så det får bli någon annan gång.

Det var i alla fall mycket intressant att träffa kollegor som har ungefär samma problem och glädjeämnen som jag själv och det märktes på föredragen att till exempel vi européer har mycket gemensamt. Själv talade jag litet kort om processen från det att en bok ges ut på kinesiska i Kina till dess att den kommer ut i svensk översättning. Det är ju också en sådan sak som jag skulle kunna skriva om på den här bloggen, men så fick jag syn på Bertrand Mialarets artikel om samtida kinesisk litteratur och dess mottagande i väst, och då kände jag att det var lika bra att bara lägga upp en länk till den istället. Det är en bra artikel så läs den gärna! Varannan sida är på kinesiska så dem kan man hoppa över om man hellre läser den på engelska ...

En sak som jag tar med mig från konferensen är också att det finns något värre än att sitta och lyssna på föredrag på stapplig engelska, nämligen att sitta och lyssna på föredrag på hackig kinesiska. 天不怕,地不怕,只怕外国人说普通话。

Men bäst var nog ändå att jag träffade den otroligt charmerande Yan Lianke, som jag bara har mött en gång tidigare, i Stockholm. Han var förstås inte inbjuden till konferensen, som arrangerades av det kinesiska författarförbundet, men kom till hotellet för en liten pratstund helt privat med sina översättare. Vilket snart inkluderar även mig, för medan jag befann mig i Peking fick jag också beskedet att Atlantis ska ge ut Yans 《丁庄梦》. En riktigt bra nyhet!

söndag 12 augusti 2012

Koreasommar: Kim Young-ha

Kim Young-ha har under senare år har lyfts fram av koreanska litteraturkännare som exempel på en ung, intressant författare med potential att slå internationellt. Han finns översatt till engelska, franska och en drös andra språk, och sedan i våras finns han också på svenska med novellsamlingen Hur gick det för mannen som satt fast i hissen? som är översatt av Jonas Thelander och utgiven på bokförlaget Tranan.

Hur gick det ... är en bok på knappt 250 sidor som innehåller nio noveller ur Kims produktion, men det framgår inte om de är skrivna i ett svep eller vid olika tidpunkter i hans karriär. Själv hade jag läst ett par av hans böcker tidigare och gillat dem, så det var med stort intresse som jag tog mig an den här novellsamlingen.

De nio novellerna i boken är av ganska skiftande karaktär. Det finns ett gemensamt drag hos dem och det är tonfallet och den litet kyliga distansen till läsaren, ett slags hinna som gör det svårt för mig att känna att jag kommer personerna i berättelserna nära. För mig är det här intressant eftersom det är något jag känner igen från kinesisk litteratur i översättning: det är något i originaltexterna som är nästan omöjligt att översätta och det blir lätt ett slags glapp i överföringen som gör texterna kyligare och mindre engagerande än de är i original. Förmodligen beror det på att det finns nyanser i språket som försvinner på vägen och som vi dessutom inte heller förmår uppfatta om de bevaras eftersom vi inte är vana vid dem. Det finns också en speciell asiatisk blandning av humor och allvar som kan vara litet svårt att få grepp om. Har ni sett asiatiska komedier så vet ni vad jag menar: grov buskis, smetig romans och ganska brutala våldsinslag om vartannat på ett sätt som gör att den som är van vid västerländsk film ibland blir helt förvirrad och inte har en aning om vart handlingen är på väg. Är det meningen att det ska vara allvarligt romantiskt nu, tre sekunder efter att de där gubbarna halkade på bananskalet?

Litet av den känslan får jag när jag läser Hur gick det ... Den första novellen är till exempel en kriminalhistoria om en polis som utreder ett mord. Jag får ingen riktig styrsel på berättelsen. Är det kanske en mordgåta? Men det finns inga ledtrådar för mig som läsare att nysta i. Är det en thriller? Nej, den är inte särskilt spännande eller läskig. Är det en psykologisk verklighetsskildring? Men då är den för tam. Jag väntar och väntar på att hitta tråden, men till sist känns det ändå som en historia utan mening och knorr (vilket hemskt ord). Men jag ska inte vara alltför negativ. Det finns noveller i den här samlingen som jag tycker mycket bra om också. Till exempel den intressanta "Åskledare", om en grupp människor som har träffats av blixten och överlevt och nu söker upp åskdrabbade platser för att få uppleva samma sak igen. Eller titelnovellen "Hur gick det för mannen som satt fast i hissen?", en komisk historia om en stackars man som på väg till arbetet får syn på en man som ligger avsvimmad och fastklämd bostadshusets hiss, men på grund av en räcka groteska olyckor och missöden aldrig lyckas kalla på hjälp. "Nödutgång", en novell om en smågangster som drar olycka över sig själv är också bra.

Jag har som sagt också läst två av Kims tidigare verk. Det första är debutromanen I have the right to destroy myself (ja, den heter förstås något annat på koreanska) som kom ut på engelska 2007. Det är en kort roman vars namnlöse berättare har som sysselsättning - eller snarare som artistisk hobby - att driva människor till självmord. Han väljer inte vem som helst, utan personer som vill dö men behöver litet hjälp, åtminstone psykologiskt, för att våga ta steget. Om berättaren tycker att deras fall är intressanta använder han materialet i sitt kundarkiv för att skriva skönlitterära berättelser om dem. Och det är en sådan berättelse som större delen av boken består av - en berättelse om två bröder och två kvinnor och deras förhållande till varandra. Det är några år sedan jag läste I have the right to destroy myself, så detaljerna har börjat blekna bort, men jag minns att jag tyckte att den var mycket välskriven och stämningsfull även om jag irriterade mig på den litet klichéartade framställningen av unga kvinnor som sårbara, psykiskt labila varelser som ger sig hän åt masochistiskt sex och skadar sig själva på olika sätt. Jag har nog läst litet för många sådana berättelser, eller hade gjort det just då. Hur som helst, den var väl värd att läsa.

I somras läste jag också ytterligare en roman av Kim, L'empire des lumières (i engelsk översättning som Your republic is calling you). Det här är en tjock roman om en sydkoreansk affärsman som i själva verket är nordkoreansk spion. I tjugo år har Kim Kiyeong levt ett stilla liv som student och sedermera importör av utländsk film. Han har en fru och en dotter och är en ganska alldaglig och småtråkig person. Han kom till Sydkorea som ung med falsk identitet och har varit "sovande agent" ända sedan dess. Det är faktiskt så länge sedan han överhuvudtaget hade någon kontakt med sina gamla arbetsgivare att han tror att de helt har glömt bort honom. Så en dag dyker ett mejl upp i hans dator och förändrar allt. Det innehåller ett citat ur en dikt av poeten Basho, som i sin tur är kod för den order som innebär att han omedelbart ska återvända hem och avlägga rapport. Plötsligt har Kim bara tjugofyra timmar på sig att bestämma sig för vad han ska göra: stanna i syd eller resa hem till en okänd framtid.

Kim och hans familj har dock fler problem. Hans fru är utled på äktenskapet. Hon har aldrig lyckats komma sin man inpå livet och söker nu bekräftelse hos andra. En ung älskare och hans vän drar med henne i en trekant på ett sjabbigt sexhotell just denna kväll när Kim våndas över sitt beslut. Deras dotter har sina egna tonårsbekymmer och är på väg att förälska sig i en skolkamrat som tycks ha ganska grava psykiska besvär, något hon inte riktigt verkar förstå. Hela familjen befinner sig dessutom under övervakning av mystiska män, men som läsare dröjer det ett tag innan man förstår vilka det är som spionerar på dem.

Det här var en roman i min smak. Litet tjock och stundtals överdrivet detaljerad, men spännande och intressant hela vägen: Kim Kiyeongs bakgrund, familjehistoria och utbildning finns där, tillsammans med berättelser från den sydkoreanska studentrörelsen som han skickades för att infiltrera; hustruns uppväxt och krossade drömmar, hennes desperation och självförakt; de andra agenterna som lever i skräck för att bli hemkallade eller redan har gått över till den andra sidan. Jag hoppas att också L'empire des lumières kan komma i svensk översättning någon gång i framtiden.


tisdag 31 juli 2012

Kinesisk sf och filippinsk fantastik på engelska

Två tips för dig som vill ha något att läsa och inte nödvändigtvis behöver ha dina böcker på papper:

1. Böcker av Liu Cixin 刘慈欣 på engelska. Det märks att Lius trilogi Tre kroppar 《三体》blev en totalsuccé i Kina. Uppenbarligen är han den stora nya stjärnan som ska göra kinesisk sf känd även utomlands. Själv är jag kanske inte helt övertygad om hans storhet - jag gillade Klotblixt 《球状闪电》men är inte så förtjust i just Tre kroppar-böckerna (i alla fall inte i del 1, jag måste erkänna att jag inte har läst de andra två delarna än). Men vill ni göra en egen bedömning så finns nu flera romaner av Liu Cixin i engelsk översättning tillgängliga som e-böcker hos Amazon. Ja, för Kindle, men ni vet väl att det finns program för att konvertera dem till andra format? Här har ni Liu Cixins Amazon-sida. Min gissning är att The Wandering Earth 《流浪地球》är den man ska satsa på, men läs gärna själva och kommentera här nedan. Man kan ha i minnet att alla de här e-böckerna är utgivna på ett kinesiskt förlag, vilket enligt min erfarenhet inte alltid är ett så gott tecken när det gäller kvaliteten på till exempel översättningen. Men visst är det roligt att de finns i alla fall!

2. Fantastik från Filippinerna. Det finns gott om bra litteratur från Filippinerna och en stor del av den skrivs på engelska, vilket gör den lättillgänglig även för oss. På Amazon hittar man rätt mycket bra fantastik, till exempel ett antal volymer av Philippine Speculative Fiction och Alternative Alamat. Jag gillar novellsamlingar, man kan läsa en novell eller två varje gång man sätter sig på pendeltåget på väg till eller från jobbet. Och klickar man vidare på tipsen "för dig som gillar ..." så hittar man mer.

onsdag 11 juli 2012

Koreasommar: Ta hand om min mor

Det känns som om det kommer att bli en Koreasommar i år och det kan ju vara trevligt med litet omväxling till allt kinesiskt. Jag börjar litet lugnt med en roman som jag läste redan i vintras, när den kom på engelska, men som nu getts ut av Nordstedt i svensk översättning av Molle Kanmert Sjölander: Ta hand om min mor av Shin Kyung-Sook.

Ta hand om min mor inleds med att huvudpersonen, 69-åriga So-Nyo, försvinner på en järnvägsstation i Seoul. Hon och hennes man har kommit till huvudstaden för att hälsa på sina barn och för en gångs skull är det ingen som möter dem - de har tänkt klara sig själva. Men i vimlet bland människorna kommer de ifrån varandra. Fadern och barnen letar. De sätter upp anslag och utfäster belöningar till den som kan komma med information som gör att de hittar modern. Men inget hjälper - hon är och förblir borta. Personer de möter pratar om en äldre kvinna i trasiga plastsandaler och med sår på fötterna som letar mat i soptunnorna. Kan det vara hon?

Medan barnen letar och förtvivlar hinner de fundera ganska mycket på vem modern egentligen var. Hon är den som de alltid har tagit för given men aldrig brytt sig om att tänka på som en individ med egna drömmar och förhoppningar. Det finns en obehaglig distans mellan familjemedlemmarna och moderns försvinnande gör dem inte mer sammansvetsade, snarare kommer motsättningarna fram i ljuset. De tvingas också tänka över sina egna äktenskap och relationerna med de barn de själva har satt till världen. Historien berättas ur fyra olika perspektiv och varje berättare har sina egna minnen och funderingar som så småningom ger läsaren en ganska god inblick i hur den gamla kvinnans liv har varit - så annorlunda än hennes barns, som tycks uppvuxna i en helt annan och mycket modernare värld. Generationsgapet är enormt.

Ta hand om min mor blev en bestseller i Korea och  har belönats med Man Asia-priset, vilket inte är svårt att förstå då Shin Kyung-Sook faktiskt klarar av att hålla sig på rätt sida om den gräns där en berättelse av det här slaget övergår till alltför stor sentimentalitet. Det vore lätt att spela på läsarens eventuella skamkänslor över att inte ägna sina gamla föräldrar tillräcklig uppmärksamhet, men Shin faller inte riktigt i den fällan. Och alla, både barn och föräldrar, kan föreställa sig skräcken och maktlösheten då en närstående som inte är förmögen att klara sig själv bara försvinner i en myllrande storstad.

En mycket läsvärd roman.

Shin Kyung-Sook intervjuades i svensk radio i mars i år och den intervjun kan man fortfarande höra på nätet, på Sveriges radios webbplats. En annan lång intervju med henne (på engelska) hittar man på bloggen subject object verb.

onsdag 20 juni 2012

Kläderna gick fortfarande att använda

En liten dikt - nästan en mininovell - av Yan Li, som också får mig att tänka på ett tidigare inlägg om Yu Huas skrivande.


I en historiebok läste jag
att kejsaren sagt att det var bättre ju fler åskådare man hade
när man högg huvudet av förrädarna på borggården
Det skulle skaka om andra rebelliska själar och få dem på bättre tankar
Först då förstod jag logiken bakom de offentliga avrättningarna
i Hengdong, Hunan, år 1970, under kulturrevolutionen.


Vi var några barn på tretton eller fjorton år
från kaderskola nummer 57
som följt efter byborna till en vid sänka
På dess jämna botten hade redan samlats horder
av proletärer
Plötsligt skallade slagorden överallt omkring oss
Ner med kontrarevolutionärerna Skydda ordförande Mao …
Fem kontrarevolutionärer knuffades ner från en lastbil av märket Befrielsen
De var så långt borta att jag inte kunde se om de var män eller kvinnor
Jag såg bara hur dessa själar stannade upp och föll på knä
och hur soldaterna som stod uppradade bakom dem
på mycket nära håll lyfte sina gevär


Ljudet av skotten ekade fortfarande i dalen
Kontrarevolutionärerna hade fallit
Bara en av dem kämpade fortfarande på marken
men efter ytterligare en ekande gevärsknall blev allt
lugnt
Det kändes som något fick min hud att domna
och domningen kröp långsamt inåt
Då började slagorden skalla än en gång


På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?


Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturen


Kläderna
gick fortfarande att använda

lördag 16 juni 2012

Tunn kod

Folk har som bekant olika smak när det gäller läsning. Vissa vill läsa böcker om personer de kan identifiera sig med, berättelser som utspelas i miljöer som de känner igen och där det som händer är något som skulle kunna hända dem själva: är de kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem så vill de läsa om andra kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem. Sådan är inte jag. Jag läser helst om sådant som jag inte stöter på i vardagslivet. Det är klart att jag uppskattar att känna igen mig själv och mina problem i en eller annan roman, men för det mesta vill jag uppleva något annat när jag läser - vidga mina vyer lite eller kanske bara fly bort från vardagen. För mig är det inte heller viktigt att en bok är "sann" i bemärkelsen "det har hänt/skulle kunna ha hänt på riktigt". Huvudsaken är att författaren kan få mig att tro på det han eller hon skriver just när jag befinner mig inne i berättelsen - sedan kan den handlar om en mangel som är besatt av djävulen eller om en värld där man aldrig nytillverkar några skedar eller vad som helst. Av den anledningen gillar jag också att läsa både sf, fantasy och skräck och när jag läser på kinesiska hoppas jag ofta att jag ska hitta något riktigt bra i dessa genrer, men det har hittills varit ganska svårt.

Fast nu är jag rätt glad, för nu har jag i alla fall hittat en sf-författare som jag tycker om. Jag ville prova att läsa en bok i mobilen, så jag laddade ner Chen Qiufans  陈楸帆 novellsamling Tunn kod 《薄码》 i min kinesiska bokapp och den visade sig vara oväntat bra. Än så länge har jag bara läst ungefär en tredjedel av boken, men av dem fem eller sex novellerna jag har hunnit igenom är det egentligen bara en som jag inte var så förtjust i - de andra var bra eller mycket bra. Bäst gillar jag "Råttans år" 《鼠年》 som handlar om en grupp unga män som är ute på råttdödaruppdrag. Det är inte vilka råttor som helst det rör sig om: det är en speciell, genmanipulerad ras med redigt stora djur som är aggressiva och dessutom har börjat föröka sig oroväckande. De måste utrotas och eftersom armén är upptagen med att utkämpa ett stort krig på många fronter blir alla unga män som inte har arbete i princip tvångsrekryterade till råttdödartrupperna. I teorin kan man säga nej, men då får man det svårt att klara sig och hitta jobb. Väljer man att göra sin tid i truppen får man däremot stöd och hjälp med att hitta sysselsättning när uppdraget är utfört.

De unga männen marscherar runt i djungeln på jakt efter råttor. Det finns stora spänningar i truppen - några är mycket engagerade i dödandet medan andra är rädda eller bara ovilliga att slakta djuren. Ju mer huvudpersonen ser av råttorna, desto mer tveksam blir han. Är de verkligen bara själlösa djur? Varför har de då organiserat sig på det sätt de har? Och är inte de lämningar truppen hittar tecken på något slags primitiv religion och kultur? Jag ska inte avslöja hur det slutar.

I en annan novell "Den rekursiva människan" 《递归之人》 får en äldre polis i uppgift att utreda ett mystiskt dödsfall och när han gräver i det framstår den döde som en alltmer underlig figur - en man som är besatt av att ge alla ting ett nummer och inte vill ha några djupare relationer med människorna runt omkring honom. Vem var han egentligen? Och hur dog han?

Mitt i läsningen upptäckte jag också att Chen Qiufan är nominerad till årets Science Fiction and Fantasy Translation Awards med novellen "Fiskarna i Lijiang" 《丽江的鱼儿们》 som också finns med i Tunn kod. Översättningen av den novellen (till engelska förstås) ligger utlagd på nätet, så om ni vill läsa något av Chen Qiufan kan ni klicka här. Det är en vacker och litet sorglig berättelse och min tanke efter att ha läst den är att det väl knappast kan vara en slump att två av de kinesiska sf-noveller jag har läst den senaste tiden (den andra är Han Songs 韩松 "Fosterlandet drömmer inte" 《我的祖国不做梦》) handlar om hur man manipulerar människors medvetande för att få dem att arbeta mer eller snabbare?

Det vore roligt att få översätta någon eller några av Chens noveller. Tyvärr är väl marknaden för sf-noveller i översättning inte så stor, men vem vet? Man kan ju hoppas.

Tillägg: Du kan läsa ett utdrag ur "Råttans år" här.