torsdag 20 december 2012

Aldrig bättre

Nu är den här: Aldrig bättre av O Thiam Chin! Och jag är glad, för jag har längtat efter att den här boken ska komma ut. En mycket fin novellsamling från Singapore där det gemensamma för berättelserna är att människorna alla saknar något: ett hem, trygghet, en bror, en far, en syster ... De söker efter fotfäste och några lyckas bättre än andra med att finna det. Vissa av novellerna är hårda och skrämmande, andra melankoliska och sorgliga. Den mest drabbande och obehagliga är nog "Blunda för det" som handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin man och till sist inte orkar längre. Förmodligen borde jag ge er ett smakprov på något lättare och vackrare, för när ni har läst det här kanske ni blir förskräckta och det vore ju dumt. Men jag citerar den ändå. För att den är så bra - och hemsk.

Första gången Teck slog mig gav han mig ett knytnävsslag rakt i ansiktet och knockade mig helt. Jag vaknade några timmar senare, stel i kroppen och med huvudet bultande av smärta. Teck låg avsvimmad bredvid mig i en pöl av spyor som höll på att stelna på golvet. Händerna var knutna och högerhandens knogar hade redan blånat.

Han påstod att han inte visste vad han gjorde, att han hade varit full, för full för att förstå vad som hände. Sedan bad och bönade han, sa att han var en jävla skit. Han bröt ihop framför mig, satte händerna för ansiktet och grät. Han slog armarna om mig och höll fast mig som om det gällde livet. Han tiggde om förlåtelse med tårarna rinnande över ansiktet och en röst som var torr och hes. När jag såg honom i ögonen lade jag märke till något nytt, något rått, som en blodig pulserande blottlagd nerv. Det gjorde mig skräckslagen.

Han gjorde sitt bästa för att hålla sig nykter och ett tag – kanske i en eller två veckor – drack han inte en droppe. Det gjorde honom irriterad och rastlös. Han fick svårt att sova. Jag kunde höra honom trampa runt i vardagsrummet. Han slog på och av tv:n, och de höga skrällarna av falsk musik, röster och mekaniska skratt nådde mig inne i det mörka sovrummet. Jag hörde glaset – Vodka? Gin? Whisky? – slå mot glaskanten på bordet. Jag drog täcket tätare om mig och lyssnade vaksamt efter ljud och rörelser i vardagsrummet.

På morgonen plockade jag utmattad fram saxen som jag hade haft under kudden och lade tillbaka den i sykorgen i byrålådan innan jag gick in i vardagsrummet och städade upp i röran. Jag ansträngde mig för att inte väcka Teck som låg utslagen på soffan. Det var hjärtslitande att se honom så hjälplös, så förlorad.

”Om du någonsin slår mig igen så dödar jag dig”, sa jag. Det var en lögn och det visste han och snart skulle han slå mig igen och jag skulle tillåta det.

Om ni vill läsa en annan novell av herr O, en som går i en helt annan stil, så kan ni prova "Flickan som svalde solen" som jag fick lägga ut här på bloggen för ett par år sedan. Någonting helt annat, men också mycket bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar