fredag 13 december 2013

Drömmar om röda gemak - en fördjupad färd in i den kinesiska litteraturen

KARAVANS STUDIECIRKEL NUMERO TVÅ

Vi fortsätter att utforska Kinas litterära världar! Denna gång tar vi oss an en sann klassiker, Drömmar om röda gemak av Cao Xueqin. Denna roman, i fem delar, är det i särklass mest älskade litterära verket i Kina. Det är också en väg till kännedom om kejsartidens Kina. Under våren läser vi del 1, Guldåldern.

Romanen utspelas under 1700-talet och handlar om den rika klanen Jia. En ödesmättad kärlekshistoria mellan ungdomarna Jia Baoyu och Lin Daiying, som tillhör olika grenar av klanen, tar form. Verkligt fascinerande är de detaljerade beskrivningarna av det vardagliga livet i den kinesiska överklassen och författarens inkännande sätt att skildra såväl herrskap som tjänstefolk. Drömmar om röda gemak är som Downton Abbey, fast bättre!

Vår ciceron under läsningen av denna roman är Anna Gustafsson Chen, översättare från kinesiska. Hon ger oss bakgrunden och sätter in romanen i sitt samhälleliga och litterära sammanhang.

SJU TRÄFFAR med föreläsningar och samtal. Vid ett tillfälle kommer vi också att få träffa den svenske översättaren till Drömmar om röda gemak, Pär Bergman.

Om möjligt planeras även ett studiebesök på museum.

CIRKELLEDARE: Anna Gustafsson Chen, översättare från kinesiska
.
PLATS: Timmermansgården på Södermalm i Stockholm
TID: Var tredje tisdag med start den 28 januari
PRIS: 1 100 kr
För Karavanprenumeranter: 950 kr
För Karavanmedlemmar: 850 kr

Begränsat antal platser. Skicka din anmälan nu, till info [at] karavan.se!

onsdag 11 december 2013

Shanghai foxtrot (ett fragment)

Ett fragment av ett fragment, ur Mu Shiyings 穆时英 novell "Shanghai foxtrot" 《上海的狐步舞》, ett försök att på ett filmliknande sätt i korta scener fånga stadens cyniska och brutala sidor.

Shanghai, ett himmelrike byggt på helvetet!

Västra staden. En stor måne kravlar över himlen och lyser upp den vidsträckta ödemarken. En blekt askgrå obygd som badar i silvergrått månsken, genombrutet av trädens mörkgrå skuggor och byarnas klumpiga, mörka skepnader. Över ödemarken sträcker järnvägsskenor ut sig i en båge som följer himlaranden och försvinner på andra sidan horisonten.

Lincoln Street. (Här trampas moralen i smutsen och synden höjs till skyarna.)

Han vandrar ensam – i ena handen håller han en korg, den andra har han i byxfickan – och ser sin egen varma andedräkt stiga som en rökslinga mot den mörkblå natthimlen.

Skuggorna av tre män i svarta sidenjackor och långa svarta rockar fladdrar förbi. Tre ansikten där bara näsor och hakor sticker fram under filthattarna.

”Stopp där, vän!”

”Säg vad ni har på hjärtat, kamrater.”

”Någon måste alltid betala, för olyckor och för lån. Ta det inte personligt, men var och en har sin chef och vi måste också få mat i magen. Så säg inte sedan att vi var dåliga kamrater. Kom ihåg det nästa år när du firar årsdagen av din död!”

”Du skojar! Vi har väl alltid kommit överens – ” Han slänger ifrån sig korgen, griper tag om pistolpipan, slår till med näven.

Pang! Mannen släpper taget och faller till marken med händerna för magen. Pang! Ett skott till.

”En modig karl!”

”Vi ses i nästa liv, vän!”

Männen i de svarta rockarna knuffar hattarna bakåt, går över järnvägsspåren och försvinner.

”Hjälp!” Han kryper en liten bit.

”Hjälp!” En bit till.

Ett dån hörs och en båge av ljus dyker upp över horisonten. Järnvägsspåren mullrar dovt, träsyllarna vrider sig som larver i skenet, elstolpar blir synliga och uppslukas omedelbart av mörkret igen när den feta Shanghaiexpressen med ett dadada i foxtrottakt flyger ut ur kurvan som en drake med en självlysande pärla i munnen. Den öppnar käftarna och vrålar, svart rök hänger i ett sjok ända bak till svansen, ljusbågen välver sig över horisonten – och så är den borta.

Det blir tyst igen.

Vid järnvägsövergången korsas bilarnas strålkastarljus, trafikövervakaren sänker den rödgröna vimpeln och den vitpudrade bommen med sina rödmålade läppar och rubinörhängen höjer sig. Bilarna flyger omedelbart förbi, ett långt pärlband.

Vidare till en gata kantad av träd med vitmålade ben, lyktstolpars ben, ben i ett stilleben … som de sträcker ut likt flickorna i en REVUE … Vitmålade ben i en lång rad. Längs den tysta gatan, i de stora husens fönster – stadens ögonlober – skymtar blekrött purpurfärgat grönt ljus fram bakom gardinerna.

[...]

Mu Shiying, 1932

onsdag 4 december 2013

En inbjudan till herr Liu


Ljusgröna bubblor på oskummat vin
En liten kamin av röd lera
Ikväll kommer himlen att fälla snö
Får man bjuda på en bägare, tro?


Bai Juyi, 772-846
(Foto: Lotte Grönkjaer på Flickr)

tisdag 3 december 2013

Stjärnor i decembermörkret

Nu finns Jimmy Liaos vackra Stjärnenatt att köpa! En perfekt julklapp till alla med yngre barn som tycker om att filosofera kring sånt som vänskap, saknad och fantasins kraft.

Fin läsning för äldre också (och det säger jag inte bara för att det är jag själv som har översatt den). Dessutom är den tjock - 128 sidor i vackra klara färger.

Utgiven av nystartade förlaget Mirando Bok.

Uppdatering: Jenny Franke på Mirando har intervjuat Jimmy Liao om hans skapande. Vill du läsa intervjun så hittar du den här.

fredag 22 november 2013

Mashengs hämnd och Det flygande templet

Två vackra seriealbum av Zhang Xiaoyu 张晓雨 pryder numera min bokhylla. Det ena är en fransk (naturligtvis) översättning av hans 《面人麻生》 med titeln La Vengeance de Masheng, det andra den kinesiska utgåvan av Det flygande templet 《云中兰若》 (egentligen Ett tempel bland molnen).

Jag är inte världens största serieläsare, men jag tycker mycket om de här två albumen, kanske för att Zhang har kombinerat de ganska läskiga historierna med så vackra bilder och dessutom valt teman som känns mycket kinesiska och verkligen inte är manga-pastischer.

La Vengeance de Masheng (Mashengs hämnd) utspelar sig någon gång under 1930- eller 1940-talet och handlar om en mystisk man som tillverkar små degfigurer som han säljer på marknaden i en liten stad. Mannen är nedgången och försupen och bär på en mörk hemlighet. Så småningom kommer en högt uppsatt person på besök till staden och Mashengs hemlighet avslöjas på ett mycket blodigt sätt. Hela historien berättas av en liten snorig pojke, som har fascinerats av Masheng och hans berättelser om de olika degfigurerna.

Den snorige lille pojken dyker upp i Det flygande templet också, men här är han en annan person - åtminstone tror jag det. Några barn söker upp en gammal historieberättare som börjar förtälja historien om hur en liderlig munks övernaturliga krafter får ett helt tempel att lyfta och sväva upp i himlen med munkar och allt, och om hur de stackars munkarna sedan desperat försöker ta sig ner till marken på olika sätt medan maten tar slut och syret minskar.

Den liderlige munken har en gång gjort sitt inträde till staden som hyllat och respekterat halvhelgon och hans fall blir en stor chock både för templet och stadsborna. Det flygande templet blir däremot en sevärdhet som lockar folk från när och fjärran. Uppe bland molnen får den döde munkens ande sin hämnd och en liten novis som en gång visade medlidande med honom blir den ende som överlever.

Det känns ganska typiskt att den enda översättning som finns av Zhang Xiaoyus egna album har kommit ut på franska. Jag önskar att något svenskt serieförlag skulle våga ta sig an de här två böckerna.

Ur Det flygande templet (vänster) och Mashengs hämnd (höger)

torsdag 14 november 2013

Lite deprimerande ...

Det är inte utan att man som översättare av kinesiska blir litet lätt deprimerad när man ser det här cirkeldiagrammet från Sveriges författarfond. Fonden, som varje år får in statistik över utlåningen på folkbiblioteken i Sverige, har sammanställt en lista över de 200 mest utlånade författarna. Som framgår av diagrammet är det bara ynka 2% som lever utanför Europa eller USA. De allra flesta författare på listan är svenskar. Är vi läsare verkligen så snäva i vår världsbild att vi inte kan se längre än så? Att bara två av hundra böcker vi läser kommer från Afrika, Asien, Latinamerika eller Australien?

Kanske finns en del av förklaringen i att listan inte gör någon skillnad på vuxenlitteratur och barn- och ungdomslitteratur vilket gör att topplatserna intas av just barnboksförfattare, och för de åldrarna är ju utgivningen av utomeuropeisk litteratur nästan obefintlig.

Men ändå. Det är trist.


onsdag 30 oktober 2013

Mannen med fasettögon

Det har redan gått ett par månader sedan jag läste ut Wu Ming-yis (吳明益) 《複眼人》, Mannen med fasettögon, och jag har hela tiden tänkt att jag borde skriva något om den, men det är inte lätt. Nu har ju den här taiwanesiska romanen redan kommit ut på engelska och uppmärksammats med långa och entusiastiska recensioner av bland annat Tash Aw och lyriska kommentarer av till exempel Ursula le Guin

- "We haven't read anything like this novel. Ever. South America gave us magical realism - what is Taiwan giving us? A new way of telling our new reality, beautiful, entertaining, frightening, preposterous, true. Completely unsentimental but never brutal, Wu Ming-Yi treats human vulnerability and the world's vulnerability with fearless tenderness" -

så vill ni veta vad den handlar om kanske det är bättre att ni läser någon av de recensionerna istället. Jag tänker nöja mig med att plita ner några korta och inte särskilt djupsinniga reflektioner.

För det första tror jag att man ska läsa romanen med mycket öppet sinne. Det är inte lätt att placera den i ett fack och det är enkelt att ledas på villovägar och bli förvirrad om man försöker göra det (och det är lätt hänt). Å ena sidan liknar den ett slags taiwanesisk Berättelsen om Pi, med den 15-årige Atile'i som från sin söderhavsö skickas ensam ut på havet i en kanot för att möta döden - eller ett liv bortom den - som så många andra före honom, men istället råkar fastna på den gigantiska avskrädesö som har fått namnet "Det stora stillahavssopområdet" ("the pacific trash vortex" låter mycket bättre). Å andra sidan kan man se den som en typ av fantasyberättelse, där den mystiske mannen med fasettögonen då och då dyker upp, magiska ting sker i skogarna och naturen är besjälad. Wu Ming-yi har ju också skrivit novellsamlingen Trollkarlen på gångbron där övernaturliga händelser inträffar i ganska vardagliga situationer och miljöer, så det är litet av en specialitet för honom. Samtidigt ger Mannen med fasettögon en intressant och mycket realistisk bild av livet för den taiwanesiska urbefolkningen och av miljöproblemen i en snabbväxande ekonomi.

De här olika aspekterna är ganska löst sammanfogade och det är litet svårt att förstå vart författaren är på väg - inte ens när man har läst färdigt boken är man säker på att man riktigt förstod vad de olika delarna egentligen hade med varandra att göra. De hade nästan kunnat vara tre eller åtminstone två helt skilda romaner. Dock är det intressant läsning hela vägen, så det fungerar ändå.

Själv tyckte jag mest om just de delar som handlar om Hafay och Dahu, som tillhör olika etniska grupper av den taiwanesiska urbefolkningen. Krocken mellan den traditionella och den moderna kulturen, där det traditionella drar kortaste strået och urbefolkningen ofta lever under svåra förhållanden, känns obehagligt välbekant. Också sorgen över att se kustlandskapet exploateras och bli fritidsområde för välbärgade stadsbor som inte lever där på riktigt men vars närvaro rubbar den balans som tidigare fanns där är fint skildrad. Jag hade gärna läst mer om just detta - författarinnan Alices sorg och ensamhet kände jag mig inte lika engagerad i.

Hur som helst, en intressant om än litet spretig roman som ger läsaren en hel del att fundera på, fint översatt till engelska av Darryl Sterk och med titeln The Man with Compound Eyes för den som inte läser kinesiska.

fredag 25 oktober 2013

Om du kom vandrande - två dikter av Chen Jingrong

Om du kom vandrande

om du kom vandrande
i den ljumma natten
tyst kom vandrande
och knackade på mitt ensamma fönster

om du kom vandrande
utan ett ord
och lutade dina darrande skuldror
mot den vita väggen

då skulle jag tyst resa mig
från mitt grubbleri på stolen
och bland bokens blad
leta rätt på en torkad blomma
att sätta fast på din jacka

jag skulle ge dig tystnad
en blick djupare än någon annan
och när du ensam vandrade vidare
skulle jag gråta –
av lycka
inte av sorg

1947

Försvarstal 

Jovisst, jag borde sluta ögonen
och inte ställa den förbjudna frågan;
jag vet, det är vår lott att härda ut
till slutet; dessutom villigt
skänka bort allt som är vårt
också vår hög av kvarlämnade, kluvna knotor

Medan den grymma yxan förbereder sig att kapa
allt som en gång kan tänkas gro
drömmer du, stackare, än fåfängt om
att vattna den fördömda friheten!
Jorden är bra på smuts
men har inte plats för ett envist frö
trots att sanningen bönar och ber.
Du vredgas, försvarar dig, skär dina tänder –
det är ditt eget fel, du får stå ut med alltihop …
Våldsamma stormar, grymma dagar.

1948

onsdag 9 oktober 2013

Frisk luft och smog

I helgen var Chen Qiufan i Sverige på besök. Här på bilden ser ni honom tillsammans med sin flickvän Alicia. De var mycket förtjusta i Stockholm och påpekade ett antal gånger att vi har så bra luft här. Chen borde veta, han har ju till och med skrivit en novell om den förskräckliga smogen i Peking - fast i sf-förklädnad, förstås. Ni får läsa en liten, liten bit av den här. Vill ni läsa mer får ni tjata på något bokförlag att ta sig an utgivningen av Chen Qiufans noveller ...
--------------------------------------

Smog


Gamle Sun bor på sjuttonde våningen, alldeles bredvid vägen. Han har inga gardiner eller persienner så om det är mörkt när han vaknar vet han att det är smog den här dagen också. 

Utanför fönstret är det dunkelt och han måste anstränga sig för att se byggnadernas suddiga konturer i det grågula töcknet. De liknar en sandfärgad reliefmålning. Bilarna har dimljusen på och tutar hela tiden när de trängs i korsningen. Det finns ingen skarp gräns mellan himmel och jord och det går knappt att skilja en människa från en annan – alla är grå och dammiga och har ansiktsmasker med filter som får dem att se ut som monster med gristrynen. En hel hord av dem väller fram på gatan, men det går ändå snabbare att ta sig fram till fots än att köra. 

Gamle Sun gör en enkel morgontoalett och packar ner utrustningen. Han glömmer inte att torka av fotoramen på bordet innan han går. 

Han hälsar på flickan i hissen och hon hälsar tillbaka från andra sidan slöjan. 

”Idag är det tolv grader varmt ute och den relativa luftfuktigheten är sextiofyra procent. Sikten ligger på två kilometer och luftföroreningsindex på 280. Tänk på smogen och var försiktig i trafiken. Gamla, barn och personer med luftvägssjukdomar bör inte vistas utomhus …” 

Gamle Sun ler, sätter på sig ansiktsmasken och går ut ur hissen. Han har flera platser att besöka idag. 

På sin portabla elcykel tar han sig smidigt fram i den snigelsega floden av bilar. Tidningssäljande barn springer runt och bankar på bilrutorna, men ingen erbjuder sig att tvätta bilarna – smogen kommer att vara i minst en vecka till, så det vore bortkastade pengar. 

Genom ansiktsmaskens skyddsglasögon kan han med viss ansträngning se något tiotal meter framför sig, bättre än så är inte sikten. Det känns som om folk hela tiden ramlar ner ur himlen ovanför staden och landar på den grå vägbanan framför honom. Luften känns tyngre och fastare än marken. Den är smutsig och klibbig och trots att han har ansiktsmasken på sig känns det som om smogen tränger in överallt: genom det mer än tjugo lager tjocka specialfiltret av polymerbaserat nanokompositmaterial och in i näsborrarna, i porerna, i lungloberna, i blodet, tills det fyller hela kroppen och gör det omöjligt att andas. Hjärnan är som en klump stelnad lera – det går inte att få fart på den, går inte att tänka. 

Men människorna är parasiter som lever av smogen. 

I sådana situationer kommer gamle Sun alltid att tänka på hur det var när han och frugan var ute och körde. 

”Du kan väl ta det litet lugnare, vi har ju inte bråttom någonstans … ” 
”Mm.” 
”Du, om du stannar vid affären där framme så ska jag köpa en flaska vatten åt dig …” 
”Mm.” 
”Men varför svarar du inte? Du kan väl sjunga något för mig? Du brukade ju gilla att sjunga …” 
”Mm.” 

Nu är gamle Sun framme och han parkerar cykeln vid vägkanten och gör entré i den eleganta byggnaden där män och kvinnor i eleganta kläder skyndar in och ut. Alla har ansiktsmasker på sig, vilket gör att de slipper besväret med att hälsa på varandra. Receptionisten är dock mycket artig och berättar att en av hissarna i lobbyn har gått sönder. Eftersom de har många besökare idag är det bättre om gamle Sun tar varuhissen istället, den är lika bra fast den går inte riktigt hela vägen upp. 

Gamle Sun svarar att det inte är något problem. Han ler när han säger det, men det ser förstås inte receptionisten. 

Han tar varuhissen till tjugoåttonde våningen och sedan trappan upp till takterassen. Han blir litet andfådd, men det är ingen större fara. Uppifrån den höga byggnadens tak kan han få en tydligare bild av smogens utbredning. Luften är en vätska full av finfördelade partiklar, tät som protoplasma, orörlig. 

Gamle Sun börjar packa upp sakerna han har i väskan: en rad avancerade instrument som han noggrant monterar ihop. Han förstår inte riktigt hur de fungerar, men han vet att han måste notera temperatur, lufftryck, luftfuktighet, siktsträcka, halt av inandningsbara partiklar – en massa olika saker. Apparaten är en modifierad modell för civilt bruk som visserligen inte är särskilt sofistikerad men lätt att bära med sig. Han ser västerut. 

Där borta borde man kunna se stora palatsanläggningar och vita pagoder, men det är samma grumliga soppa som överallt annars. Han kommer ihåg hur det brukade vara på höstarna, när bergssluttningarna var täckta av träd och löven glödde röda mot den klarblå himlen: de vita pagoderna, de fallande löven, skuggorna över det grönblå vattnet i sjön, stillheten och luften, duvornas kuttrande. 

[...]

lördag 5 oktober 2013

Stjärnenatt

Den här helgen blev jag färdig med ett mindre översättningsuppdrag som jag är mycket glad över. Jag har översatt Jimmy Liaos fina bilderbok Stjärnenatt för ett aldeles nystartat förlag som heter Mirando bok. Jag tycker ju mycket om den här vackra och litet sorgliga berättelsen, så det var ett nöje att få ge sig i kast med den.

Dessutom blev jag inspirerad att se om filmen, som ju också är mycket bra. Jag tycker alltid att pojken liknar min yngste son, som han såg ut för några år sedan.


fredag 13 september 2013

Kinakaravanen snart här!

Det har blivit många korta blogginlägg den senaste tiden, men det är för att jag har varit ganska upptagen med diverse saker. Som det här, till exempel: Karavans Kinanummer, som kommer till bokmässan. Många intressanta artiklar och översatta texter av kinesiska författare och svenska litteraturvetare och sinologer. Missa inte!


lördag 7 september 2013

Oborstad poesi och science fiction

Ytterligare ett evenemang! Och det här bara måste ni gå på. En intressant blandning av poesi, science fiction och litet annat smått och gott om kinesisk litteratur. Släppfest för Karavans Kina-nummer och träff med två kinesiska författare på besök i Sverige. Dessutom - fri entré!

Den ene författaren är Chen Qiufan, som jag har skrivit om tidigare, den andre är poeten Hu Dong. Exempel på deras författarskap hittar man i Karavan, men här har ni möjlighet att själva ställa frågor till dem.

På Kägelbanan, Södra Teatern, söndag 6 oktober 2013.

fredag 6 september 2013

Studiecirkel om kinesisk litteratur


En annan kul grej som ni kunde ha varit med på om ni hade anmält er i tid - nu tror jag att det är fullbokat. Men kanske kan det bli något liknande någon mer gång ... Vad säger ni om en studiecirkel kring Drömmar om röda gemak?

Förberedelser pågår ...


 Om ett par månader så ...
(Men man kanske ska påpeka att Talboks- och punktskriftsbiblioteket numera heter Myndigheten för tillgängliga medier)

fredag 16 augusti 2013

Vinnare!

Nu är lottningen klar - den utfördes mycket professionellt och opartiskt medelst små hopvikta lappar i en skål - och vinnarna är:

  • Tim L i Malmö
  • Anna J i Göteborg

Hurra! Hurra! Era böcker kommer med posten någon gång under nästa vecka.
Ni andra som anmälde intresse får hoppas på bättre lycka nästa gång, eller låna böckerna på biblioteket.

onsdag 14 augusti 2013

Vargar!


Redan 2009 förklarade den franske regissören Jean-Jaques Annaud att han skulle göra film av Jiang Rongs roman Vargens totem 《狼图腾》. Sedan har det inte hörts så mycket, men tydligen har arbetet fortgått och i maj i år började själva filmandet. Om man gillar vargar eller är nyfiken på filmen så kan man ta en titt på vargtränarens webbplats där det finns både fina bilder och information om de pågående inspelningarna. Videon här ovan visar olika scener från vargträningen.

Den som vill kan också läsa en intervju med Annaud om filmen här, i The Guardian.

lördag 10 augusti 2013

Xiuzais sommar

Xiuzai är en ung, ensamstående it-tekniker som lever ett ganska vanligt liv i Shanghai. Men så plötsligt en dag knackar det på dörren och där står en tjej som han en gång hade ett kortvarigt förhållande med. Med sig har hon sin son, och först blir Xiuzai litet nervös för att han ska visa sig vara pappa, men så är det inte. Däremot har den ganska vimsiga och tydligen litet oansvariga modern bestämt sig för att Xiuzai nog kan ta hand om hennes barn när hon åker till Japan på tjänsteresa i en vecka. Xiuzai protesterar litet lamt, men till slut viker han sig och barnet stannar hos honom.

Pojken, som heter Xiaoshu, är en mycket tystlåten och snäll liten grabb som inte alls är svår att passa. Han klarar sig ensam på dagarna, spelar spel och tittar på tv. Först är han litet avvaktande, men så småningom tyr han sig alltmer till Xiuzai. Xiaoshu har en tam spindel som han förvarar i en låda (Xiuzai förbjuder honom att ta ut den). En natt vaknar Xiuzai av att Xiaoshu drar i honom och kräver att de ska gå ut - spindeln är orolig och har sagt honom att de måste lämna huset. Xiuzai har förstås ingen lust att stiga upp, men eftersom pojken är så rädd och stressad följer han till sist med. Knappt har de hunnit ut förrän marken börjar skaka. Jordbävningen är så kraftig att marken rämnar, husen rasar och nästan inget blir kvar. När morgonen gryr finns Shanghai inte längre. Pudong är helt utraderat, The Bund är en strand av sand och sten.

Till en början verkar det nästan som om Xiuzai och Xiaoshu är de enda som har klarat sig, men så småningom stöter de ihop med andra överlevare och bygger ett litet läger åt sig på Folkets torg. De hittar mat, dryck och kläder i affärsruinerna. Under en av sina utflykter hittar Xiuzai en kvinna som har klämts fast under en nedfallen bjälke och försöker rädda henne genom att amputera hennes ben, men hon dör i alla fall. Själv drabbas han av hög feber och blir liggande i flera dagar. De överlevande börjar också inse att det inte bara är Shanghai som har drabbats - även resten av världen har gått under. Ingen kommer att rädda dem.

Det finns mycket som är bra med Ge Shuyis 哥舒意 roman Xiuzais sommar 《秀哉的夏天》, som enligt författaren själv har inspirerats av den stora jordbävningen i Wenchuan 2008. Trots den fruktansvärda katastrofen har berättelsen åtminstone delvis en ganska mild och drömlik stämning, och Xiuzais allt starkare känslor för den lille Xiaoshu är fint skildrade. Ändå fungerar den inte riktigt som undergångsskildring, eftersom den utelämnar så mycket av det hemska. Ja, det finns obehagliga scener som den med den fastklämda kvinnan, en bil med chaufför som krossas under nedfallande sten och en tunnelscen som man inte ska läsa om man har anlag för klaustrofobi - men det är mycket som saknas. Shanghai är en stad med uppemot 20 miljoner invånare och det känns mycket osannolikt att 99% av dem skulle ligga och ruttna i sommarhettan utan att det stank fruktansvärt, bara för att ta ett exempel på något som författaren inte tar upp. För att kunna komma undan med det skulle Xiuzais sommar ha behövt vara ännu mer drömlik och icke-realistisk, men det är den inte. Därför blir den inte heller riktigt lyckad och får mig inte att känna något större engagemang, även om det tragiska slutet gjorde mig ledsen.

fredag 9 augusti 2013

Bokutlottning


Jag är i flyttagen och har ett visst behov av att göra mig av med böcker. Därför lottar jag ut ett nytt och fint exemplar av Chen Rans Privatliv och ett av Yan Liankes Drömmar om byn Ding. Klicka på länkarna om ni vill läsa mer om dem.

Vi gör som förra gången: ni skickar namn, adress och e-postadress till mig i en kommentar. Jag kommer inte att publicera kommentarerna, men på så sätt får jag allt till min mejlkorg. Om en vecka - nästa fredag alltså - lottar jag fram två vinnare som får varsin bok. Ni får tyvärr inte välja vilken bok ni vill ha, det blir för besvärligt, men de är båda mycket bra.

måndag 5 augusti 2013

The Ghost Bride

Jag brukar försöka göra något inlägg med anknytning till spökmånaden varje år, och just nu har jag precis läst färdigt Yangsze Choos roliga och litet ovanliga debutroman The Ghost Bride.

Li Lan, en sjuttonårig flicka i 1890-talets Malaysia, får ett oväntat äktenskapserbjudande. Den rika familjen Lim vill att hon ska gifta sig med familjens äldste son och arvinge. Det finns bara en hake - den blivande maken, Lim Tian Ching, är död. Li Lan tar det hela som ett skämt och hennes far lovar att han inte ska tvinga henne att tacka ja, men när Li Lan får en inbjudan till middag i familjen Lims residens kan hon inte låta bli att gå dit. Och väl där möter hon av en slump den trevlige - och mycket levande - Lim Tian Bai. Tian Bai är Tian Chings kusin och den som ska ta över familjens egendom nu när Tian Ching är död. Li Lan skulle mycket hellre gifta sig med honom.

Men Tian Ching är en envis och bortskämd ung man och inte ens som död kan han gå med på att låta sig brädas. Han börjar dyka upp i Li Lans drömmar och försöker locka henne att gå med på äktenskapet. Han är så påstridig att Li Lan aldrig kan sova ut ordentligt och när hon i desperation råkar feldosera den medicin ett gammalt medium har gett henne faller hon i koma och hennes själ lämnar den ännu levande kroppen.

Inte död men inte heller riktigt levande befinner hon sig plötsligt i ett mellantillstånd där hon kan se och kommunicera med de döda, och i deras värld är inget som hon har förväntat sig. Medan hon kämpar för att ta sig tillbaka hem och in i sin egen kropp igen lyckas hon både leta rätt på sin döda mamma och avslöja en grupp sammansvurna som konspirerar för att ta över makten i dödsriket. Och så träffar hon Er Lang, den näsvise men oemotståndlige, som ständigt dyker upp för att rädda henne när hon som bäst behöver det. Att lämna dödsriket är inte lätt, men inte heller att komma tillbaka till livet.

Jag tyckte mycket om The Ghost Bride. Först blev jag litet besviken, för jag hade av någon anledning föreställt mig en finstämd roman på ett elegant och poetisk språk, och det var den inte. Med det menar jag absolut inte att språket i boken är dålig, snarare hade jag The Garden of Evening Mists litet för nära inpå och The Ghost Bride är en helt annan sorts bok. Här är språket rakt och funktionellt och det handling som gäller, en berättelse som går snabbt framåt med många svängar och vändningar i intrigen. Och den är rolig! Beskrivningen av Li Lans äventyr bland de döda är full av humor. Den pigga hjältinnan försätter sig i diverse farliga situationer, men lyckas oftast rädda sig själv - förutom vid några tillfällen när Er Lang får gripa in. Yangsze Choo är väl insatt i de traditionella kinesiska föreställningarna om livet efter detta och kryddar dem med precis rätt mängd egna påhitt. Jag läste boken i ett svep och drömde sedan hela natten om De dödas slätter.

Om man blir intresserad av den kinesiska spökvärlden så kan jag också tipsa om Judith T Zeitlins bok The Phantom Heroine: Ghosts and Gender in Seventeenth-century Chinese Literature, en studie i kvinnliga spöken och vad som karaktäriserar dem. Kopplingen mellan qing 情 (kärlek/passion/åtrå) och spöken är ett av de typiska dragen i äldre kinesiska spökhistorier och oftast är det den döda kvinnan som försöker ta sig tillbaka till livet med hjälp av en ung mans kärlek. Det kvinnliga spöket är en manifestation av yin (mörker, kyla, fukt) som söker sig till det manliga yang (ljus, värme, torrhet). För den som läser kinesiska kan jag också tipsa om Li Angs bok Synliga spöken, som handlar om olyckliga och illa behandlade kvinnor som går igen efter döden.

fredag 26 juli 2013

På biograf Le Paris

Det där med kärlek är inte alltid så lätt, för hur ska man egentligen veta vad den andra tänker? I den här novellen från 1933 låter författaren Shi Zhecun oss uppleva ett biografbesök inifrån huvudet på en ganska nervös man som har bjudit dit sin flickvän. Fast hur står det till med deras förhållande egentligen? Är hon bara en vän? Eller är hon litet förälskad i honom? Är han förälskad i henne? Inte så enkelt att veta, tycks det. Och dessutom oroar han sig väldigt mycket för vad alla andra tänker.

Biograf Le Paris i Shanghai, där novellen utspelar sig, var tillsammans med Grand och Carlton som också nämns i texten, ett av tidens nya underhållningspalats. Grand, som var inredd i fantastisk art deco-stil, finns fortfarande kvar och lär ska ha rustats upp till sin forna glans. Illustrationerna, som är något beskurna, har jag hämtat ur 1930-talstidskriften Modern Sketch 时代漫画 och novellens originaltitel är 《在巴黎大戏院》.

----------------------------------------------------

Nej, men vad nu? Sprang hon iväg för att köpa biljetter? Nu får jag skämmas, de tittar ju på mig, är den där skallige mannen ryss, kanske? Kvinnan där stirrar på mitt ansikte. Och den där typen har tagit cigarren ur munnen och glor på mig. Alla stirrar på mig. Jaja, men jag vet nog vad de tänker. De föraktar mig, nej, de gör sig lustiga över mig. Jag förstår inte varför hon måste tränga sig fram och köpa biljetter? ... Nog måste hon ha insett att det skulle göra mig illa till mods? Jag är en man, en gentleman, och det är otänkbart att en man tar med sig en kvinna – till och med den sortens kvinna – på biograf och låter henne betala för biljetterna. Sånt händer inte, jag har då aldrig sett det ... Usch, vad det hettar i ansiktet, jag är säkert alldeles röd. Finns det inga speglar här? I så fall skulle jag kunna se efter … Å! Han där log mot mig! Så du vågar göra dig lustig över mig? Nog såg du väl att hon plötsligt smet iväg och trängde sig före mig vid biljettluckan? Jag var inte beredd på det, vem skulle ha väntat sig något sånt? Nej, det här klarar jag inte, jag går ut litet. Jag ställer mig på trappan en stund … Blir hon aldrig färdig med det där biljettköpet? Så mycket folk det är här! Jag förstår inte varför hon envisades med att köpa biljetter när det är så trångt. Vill hon kanske inte att jag ska bjuda henne på bio? … Varför tackade hon ja igår kväll då? Varför sade hon i så fall när jag följde henne till dörren igår att jag fick bjuda ut henne ikväll? Tror hon att hon måste bjuda tillbaka? … Hm! I så fall måste jag säga åt henne att vi inte ska bry oss om vem som står för notan i fortsättningen, i annat fall kan vi lika gärna sluta träffas! Jag bjöd henne ju inte på bio för att vi skulle bli kvitt! … Inte … Kanske tycker hon att det är pinsamt att det alltid är jag som bjuder och så bestämde hon sig för att betala biljetterna ikväll för att bevara självaktningen … Ja, så är det nog, det är många kvinnor som tänker på det sättet. De kan vara så stolta av sig … Men vad är det som händer? Har hon fortfarande inte fått några biljetter? Kanske jag borde försöka ta mig fram och köpa dem åt henne. Jag kan ju inte bara stå här och le medan alla stirrar på mig. Ja, jag borde tränga mig fram, hon har nog inte köpt biljetter än. Undrar vad de kostar …? Sex jiao för nedre raden, men vad kostar det där uppe? Den där karlns huvud är verkligen irriterande, man ser ju inget! Det borde bli sammanlagt åtta jiao. Nej, men nu kommer hon visst. Hon har köpt dem. Konstigt att jag inte såg henne. Vilken lucka gick hon till egentligen? 

Nå, då får det väl vara. Nu går vi in. Varför ger hon biljetterna till mig? Aha, det är biljetter till första raden! Varför är hon så generös? Nu fattar jag, hon vill förstås visa att hon är missnöjd över att jag köpte biljett på parkett när vi gick på bio för två dagar sedan. Ännu mer förnedrande. Det här kan jag inte stå ut med! Jag säger hellre upp bekantskapen med henne än tar emot de här biljetterna! Nej, jag vill aldrig gå på bio med henne igen. Jag vill inte göra någonting, inte promenera i parken, inte äta glass – aldrig! Men vänta, nu säger hon visst något … 

Aha! Hon ber om ursäkt! Jag måste ha missförstått henne. Tänk så blind jag är som inte såg att de hade hängt upp en skylt framför den vanliga biljettluckan. Det står ju att det är utsålt! Och nu börjar folk gå härifrån också. De är säkert mycket besvikna. Den här filmen verkar vara väldigt populär. Just det, det är ju söndag idag … Nu måste vi gå upp. Men ... Varför gav hon bägge biljetterna till mig? … Den här trappan är alldeles för smal, inte som de breda trapporna på Grand. Går man två personer i bredd så fyller man upp hela utrymmet. Har de redan börjat? Jag kan höra musiken. Och där är biljettrivaren. Å, jag förstår, hon vill att jag ska lämna över biljetterna till honom så att det verkar som om jag köpte dem. Ja, det måste vara så hon tänkte. Hon vill inte att jag ska tappa ansiktet inför biljettrivaren. Bäst att jag kollar om någon av de som såg henne köpa dem nyss står bakom oss … Nej, vi verkar vara de sista. Vad hände med den skallige ryssen som flinade åt mig där nere? Och kvinnan i den underligt åtsmitande klänningen? Och den konstiga typen som rökte cigarr? De fick säkert inga biljetter och var tvungna att gå hem igen. Rätt åt er! Där har ni för att ni glodde så föraktfullt på mig! Vilka platser har vi nu då? … 74 och 75. Undrar om de är bra … 

Bra. Nu är vi inne och filmen har inte börjat. Lamporna är fortfarande tända. Men hallå, vart går han iväg med oss? Vi köpte ju platser på första raden men nu visar han oss till tredje bänkraden? Ska vi ännu längre åt sidan också? Är det de här platserna? Men elände! De är ju på sidan, då måste man titta snett hela tiden! Bäst att hon sitter på platsen längst in. 

Det är dålig luft här, alldeles för mycket folk. Vad är det för cigarr den där tysken röker, den stinker ju något förfärligt! Vad är det nu hon sticker åt mig? … Ett program. Det var ju bra. Varför är jag alltid så ouppmärksam? Jag borde ha kommit ihåg att ta ett program så fort vi kom in. Konstigt att jag aldrig såg att hon hämtade det. Det måste ha varit när jag kollade platsnumren på biljetterna … En UFA-film. Jag visste att det skulle vara en UFA-film. De visar många bra filmer från UFA här på Le Paris. Undrar om hon har märkt det? Jag borde påpeka det. 

– Det här är en film från UFA. 

Varför ser hon sådär på mig?! Vet hon inte vad UFA är? Då måste jag förklara. Fast jag måste nog sänka rösten litet. 

– UFA gör de bästa filmerna. Det är ett mycket berömt tyskt filmbolag. Jag tycker om deras filmer, allt de gör är bättre än Hollywood. 

Varför svarar hon inte? Hon nickar litet. Hon kanske tycker att jag är litet dryg? Hon blev säkert sur för att jag verkar tro att hon inte vet något om film. Nu tittar hon ner i programmet. Vad ska jag säga nu då? … Bäst att se efter om någon av mina bekanta är här. Om någon ser att jag är här tillsammans med henne och berättar om det och ryktet börjar gå … då blir det pinsamt. Men …. Pinsamt? Varför tänker jag så? Varför skulle det vara en hemlighet? Jag kan väl ta med en kvinnlig vän på bio om jag har lust? Vad skulle jag vara rädd för? Nu släckte de ljuset, filmen ska börja. Bra. Nu kan ingen se oss. Undrar om hon hann läsa hela programmet? Jag tror inte att hon läser så snabbt, hon hann nog bara igenom halva. Vi borde ha kommit tidigare. Det är hennes fel, hon insisterade på att inte ta bilen utan promenera hela vägen i skuggan under träden. Ibland förstår jag mig inte på henne. 

De här stolarna är för små, man sitter väldigt obekvämt. Har hon lagt beslag på det armstödet? Då får jag väl nöja mig med det på den här sidan då. Om jag sätter mig litet snett så här så blir det bekvämare. Å! Vad är det som doftar? Det luktar gott. Det måste vara hon. Jag kände den där doften här om dagen när vi satt en stund i parken, men då var den inte lika kraftig. Hon tog god tid på sig däruppe på övervåningen efter middagen, jag höll på att bli galen av att vänta på henne. Förmodligen höll hon på och gjorde sig fin. Hon bytte säkert underkläder också. Nej, det får jag inte tänka på, det är alldeles för snuskigt! Men varför ler hon? De ler ju allihop! Kan de verkligen ha listat ut vad jag fantiserade om? … Det är ju omöjligt! Jaså, de skrattade åt att elefanten fick snabeln i kläm … Bra tecknad film det här. 

Varför trycker hon armbågen mot min arm? Jo, jag kände det, hon tryckte till. Gjorde hon det med flit? Eller råkade det bara bli så? Om jag bara kunde se hennes ansiktsuttryck … men det är alldeles för mörkt på duken … Hon beter sig som om inget har hänt, stirrar rakt på filmduken och ser alldeles som vanligt ut. Det verkar som om hon har glömt att vi är på bio tillsammans. Varför det? Vad skulle hon göra om hon inte hade glömt det? Hon borde väl titta på mig ibland? Ha! Vad håller jag på med egentligen? Men nu såg jag det! Hon är skicklig, hon. Hon rörde inte på huvudet men jag såg nog att hon kikade på mig i ögonvrån. Varför gör hon så? Det ser ut som om hon tjuvkikar på mig. Hon har säkert märkt att jag tittar på henne. Hennes läppar rör sig litet – det verkar som om hon försöker hålla tillbaka ett leende. Undrar vad hon tänker på. Det går inte att gissa. Hur ska man egentligen beskriva vårt förhållande? Är jag kanske redan förälskad i henne? Jag förstår mig inte på mig själv. Varför vill jag så gärna gå ut med henne? De senaste tre dagarna har jag varit helt förvirrad. Det känns som om vi har varit överallt i hela Shanghai. Jag har aldrig uppvaktat någon så intensivt förut, inte ens min fru. Henne tycker jag synd om, men vad kan jag göra? Jag kan bara inte lägga band på mig. Hon bor ju på landet och är en så snäll och ömklig liten varelse. Vid det här laget har hon säkert redan gått och lagt sig. Undrar om hon drömmer om att jag och en främmande kvinna går på bio? 

Gud, vad det är varmt här, jag är alldeles svettig i pannan! Var har jag näsduken nu då? … Inte i bakfickan heller. Just det! Jag lade den ju på bänken i Hongkouparken för att hon inte skulle bli smutsig och så glömde jag den när vi gick. Äsch! Det får bli ett vackert men hemligt minne. Vad var det hon sade när hon satt där och plockade bort löven som hade fallit på hennes axel? ”Och varför träffade jag inte dig litet tidigare?” Visst var det så hon sade? Ja, och först hade jag sagt: ”Varför träffade jag inte dig litet tidigare?” Jag förstår inte hur jag kunde säga något sådant. Vad tänkte jag på? Nu har jag kanske låtit henne ana något … Å, det är så fint i Hongkouparken på sommarkvällarna. Jag kan nästan se dammen där den guldfärgade månen speglas i vattnet … Det är så vackert! Men hon menade kanske att om vi hade träffats tidigare så … Litet tidigare, när skulle det ha varit? Hon måste ha menat innan jag gifte mig … Men inte var det väl det jag antydde när jag sade så där? Konstigt, jag måste ha uttryckt mig för oklart. Jag borde inte kläcka ur mig den sortens luddiga formuleringar till en lättpåverkad flicka. Hon har säkert fått för sig något nu. Hon tror säkert att jag har förälskat mig i henne … Och egentligen har hon ju inte helt fel, jag är faktiskt litet förälskad, jag vet inte varför. Jag kanske bara borde berätta det för henne? Undrar vad hon skulle ha gjort om jag hade sagt att jag älskar henne när vi satt där i Hongkouparken? Börjat gråta? … Ja, det är väl det kvinnor gör i sådana situationer – gråter eller böjer på nacken och stirrar tyst ner i marken. Det är det enda de kan göra. Men vad skulle jag ha gjort då? Tröstat henne? Skulle hon ha gjort som den där hetblodig kvinnan i filmen och passat på att kyssa mig? Nej, det skulle hon nog inte … Absolut inte! Det var en helt annan situation. Hon vet ju att jag redan är gift … Vad är det med henne? Hon verkar orolig, brer ut armarna litet … Jag kan känna värmen från hennes kropp … Nu vrider hon på huvudet och verkar säga något … 

– Vad heter han? 

Vem? Vem pratar hon om? Jaså, någon i filmen. Hon menar visst han som spelar adjutanten. Vem är det? … Nej, jag kommer inte ihåg det, jag har hört hans namn så ofta men nu kommer jag inte på det … En stor rysk filmstjärna, jag vet det ju … Å, nu kom jag på det! 

– Du menar han som spelar adjutanten? Han heter Ivan Mosjoukin. Han är en rysk filmstjärna. 

– Just det, Ivan Mosjoukin! Han är det, nu kommer jag ihåg det. Jag har sett honom i flera filmer. Jag gillar honom. 

Gillar honom? Tycker kinesiska kvinnor om skådespelare som Mosjoukin, han som ser så dyster ut? Det tror jag inte på, hon låtsas bara. Om det hade varit Valentino, då kanske … Kvinnor brukar gilla skådespelare som spelar unga hjältar, så är det … Men en film är i alla fall inget hot, åtminstone inte om den är utländsk. Haha! Nonsens! 

Nu tittar hon visst på mig. Inte så där i ögonvrån som nyss, hon vrider på huvudet och ser helt obekymrat på mig. Varför gör hon det? Borde jag snegla tillbaka och möta hennes blick? Nej, det behövs inte, då kanske hon blir generad. Men det syns tydligt att hon ler. Ja, jag tycker faktiskt att hon ser på mig och ler nu. Är jag skrattretande på något sätt? Hon kan väl inte gissa sig till alla konstiga tankar som far genom mitt huvud? … Det var ju bara på skoj. Tänk om jag skulle ta och vrida på huvudet och se henne rakt i ansiktet? Jag borde göra det snabbt, så att hon blev tvungen att titta bort, och sedan skulle jag fråga vad det är hon ler åt … 

– Vad ler du åt? 

Där fick jag henne! Hon ser allt litet generad ut. Nu ska vi höra vad hon säger. 

– Åt dig. 

Va? Vad är det för ett svar? Att du ler åt mig det vet jag ju redan, det behöver du inte säga. Jag vill veta varför du ler åt mig, vad det är som gör mig så lustig. 

– Varför ler du åt mig? 

– Jag ler för att du ser så rolig ut när du tittar på film. Du gapar som om du är alldeles borta. 

Så konstigt! Gapar som om jag är alldeles borta? Vad är det hon säger? Så gör jag aldrig. Inte idag heller, det har jag då inte märkt. Hon ljuger, hon ljuger igen! Kvinnor ljuger alltid. Jag måste vara på min vakt! Det var säkert inte därför hon skrattade åt mig. Hon hade säkert ingen anledning alls. Jag förstår nu. Hon tycker nog att den här filmen är urtråkig. Med tanke på hur det står till med vårt förhållande just nu vore det ju konstigt om hon hade lust att sitta här och snällt stirra på filmduken! Nej, hit kommer man ju för att dra nytta av mörkret … Det finns så många rörelser och ord som kräver mörker. Titta! Nu lutar hon sig hitåt igen. Hon avslöjar sig. Om det var så att hon satt för snett i förhållande till duken så borde hon luta sig åt höger istället. Det märks att hon lutar sig mot min arm med flit. Vänta så ska jag flytta mig litet närmare, så får vi se om hon drar sig undan eller inte … Herregud, hon rör sig inte ur fläcken, märkte hon ens vad jag gjorde? Hon kanske vill att … Utmärkt! De senaste två dagarna har hon inte protesterat när jag har råkat antyda något. Varför vågar jag inte? Jag är så svag. Jag älskar henne, ja, jag älskar henne redan! Men hur ska jag kunna berätta det för henne? Kan hon älska en gift man? Jag är rädd … Jag är rädd att om jag säger det åt henne, om jag bara råkar komma med en aldrig så liten vink, så springer hon sin väg. Och så får jag aldrig se henne igen och vi kommer inte ens att vara vänner längre … 

”Paus.” Jaha, då var det redan paus då. Halva filmen är över. Det gick fort. Jag har inte sett någonting. Glass, det blir bra, det är ju så varmt härinne. Men vad vill hon ha? Vill hon också ha glass? Läsk? Bäst att jag frågar. 

– Vill du ha glass eller läsk? 

– Inget. Jag vill inte ha något alls. 

Jaha, hon tänker vara så väldigt artig idag. Det var hon minsann inte igår och i förrgår. Varför vill hon inte ha något? Tycker hon inte att det är varmt? Igår när vi var på Carlton åt hon ju två bägare. Varför vägrar hon nu? Jag gillar inte när hon är så där artig. 

– Hallå där! Glass! Två, med chokladsmak! 

Jag köper en åt henne i alla fall, hon vill säkert ha. 

– Jag vill verkligen inte ha något, jag har ingen lust att äta glass idag. 

Aha, jag förstår! Det måste vara därför! Visst rodnar hon litet? Jag borde inte truga, då kan hon bli sjuk. Annars skulle hon säkert inte ha tackat nej, hon brukar inte vara sån. Hon vill alltså inte äta glass idag. Bra, då äter jag upp den … Å, vad kallt det är, jag får nog inte i mig två bägare. Hoppas att jag inte får ont i magen igen … Vad är det hon vänder sig om och tittar på? Letar hon efter någon? Är hon rädd att någon ska få syn på oss? Jag hoppas faktiskt på det nu. Låt dem prata bara, det kanske till och med kan vara bra … Nu är det choklad över hela servetten, usch så kletigt. Så besvärligt det är att vara utan näsduk. Jag torkar av mig på programmet, var är det, jag hade det ju i knäet alldeles nyss? Det har ramlat ner på golvet. Det har säkert kommit spott på det. Fasiken, vad ska jag torka fingrarna på nu då … 

Nu räcker hon mig sin näsduk. Hon måste ha haft koll på mig hela tiden. Näsduken är så liten och det är så varmt och fuktig här, den är nog alldeles svettig. Nå, då torkar jag fingrarna då … Men vänta, först ska jag lukta på den. Jag låtsas att jag torkar mig om munnen och så passar jag på att lukta på den. Det märker väl ingen? … Mm, den luktar gott, det är verkligen hennes doft. En blandning av hennes parfym och hennes svett. Jag skulle vilja slicka på den, undrar hur den här doften smakar? Säkert mycket speciellt. Om jag torkar mig om munnen så kan jag passa på att sticka ut tungan och slicka på den när jag drar den över läpparna. Jag kan till och med suga litet på den utan att någon ser det. Det är inte så svårt. Bra, nu släcker de. Filmen fortsätter. Ett bra tillfälle, nu ska jag passa på att suga ordentligt på den … Den smakar ganska salt, kan det vara hennes svett kanske? Men vad är det här litet unkna och starka? … Det kanske är saliv eller snor. Ja, det måste vara saliv och snor, det är så klibbigt. En alldeles ny gastronomisk upplevelse! Jag känner en liten domning längst ut på tungspetsen. Det är nästan som om jag håller hennes nakna kropp i famnen … Kan jag lägga beslag på näsduken? Kommer hon att säga något om jag stoppar ner den i min egen ficka nu? Nej, jag kan inte, även om hon inte skulle protestera så vore det alldeles för fräckt. Något så skamligt kan jag inte göra. Jag måste lämna tillbaka den. Och jag måste göra det nu! 

Hon tänker inte hålla den i handen längre. Hon stoppar den i fickan. Hon måste ha märkt vad jag gjorde. Jag sög på den så den blev alldeles fuktig, lika fuktig som om jag skulle ha torkat av kläderna efter ett sommarregn! Å, vilken smak! Vilken smak! Om hon bara lät mig suga litet på hennes små läppar och öron och rygg, då skulle jag börja skaka i hela kroppen. Å, himmel! Om jag bara visste hur hon skulle reagera om jag avslöjade min hemliga kärlek för henne … Om jag bara visste att hon inte skulle avvisa mig. Jag fattar inte varför jag är så värdelös. Shaoyan har väl varit förälskad i en massa kvinnor? Han har säkert en annan metod än jag. Undrar vad han skulle göra om han berättade för en kvinna att han älskade henne och hon avvisade honom … Om jag bara visste det. Men skulle verkligen någon kvinna göra det? Han är så stilig och social, en riktig playboy … Kvinnor vill säkert inte ställa till med besvär för någon … men jag skulle bli utom mig hur hon än visade att hon inte ville ha mig … 

Okej, nu måste jag tänka efter ordentligt. Vad skulle hon ha för anledning att avböja? Hon brukar väl alltid ha roligt tillsammans med mig? Och hon brukar väl alltid vara emot att vi tar med någon tredje person när vi ska ut och roa oss? Och när hon visste att min fru var i Shanghai så vägrade hon att hälsa på. När vi går ut och äter på kvällarna vill hon alltid sitta i ett chambre séparée, eller hur? Och när hon tror att jag inte ser det tittar hon ner i marken och funderar … Å! Just det! Hon brukar ju se på mig med den där underliga blicken också, ibland i fyra eller fem minuter i sträck. Vad betyder allt det? … Ja, vad betyder det egentligen? Förutom det faktum att jag redan är gift har hon nog ingen anledning att avvisa mig. 

