lördag 1 september 2012

Råttans år - ett utdrag


Jag blev ju väldigt förtjust i Chen Qiufans noveller och har så smått börjat översätta några av dem. Det går litet långsamt eftersom jag har andra åtaganden som jag måste bli klar med först, men här kommer en liten teaser trailer - kanske kan den locka till vidare läsning någon gång i framtiden. Ett par sidor ur berättelsen "Råttans år", om råttor som inte är lika gulliga som de på den här illustrationen och kanske inte lika själlösa som vi tror (du hittar en litet längre beskrivning om du klickar på länken här ovan):

Himlen börjar mörkna igen. Vi har redan irrat runt på det här jävla stället i två dagar utan att få syn på så mycket som en åkersork, men detektorernas lampor lyser röda. Mina strumpor är våta och ligger som disktrasor runt fötterna och det är så obehagligt att jag vill slå någon på käften. Hungern får magen att dra ihop sig i kramp men fötterna rör sig framåt utan att stanna medan löven på träden ger mig svidande örfilar med sina stora handflator.

Jag vill plocka ut biologiboken ur ryggsäcken, lämna tillbaka den till Ärtan och tala om för honom att den för fan har hela 872 sidor. Jag vill lämna tillbaka glasögonen också, fastän de inte är tunga. Inte tunga alls.

Han är död.

Instruktören säger att försäkringsbolaget kommer att betala ut ersättning enligt kontraktet, men han har inte berättat hur mycket det blir.

Jag antar att Ärtans föräldrar vill ha någon minnessak, men hela han var täckt av blod. Om min son dog skulle jag inte vilja ha en blodig t-tröja som minne, så därför tog jag glasögonen ur hans ficka och den tjocka läroboken ur den vattentäta ryggsäcken. Jag tänkte att det skulle få dem att minnas sin son som flitig student, från en helt annan värld än denna.

Det var då jag blötte ner strumporna.

Ärtan hette Meng, Meng Xiang. Smeknamnet fick han för att han var liten och mager som en ärta och för att han helt skamlöst påstod att Gregor Mendel – mannen som gjorde genetiska experiment på ärtor – var hans förfader. Ärtan doktorerade i biologi och han var den ende i truppen som jag kände sedan tidigare.

Om man ska vara ärlig så dog han på grund av sin kärlek till vetenskapen, råttorna hade inte ett skit med saken att göra.

Så här påstår de att det gick till: truppen marscherade längs randen till en övergiven vattenreservoar när Ärtan fick syn på en ovanlig växt som hade trängt upp genom betongen vid sidan om stigen och gav sig av för att plocka ett specimen utan att säga något till de andra. Kanske var det den extrema närsyntheten som gjorde att han trampade fel, kanske var det den 872 sidor tjocka boken som fick honom att tappa balansen – hur som helst, det sista jag såg av honom var att han rullade ner för den drygt hundra meter höga och krökta vallen som en riktig liten ärta och landade med huvudet före bland stenarna och kvistarna nere i den tomma reservoaren där han spetsades på några vassa grenar som gick rakt genom kroppen.

Instruktören beordrade oss att hämta upp liket och lägga det i en säck. Hans läppar rörde sig en aning och jag förstod att han tänkte säga några tröstande ord, men sedan hejdade han sig. Jag hade gärna velat höra de orden.

Han sade: Jävla idiotiska universitetsstudenter som inte ens har lärt sig att hålla sig vid liv.

Väl valda ord.

Någon klappar mig på axeln och jag sänker volymen på musiken. Det är Heipao. Han ler ursäktande och säger att vi måste göra upp eld och laga mat. Hans oväntade vänlighet gör mig litet förskräckt – kanske skäms han för att han stod alldeles bredvid Ärtan men inte hann sträcka ut handen och få tag på honom i tid. Jag stänger av Beatleslåten i mp3-spelaren. Jag är en nostalgisk person, något som inte passar sig här ute.

Senare sitter jag vid elden och torkar strumporna. Maten smakar äckligt, särskilt när den kombineras med lukten av brända strumpor, men den gör mig varm och jag kan äntligen andas ut. Jag började ju för fan lipa.

***

Första gången jag talade med Ärtan var i slutet av förra året, på universitetets mobiliseringsmöte. I aulan hängde en stor röd banderoll med texten: ”Att älska fosterlandet och stötta armén är stort; att döda råttor till skydd för folket är ärofullt”. Universitetets ledare turades om att ta plats på podiet för att tala och det hela avslutades med ett framträdande av danstruppen. 

Jag satt alldeles bredvid Ärtan. Än idag förstår jag inte hur de tänkte när de fördelade sittplatserna: jag tillhörde institutionen för kinesiska, han institutionen för biologi; jag var student på grundnivå, han var doktorand – vi var så olika som man kan vara. Det enda vi hade gemensamt var att ingen av oss hade hittat arbete och båda var tvungna att hålla oss kvar på universitetet i ett år till, kanske längre. Det var vi bägge på det klara med, även om vi inte sade något om det.

Jag hade lyckats förlänga mina studier med ett år genom att avsiktligt missa tentan i klassisk kinesiska. Jag hade ingen lust att söka arbete, hyra bostad, slita och släpa från morgon till kväll och dessutom bli inblandad i en massa intriger på arbetsplatsen. Livet som student var däremot riktigt bra: varje dag kunde jag ladda ner musik och filmer helt gratis, maten i matsalen var billig – man kunde äta sig mätt på tio yuan – och på eftermiddagen kunde man sova så länge man ville och sedan spela litet boll om man hade lust. Överallt fanns det snygga tjejer som också var gratis, fast dem fick man förstås bara titta på. Med tanke på arbetslöshetssiffrorna och på min kompetens var det i ärlighetens namn ett medvetet val, även om jag inte kunde säga det till mina föräldrar.

När det gällde Ärtan hade Västalliansens handelskrig inneburit att han flera gånger hade fått avslag på sina visumansökningar.  En biologistuderande som inte kan resa utomlands blir tvungen att stanna kvar ruttna här hemma, även om han är den typen som läser tills huvudet nästan ramlar av.

Jag hade inte planerat att gå med i någon råttdödarpatrull . ”Vad fan sätter de inte armén för?” muttrade jag tyst. Till min förvåning sade Ärtan emot: ”Vet du inte hur spänd situationen är vid gränsen? Armén finns där för att slåss med fienden, inte med råttor!”


Det där gick jag igång på och jag fick lust att retas litet med honom. ”Varför kan man inte låta bönderna där borta döda dem?”


”Det vet du väl hur dålig tillgången på mat är just nu. Bönderna ska odla jorden, inte döda råttor!”


”Varför kan man inte använda råttgift då? Det skulle spara både tid och kraft.”


”Det är ju inte vanliga råttor, det är nyråttor. Råttgift biter inte på dem.”


”Då kan man väl använda genetiska vapen och se till att de dör ut på ett par generationer.”


”Vet du hur dyra genetiska vapen är? Dem använder man för att döda fienden, inte för att döda råttor.”


Vid det laget hade jag genomskådat honom. Grabben var som en telefonsvarare, upprepade samma sak gång på gång. Ingen match för mig.


”Man har väl inte universitetsstudenter för att döda råttor heller?” drämde jag till med.


Ärtans ansikte stelnade till en knallröd mask och på en lång stund fick han inte ur sig något mer än ett hackigt muttrande i stil med ”när fosterlandet är i fara måste vi alla ställa upp” och liknande urmodiga fraser. Fast han sade faktiskt en del saker som stämde också: ”Råttdödarna får gratis mat och logi och när tjänstgöringen är över ordnar de arbete åt oss”. Det var inte förrän senare jag riktigt förstod vad det innebar. Jag hade inte anat att universitetet skulle organisera det hela så elegant; det fanns ingen hållbar anledning för oss att inte ställa upp.


Men just då fångades hela min uppmärksamhet av det som pågick uppe på podiet. Universitetets danstrupp hade äntrat scenen med sina långa ben och vackra ansikten och bland dem fanns min klasskamrat Li Xiaoxia.


***

Truppen får några dagars permission i en stad. För att undvika att soldaterna deserterar skickas vi till en plats långt bort från vår hembygd, till ett ställe där vi inte har några släktingar och inte ens förstår språket. Det är i sådana lägen som fördelarna med rikskinesiska visar sig, men i de mer avlägsna byarna är teckenspråket ändå vårt förstahandsval.

Jag skickar Ärtans kvarlåtenskap till hans familj. Portot för biologiboken kostar en smärre förmögenhet. Egentligen har jag tänkt bifoga ett tröstande brev där jag uttrycker mina känslor, men när jag fattar jag pennan kan jag inte komma på något att säga så det slutar med att jag bara plitar ner ett enkelt ”beklagar sorgen”. Vykortet till Li Xiaoxia är däremot fullklottrat med skrivtecken. Det är det tjugotredje brevet jag skickar henne.


Jag hittar ett ställe där jag kan ladda mp3-spelaren och mobilen och passar på att skicka ett sms till familjen och meddela att allt är bra. När vi är ute med truppen finns det för det mesta ingen mottagning – tro aldrig på de där jävla annonserna som lovar ”perfekt täckning överallt”. Det värsta är att man aldrig vet när man ska få möjlighet att ladda mobilen eller fylla på abonnemanget igen, så man måste hela tiden se till att inte slösa med el och pengar.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar