söndag 23 februari 2014

Love, or something like love

Den som har läst O Thiam Chins novellsamling Aldrig bättre (Tranan, 2012) känner igen sig i hans nya samling Love, or something like love. Här finns samma sorgsna tonfall, samma känsla av hjälplöshet hos många av personerna i berättelserna. Här möter vi inga glada människor som med glimten i ögat stormar fram mot en underbar morgondag, nej, det här är en plats för funderingar kring sånt som kunde ha blivit men aldrig blev, sånt som borde ha förhindrats men ändå skedde och i vissa fall också en rädsla för det som kanske kommer att hända.

Det kan låta sorgligt (och det är det) men det är också mycket bra. O Thiam Chin har hittat ett tonfall som han behärskar och han vet precis hur långt han kan gå utan att stämningen slår över och blir melodramatisk. Han kan annat också - jag har läst noveller av ett helt annat slag från hans penna - men det visar han inte här. Och inte mig emot, för jag tycker mycket om de här berättelserna.

Här finns en äldre dam vars sonsons osunda förhållande till småflickor lockar fram egna minnen från ett övergrepp i ungdomen; en pojke vars bäste vän omkommer i en olycka; en otrogen make som trånar efter en yngre kvinna på semestern; en make som får ett meddelande från sin döda hustru och en medelålders man som minns ett kärleksmöte som kunde ha förändrat hans liv om han bara hade vågat ... Den här gången har O Thiam Chin också författat två noveller som utspelar sig i förgången tid, hos ett kringvandrande rövarband i Kina och på den berömde sjöfararen general Zheng Hes sista resa.

Nu är det bara att hålla tummarna för att även denna novellsamling blir utgiven på svenska.

tisdag 18 februari 2014

Drömmar om röda gemak: tv-serien


Nu när jag läser om Drömmar om röda gemak för den studiecirkel jag håller i så vill jag passa på att tipsa om denna tv-serie från 2010. Enbart textad på kinesiska, men det gör inte så mycket, för man kan hänga med även om man inte förstår kinesiska - bara man har läst boken. Tv-serien håller sig nämligen mycket nära texten, så har man bara läst är det lätt att följa med. Kostymdrama som det ska göras.

söndag 9 februari 2014

Under arbete

Just nu håller jag på att översätta ännu en roman av Mo Yan: Grodan eller Grodor 《蛙》 - vi får se vad det blir för titel. Den handlar om en kvinna, berättarens faster, en ung och vacker barnmorska som älskas av alla för sin förmåga att hjälpa havande kvinnor men som senare blir byns största hatobjekt eftersom hon får ta på sig ansvaret för att driva igenom barnbegränsningspolitiken i socknen, en krävande uppgift som också bryter ner henne.

Springpojken Wan, berättaren, råkar själv i knipa när hans egen fru i hemlighet gör sig av med sin spiral och ser till att bli gravid med ett andra barn.

Eftersom det är så länge sedan jag lade ut något på den här bloggen tänkte jag bjuda på ett litet smakprov, men ni får tänka på att texten fortfarande är "under arbete" och inte riktigt färdig. Här har berättarens familj ställt till med fest och faster, som inte var bjuden, dyker upp ändå.

”Pratar ni om mig?” sade faster med hög röst och klev in på gården. Det starka ljuset från lamporna fick henne att kisa. Hon hade satt på sig ett par svarta små solglasögon som fick henne att se både tuff och löjlig ut på samma gång. ”Måste ni ha så starka lampor? Som farfarsmor brukar säga: Även om man äter i mörker lär man inte stoppa maten i näsan. Det går åt kol för att hålla lamporna tända och kolet har brutits av människor. De har det minsann inte lätt. Tretusen fot under jorden i ett livs levandes helveteshål och med korrupta tjänstemän och fula chefer på det. De dör som flugor, de stackars gruvarbetarna. Varje bit kol dryper av människoblod!” Faster satte ena handen i midjan och höll ut andra armen framför sig med näven sluten och pekfingret och långfingret rakt ut. Hon var klädd i den sorts uniformsjacka och byxor som hade varit så populära på 1970-talet och med sina uppkavlade ärmar, stadiga kropp och vita hår såg hon ut som om hon varit en partitjänsteman från kulturrevolutionen. Det gjorde mig sorgsen att se hur vår en gång så hibiskusvackra faster hade förvandlats.

Storebror och hans fru hade varit tveksamma till att bjuda henne på festen och när de frågade far hade han funderat en stund och sedan sagt: ”Det är bäst att avstå. Den senaste tiden har hon varit litet … Hon bor ju inte ens här i byn … Vi får se … ” När hon nu dök upp blev alla rätt generade. Vi reste oss upp, handfallna.

”Vad är det med er? Här är man ute på vift halva livet och när man äntligen kommer hem till fadershuset så blir man inte ens erbjuden en sittplats?” sade faster gällt.

Då kom vi till våra sinnen och alla skyndade sig att erbjuda henne just deras plats.

”Du var den första vi tänkte på när vi funderade på inbjudningarna”, förklarade storebror och hans fru i mun på varandra. ”Familjens högsäte är alltid reserverat för dig.”

”Ha!” Faster slog sig tungt ner på platsen bredvid far. ”Stormunnen!” sade hon till storebror. ”Så länge din far är i livet är det inte jag som ska sitta på hedersplatsen och den blir inte min när han dör heller! Bortgifta döttrar är som utspillt vatten, eller vad säger du, bror?”

”Men du är inte någon vanlig kvinna. Du är familjens hjälte!” Far pekade på de andra som satt runt bordet. ”Vilka av de här ungdomarna har du förlöst?”

”En bra karl pratar inte om gamla bedrifter”, sade faster. ”På den tiden … Vad ska vi prata om det för? Nu dricker vi! Har ni inget glas åt mig? Nå, men jag har i alla fall sprit med mig.” Hon fumlade fram en flaska Maotai ur den tjocka jackan och ställde den på bordet med en smäll. ”Femtio år gammal Maotai som jag fick i present av en partitjänsteman från Tinglan. Han hade en älskarinna som var tjugoåtta år yngre än han själv och han var som besatt av att få en son. Hon hade hört att jag kunde förvandla flickfoster till pojkar och krävde att jag skulle hjälpa henne. ’Det där är bara usla lögner som gamla kvacksalvare slår i folk’, sade jag till henne, men hon trodde mig inte och började lipa så att tårarna sprutade och vägrade att gå. Hon föll nästan på knä framför mig och sade att karlns riktiga fru hade fött honom två flickor och att han skulle bli hennes om hon födde en son. Karln var en sån där feodal jävel som tycker att pojkar är bättre än flickor. Partitjänstemän på den nivån borde veta bättre men, nej!” Faster frustade av ilska. ”Inte har de fått sina pengar på lagligt sätt heller, de där typerna. Vem annars ska man suga ut, om inte en sån? Jag plockade ihop några olika sorters medicin åt henne, litet av allt jag hade – angelica, jams, rehmannia, lakritsrot, sånt som kostar tio fen näven – och till sist var jag uppe i trettio yuan. Fast jag tog hundra av henne varje gång hon kom förbi och hon var så lycklig att hon nästan snubblade in i sin röda bil och for iväg som en pil. Och så i morse kom de förbi för att tacka mig, partitjänstemannen och hon, med en liten son i famnen och en stor påse cigaretter och sprit. De sade att de hade haft tur som fått min medicin, för annars hade det inte blivit någon pojke.” Faster skrattade högt, tog glaset som storebror vördnadsfullt hade ställt ner framför henne och tömde det i ett drag. Sedan slog hon sig på benet och sade: ”Jag höll på att skratta på mig. Va? Hur kan partitjänstemän, som ju påstås ska vara så välutbildade, bete sig så idiotiskt? Hur skulle man kunna byta kön på ett foster? Om jag hade kunnat det skulle jag ha fått Nobelpriset i medicin för länge sedan. Häll upp ett glas till åt mig!” Hon höll fram sitt tomma glas. ”Maotaiflaskan ska ni inte öppna, den ska storebror ha.”

”Nej, nej, nej”, sade far genast. ”Min mage tål inte sån sprit, det vore ett rent slöseri.”

Faster tryckte flaskan i händerna på honom. ”Om jag ger den till dig så ska du dricka den.”

Far kände på sigillsnöret runt korken och frågade försiktigt: ”Hur mycket kostar en sån här flaska?”

”Minst åttatusen!” sade min svägerska. ”Och jag har hört att de har gått upp i pris.”

”Himmel”, sade far. ”Vad är det för sprit? Inte ens draktårar och vindblod är värda så mycket! Med tanke på att vetet inte kostar mer än en och femtio kilot måste de ha klämt in femtusen kilo vete i den här flaskan. Jag skulle kunna jobba som en slav hela livet utan att ha råd med en halvpanna en gång!” Han höll fram flaskan mot faster. ”Det är bäst att du tar tillbaka den. Jag kan inte dricka sånt här. Det kommer att ta livet av mig.”

”Jag har gett den till dig och du ska dricka den”, sade faster. ”Det är ju inte jag som har betalat för den. Att inte dricka vore bortkastat. Det är precis som när jag var fånge hos japanerna i Pingdu och de bjöd oss på middag: maten var gratis och att inte äta skulle ha varit meningslöst, så varför inte ta för sig?”

”Visst, det låter väl rimligt”, sade far, ”men när man tänker på att en sån här liten flaska starkvatten är så dyr … ”

”Storebror”, sade faster. ”Det där förstår du dig inte på. Jag lovar dig att ingen som dricker sån här sprit har betalat för den med egna pengar. Ska de betala själva får de dricka sånt här – ” hon lyfte sitt eget glas och tömde det i ett drag. ”Du är drygt åttio. Hur många år har du på dig att supa?” Hon slog sig för bröstet och sade stolt: ”Nu tänker din gamla lillasyster avge ett löfte här inför alla ungdomarna: från och med idag ska jag se till att du alltid har Maotai att dricka! Vad ska vi oroa oss för? Förr var vi rädda för vargen och sedan för tigern och ju räddare vi var desto fler djävlar smög sig på oss. Häll upp! Ser ni inte att det är tomt? Snålar ni med brännvinet?”

”Nej, självklart inte, faster. Drick så mycket du vill!”

”Hm. Det blir nog ändå inte så mycket”, sade faster sårat. ”Kommer ni ihåg den gången när jag söp ikapp med oäktingarna på folkkommunen? De där gubbarna trodde att jag skulle göra mig själv till åtlöje och så slutade det med att de själva söp sig stupfulla och låg och ylade under bordet som en flock hundar. Nej, kom igen nu, ungdomar! Skål!”

”Ät litet mat, faster.”

”Mat? Er farfarsfar kunde dricka ett halvt krus sorghumbrännvin med bara en stjälk salladslök som tilltugg. Folk som verkligen kan supa behöver ingen mat! Ni – ni är riktiga matvrak!”

När faster hade fått några glas i sig blev hon varm och knäppte upp knapparna i jackan, dunkade far i ryggen och sade: ”Jag sade ju åt dig att dricka! Nu är det bara vi två kvar i livet. Vad ska vi leva för om vi inte får äta och dricka? Så länge man inte använder sina pengar är de bara papper, det är först när man sätter sprätt på dem som de har något värde. Vi kan våra hantverk vi, så vi behöver väl inte oroa oss för att bli fattiga? Även de högsta tjänstemän och ministrar skaffar barn och blir sjuka och då kommer de till oss.” Hon skrattade till. ”Ja, och dessutom kan jag ju byta kön på barn i moderlivet och göra flickfoster till pojkar. Vilken konst, va? Jag skulle kunna ta tiotusen för det och de skulle gladeligen betala.”

”Men om de äter dina dekokter och sedan får en flicka i alla fall?” sade far nervöst.

”Äsch, det där förstår du dig inte på”, svarade hon. ”Vad går traditionell kinesisk medicin ut på? Alla örtläkare är spågubbar och en spågubbe slingrar sig hit och dit tills han har snärjt in sina offer helt och fullt. Men inte snärjer han sig själv, inte!”