Men det är inte helt omöjligt för en kvinna att älska en gift man. Nej, det är faktiskt rätt vanligt. Vad spelar det för roll? Om hon tänkte avvisa mig skulle hon ha dragit sig undan för länge sedan. Eller är hon kanske helt säker på att jag aldrig kommer att besvära henne med något sånt? … Nej, så kan det inte vara, hon är precis i den ålder då man letar efter kärleken, om hon verkligen tänkte avvisa mig skulle hon väl inte slösa bort tiden på en massa meningslösa nöjen tillsammans med mig … Å, det är en gåta. En olöslig gåta som jag inte kan få bukt med. 

Oj, nu tog han äntligen av sig sin avlidna frus vigselring och kastade bort den så att den där kvinnan såg det! Bra! Mosjoukin spelar verkligen bra. Titta så ledsen han ser ut, det är inte lätt att få fram det. Men vad var det egentligen som hände precis innan? Jag tittade inte så noga. Jag har aldrig varit så okoncentrerad på bio förut … Och det här är min vigselring. Vad skulle hon tänka om jag drog av mig den just i det här ögonblicket? Skulle hon se vad jag gjorde? Skulle hon säga något om hon märkte det? … Okej, jag provar, jag kan ta av mig ringen och leka litet med den … Hon har säkert redan sett det, det vet jag … Va? Suckar hon? Vem var det som suckade? Suckar hela publiken? Å, de omfamnar varandra, den där kvinnan har äntligen kastat sig i famnen på adjutanten. Varför ser hon inte på filmduken? … Hon tittar på mig. Vad är det hon tittar på … Kan det vara på ringen som jag håller i handen? … Nu säger hon något. 

– Vad gör du? 

”Vad gör du?” Var det vad hon sade? Den frågan var alldeles för rakt på sak, vad ska jag svara nu? Vad menar hon egentligen? Syftar hon på att jag tog av mig ringen eller på att jag vred på huvudet och såg på henne? Bäst jag svarar litet dubbeltydigt. 

– Inget. 

Nu blev hon ställd, hon verkar irriterad. Hon vänder sig bort och tittar ner, varför gör hon det? Vad tänker hon? Ja, om jag bara visste vad hon känner innerst inne just nu … Men hon säger inget, jag har ingen möjlighet att veta. Kvinnor kan bevara sina hemligheter i evighet, tills de dör. Fast ibland ångrar de sig. 

Nu reser sig alla. Jaha, filmen är visst slut. Oj, vad ljust det blev, man blir ju bländad. Gud, vad mycket folk det är. Vi borde ta sidotrappan. Vad säger hon? … Jag hörde inte. 

– Jag frågade vad du tyckte. 

”Vad du tyckte?” Vad menar hon? Aha, hon tänker förstås på filmen. 

– Jo, den var bra, mycket bra. 

Vilket skämt, jag har ju i princip inte sett den. Oj! Försiktigt! Hur kan hon trampa snett så där i trappan? Kanske hon gjorde det med flit. Hon gjorde det med flit för att få luta sig mot min arm. Och nu har jag armen om henne, borde jag släppa? … Nej, det behöver jag inte, vi är ju inte nere än, hon kanske snubblar igen … 

Så kallt det är ute! Det är bara när man går på biograf Nanjing som det känns varmt när man kommer ut. Det är verkligen hög klass. Nu borde jag nog släppa taget om henne. Vad är klockan? Tjugo i tolv. Min klocka går tio minuter före, så den är bara halv tolv. Det är inte så sent, jag borde bjuda med henne på litet fika. 

Varför var hon så kylig idag? Varför ville hon inte följa med och äta något sött? Hon ville inte ens att jag skulle följa henne på vägen, hon ropade bara till sig en taxi och åkte iväg på egen hand. Och jag som hade tänkt följa henne hem. Kanske hon är litet less på mig? Så kan det vara. Hon kanske blev litet trött på mig idag. Men … Men varför föreslog hon då att jag ska hämta henne klockan två i morgon och följa med henne till Jessfield Park? Jag förstår inte. 

------------------------------------------------------

Och om du nu undrar vilken film det var den stackars mannen missade så var det just denna dramatiska stumfilmspärla - Der weisse Teufel från 1930, baserad på Leo Tolstojs roman Hadji-Murat.

torsdag 18 juli 2013

Futura och asiatisk noir

Intresserad av malaysisk science fiction? Då kanske du ska kolla in webbplatsen Futura, där sex författare och illustratörer har lagt upp sin vision av framtiden i Malaysia i sex illustrerade noveller på engelska. Webbplatsen är en del av litteraturfestivalen Cooler Lumpur som hölls förra månaden.

Det skulle vara litet kul att någon gång i framtiden luffa runt i Asien ett år och besöka olika litteraturfestivaler. I så fall sätter jag upp Cooler Lumpur på listan.

Ett annat Malaysiatips för den som är intresserad av de mörkare sidorna av Kuala Lumpur är antologin KL Noir som också är skriven på engelska och kom ut ganska nyligen. En "systerbok" till Bangkok Noir och Phnom Pehn Noir. Faktum är att den bara är den första volymen av fyra - den här har undertiteln "Red" och så småningom kommer även "White", "Blue" och "Yellow". Du hittar mer information om den här, på redaktören Amir Muhammads blogg.

Kanske borde något förlag göra ett urval av noveller från de här olika noir-böckerna och översätta dem till svenska?

Uppdatering: Jag glömde ju att det nyligen kom ut en Manila Noir också. Hur kunde jag?!

tisdag 9 juli 2013

Gaoxing!

Jaha, vad ska man översätta nu då? Varför inte en roman om en bonde som desperat längtar efter att bli stadsbo och därför flyttar in till staden och försörjer sig som lumpsamlare? Han säljer sig njure också, till en stadsbo, och tycker därmed att han har rätt att betrakta sig som äkta Xi'anbo - där njuren är, där hör man väl ändå hemma?

Bonden heter Liu Gaoxing - Liu Lycklig - och är huvudperson i Jia Pingwas 贾平凹 bok med samma namn 《高兴》. Det är en berättelse som inleds ganska dramatiskt med att Liu Gaoxing grips av polisen på järnvägsstationen strax innan han ska kliva på tåget med sin döde vän Wufu på ryggen, inlindad i ett täcke (Wufu alltså, inte Gaoxing).

Det var den 13 oktober 2000 och vi stod utanför staketet vid östra delen av Järnvägstorget i Xi’an. Polisen antecknade och jag pratade. Det blåste ordentligt och löven på ginkoträden, katalpaträden och de franska platanerna singlade sorgset till marken. Överallt lyste det gult och rött.

Det är den vita tuppen jag kommer att gräma mig över, inte brännvinet. Enligt folktron i Qingfeng kan själen lätt hamna vilse
om en människa dör långt hemifrån och därför måste man binda fast en vit tupp på liket. Det var meningen att tuppen skulle visa Wufu vägen hem, men istället hade den ställt till det ordentligt för oss. Den vägde bara litet drygt ett kilo – kanske ett och ett kvarts – men kärringen som sålde den påstod att den var på ett och ett halvt. Det gjorde mig förbannad. ”Vilka jäkla lögner! Som om inte jag skulle kunna känna hur tung den är!” fräste jag. ”Vet du vad jag ska ha den till?” (Fast det berättade jag förstås inte). ”Väg den en gång till då!” skrek kärringen. ”Väg den en gång till om du vill!” Det var då polisen kom fram till oss.

Han hade egentligen bara tänkt få slut på bråket, men sedan upptäckte han täcket som jag hade rullat ihop och bundit ett snöre om. ”Vad är det där?” frågade han och petade på det med batongen. Shi Kackalorum blev med ens lika grå i ansiktet som om någon tömt en säck jord över huvudet på honom. Idioten kunde ha hittat på vad som helst, men dum som han är kläckte han ur sig att rullen var full med fläsk. ”Fläsk?” sade polisen. ”Har ni packat in fläsk i täcket?” Han fortsatte att peta på rullen med batongen och när han lyfte upp ett hörn av täcket slängde Shi Kackalorum ifrån sig flaskan och sprang. Den jävla fegisen förstörde allt. Polisen kastade sig förstås omedelbart över mig och kedjade fast mig vid flaggstolpen med handbojorna.


”Kan du sätta fast vänsterhanden istället?” log jag mot honom. ”Jag sträckte en muskel i högerarmen när jag grävde diken.”


Då slog han mig i skrevet med batongen, och när en man får en smäll där blir han alldeles bortdomnad.

”Skärp dig!” fräste han. Och det gjorde jag
.

Romanen har också filmats och en bit av filmen kan du se här nedanför. Resten finns i sin helhet på Youtube, dock utan engelsk textremsa. Fast egentligen är det nog mer korrekt att säga att det finns en film som är löst baserad på romanen och där filmmakarna har betonat det dråpliga i historien och gjort slapstick av den. Sång- och dansinslagen gjorde mig litet förvånad, om man säger så ...

söndag 16 juni 2013

The Garden of Evening Mists

On a mountain above the clouds, in the central highlands of Malaya lived the man who had been the gardener of the Emperor of Japan.

Igår fick Tan Twan Eng litteraturpriset Walter Scott Prize för sin roman The Garden of Evening Mists. Tydligen är han den förste icke-brittiske författare som tilldelas priset. Redan förra året belönades boken med Man Asian Literary Prize. Jag förstår varför.

The Garden of Evening Mists utspelar sig i Malaysia och berättelsen börjar på 1980-talet. Huvudpersonen och berättaren Yun Ling är domare och har bestämt sig för att gå i pension något tidigare än väntat. Anledningen, som hon inte avslöjar för sina kollegor, är att hon har drabbats av en okänd sjukdom som får henne att tappa minnet och drabbas av tillfälliga blackouter då hon inte kan läsa, skriva eller förstå vad andra säger. Hon inser att hon måste fästa sina minnen på papper för att i ett senare skede av sjukdomen kunna påminna sig själv om vem hon är. Som ett led i det arbetet reser hon tillbaka till Kvällsdimmornas trädgård, en japansk trädgårdsanläggning och villa som hon fick i arv av den framstående japanske trädgårdsmästaren Nakamura Aritomo när hon var ung. Det är många år sedan hon var där och trädgården har förfallit. I närheten av den ligger teplantagen Manjuba, som hon första gången besökte i början av 1950-talet. Det var då hon lärde känna Aritomo och berättelsen i romanen pendlar mellan dessa båda tidsplan. De första sidorna får mig att tänka litet på Dapne du Mauriers Rebecca, med dess drömska återkomst till ett nu försvunnet hem. Fast här har huset inte brunnit ner, bara förfallit.

Thirty-six years after that morning, I hear his voice again, hollow and resonant. Memories I had locked away have begun to break free, like shards of ice fracturing off an arctic shelf. In sleep, these broken floes drift towards the morning light of remembrance.

The stillness of the mountains awakens me. The depth of the silence: that is what I had forgotten about living in Yugiri. The murmurings of the house hover in the air when I open my eyes. An old house retains its hoard of memories, I remember Aritomo telling me once.

När Yun Ling kommer till Manjuba 1951 har hon i flera år arbetat inom åklagarämbetet. Hennes arbete har varit att söka upp krigsförbrytare och att bekämpa den kommunistiska gerillan som härjar på landsbygden. Yun Ling tillbringade de sista åren av Andra världskriget i ett japanskt fångläger i djungeln, dit hon fördes tillsammans med sin storasyster. Systern spärrades in i ett skjul tillsammans med en liten grupp andra kvinnor som gång på gång våldtogs av de japanska soldaterna och Yun Ling gjorde så gott hon kunde för att hålla systern vid liv i hopp om att de skulle kunna rymma. Hon lärde sig japanska och fungerade som tolk i lägret, där fångarna levde under vidriga förhållanden. När kriget gick mot sitt slut insåg japanerna att de måste förstöra lägret och döda fångarna. Yun Ling fick chansen att fly och tog den, men hela livet har hon förföljts av skuldkänslor för att ha lämnat systern kvar. Hon lyckas aldrig återfinna lägret, som inte finns med i några förteckningar.

Yun Ling reser till Manjuba – där familjen har gamla vänner – för att hon vill be Aritomo att anlägga en trädgård till minne av hennes syster, som var mycket intresserad av japansk trädgårdskonst. Aritomo tackar nej, men erbjuder Yun Ling att bo kvar en tid som lärling. Trots det starka hat som Yun Ling känner mot japanerna stannar hon och så småningom kommer hon och Aritomo allt närmare varandra. Gerillan härjar bland bergen och situationen blir allt farligare. Manjuba drivs av den sydafrikanske tefarmaren Magnus, hans kinesisk-malajsiska fru Emily och deras unge släkting Frederik, som förälskar sig i Yun Ling. Hon inleder dock ett förhållande med Aritomo. När trädgården närmar sig sin fullbordan försvinner Aritomo en dag bland bergen. Hans kropp återfinns aldrig och han blir något av en legend.

I nutidsplanet (1980-tal) får Yun Ling besök av en japansk forskare som vill publicera de träsnitt Aritomo gjorde. Yun Ling är först ovillig att låta honom se dem, men går sedan med på det. Så småningom blir det klart att arbetet i Yun Lings fångläger gick ut på att gömma de skatter som japanerna hade samlat på sig under krigsåren, samma skatter som de lokala markägarna har letat efter i många år. Det blir också allt tydligare att Aritomo förmodligen kände till mer om detta än han medgav. Jag ska inte avslöja hur det går, men som läsaren snart inser kommer Yun Ling till sist att förstå det meddelande som han lämnade efter sig till henne.

The Garden of Evening Mists är en oerhört vackert skriven bok. Skildringarna av naturen, växterna, dofterna, ljuden, är sensuella och mycket känsliga och omsorgsfullt formulerade. Man kan känna och höra djungeln och bergen omkring sig när man läser. Tan Twan Engs sätt att skriva är poetiskt och många formuleringar känns som verser ur en dikt: "A memory wisped across his face, like rain drifting over a mountain", "How does one capture stillness on paper?", "I made my way home, following the clouds that were carrying the first of the winter snows". Man kan inte ta in texten i för stora doser åt gången, det är bättre att läsa den långsamt och njuta av orden.

Själva berättelsen är dessutom mycket gripande: den äldre kvinnans hopplösa situation då hon hela tiden märker hur minnet sviker, hon får synrubbningar, drabbas av korta anfall av afasi och oförmåga att läsa; de plågsamma minnena från tiden i lägret där läsaren anar att hon nog inte bara svek sin syster utan också gjorde andra saker som hon har dåligt samvete för; den hopplösa jakten på lägret och drömmen om att återupprätta systerns minne genom att bygga henne en trädgård. Förhållandet med Aritomo är också intressant – mellan dem finns hela tiden ett avstånd och hårda kilar som kriget har slagit in, men de lär sig att acceptera och uppskatta varandra. Att vi som läsare så småningom börjar ana att lägret nog har en koppling till de legendariska gömda krigsskatterna skapar spänning, en spänning som ökar betydligt mot slutet. Att Tan Twan Eng ändå inte låter det hela sluta som en skattletarhistoria är dock alldeles utmärkt – på så sätt dröjer mystiken kvar även när boken är slut. Yun Ling är också en kvinna med speciell personlighet: avig, trubbig och nästan alltid allvarlig lever hon innesluten i sitt trauma som hon inte kan frigöra sig från. Hon är en mycket ensam människa som har svårt att anförtro sig åt någon och det är tydligt för läsaren hur djupt kriget har påverkat henne.


Det som jag har svårt för i The Garden of Evening Mists är skildringen av den före detta kejserlige trädgårdsmästaren Aritomo. Den innehåller i princip alla Japanklichéer som jag själv skulle kunna tänka ut på rak arm: trädgårdskonst, teceremonier, kyodo-bågskytte, kalligrafi, träsnitt, tatueringar, seppuku och kamikazepiloter. När den förste japanen begår rituellt självmord tänker jag: ”Bara det inte dyker upp kamikazepiloter också!” och några få sidor senare så gör det det. Japanerna är också alla mycket stelt artiga och visar få känslor; till skillnad från de andra personer i boken säger de inte ”don’t” eller ”can’t” utan ”do not” och ”can not”, vilket ytterligare markerar det gammaldags och strama i deras personligheter. Tan Twan Eng balanserar verkligen på gränsen här. En ganska kraftig exotisering av japaner, skulle jag säga. Den stereotypa skildringen av japaner balanseras också något av den intressanta skildringen av Malaysia och befolkningen där: kineser, malajer, ursprungsbefolkning, européer. Den är betydligt mer nyanserad och också väldigt intressant eftersom Malaysia sällan skildras i romaner som uppmärksammas här i väst.

Sammanfattningsvis en mycket vacker, intressant och tankeväckande bok som dessutom skulle kunna bli en hit som film. Om Tan Twan Eng själv vet jag inte så mycket mer än att han kommer från Malaysia, skriver på engelska och gjorde stor succé med genombrottsromanen The Gift of Rain (2007), som också den nominerades till en rad fina priser. Även den handlar om förhållandet mellan malaysier och japaner under och efter Andra världskriget.