lördag 24 september 2016

En osynlig man

Ge Fei 格非 tillhör den generation författare som slog igenom under 1980- och 1990-talet, med experimentella och ofta ganska grymma noveller. Numera är han professor i litteraturvetenskap vid Qinghua-universitetet i Peking men också filmvetare. Under 2000-talet har han framförallt utmärkt sig genom den så kallade Jiangnan-trilogin, en serie romaner som utspelar sig i samma geografiska område under en period på drygt hundra år och som ger en mycket dyster bild av människans förmåga att förstöra både sig själv, sitt samhälle och naturen hon lever i.

Han senaste roman, Osynlighetskappan 《隐身衣》är något helt annat. Den handlar om Cui, en ljudtekniker i 40-årsåldern, som är född och uppvuxen i Peking och som försörjer sig på att konstruera avancerade ljudanläggningar för rika musikfantaster. Själv fanatiskt intresserad av ljud och klassisk musik köper han in exklusiva förstärkare och ger varje kund en specialanpassad lösning. Han tjänar inte särskilt mycket och i hemlighet föraktar han de rika och intellektuella som är beredda att lägga enorma summor på ljudanläggningar för att sedan bara använda dem till att spela usel popmusik. Dessutom är han sedan några år skild från en kvinna som han fortfarande är förälskad i. I samband med skilsmässan förlorade han sin bostad och för tillfället bor han i sin systers lägenhet, medan hon och hennes man har tagit över den avlidna moderns lilla hus som ligger mer centralt i staden. I systerns lägenhet finns en stor spricka i väggen där vinden blåser rakt in kalla dagar, och det är ungefär så Cuis liv känns. Nu vill systern dessutom att han ska flytta ut så att hon kan sälja lägenheten, och vart ska han då ta vägen med alla sina prylar? Systern försöker para ihop honom med en frånskild kvinna (som har egen lägenhet), men efter en pinsam träff rinner det hela ut i sanden. Cui känner ingen som helst dragning till kvinnan och hennes lägenhet är så trång och liten att han aldrig skulle få plats med sina saker. Ett litet hus i mer lantlig miljö i utkanten av staden erbjuder en möjlig lösning på bostadsproblemet, men då måste han få tag på pengar.

Via barndomsvännen Song, en man som med åren blivit tämligen rik och ofta tipsar sina bekanta om Cuis tjänster, får Cui ett nytt och potentiellt mycket lönsamt uppdrag: att ordna fram världens bästa ljudanläggning åt den mystiske herr Ding. Song är tveksam till det hela – han menar att Ding är en skum typ som man gör bäst att hålla sig på avstånd från – men eftersom Cui är så desperat bestämmer han sig ändå för att kontakta den eventuella klienten. Mötet går bra, men när Cui har fått den första delbetalningen och levererat anläggningen börjar underliga saker hända. Ding visar sig mycket riktigt ha seriöst obehagliga drag och Cui blir alltmer angelägen om att få sina pengar, avsluta affären och äntligen få sin bostad.

Cui är en typisk loser och förnedringen är total när Song, den vän som har sagt sig stå i evig tacksamhetsskuld till Cui på grund av händelser i barndomen, brutalt och med fullständigt förakt sätter honom på plats och visar att här finns ingen hjälp att hämta, oavsett hur svårt du har det. Cui vandrar mot katastrofen, men hur ska det sluta? Rätt öppet, visar det sig, men mer än så tänker jag inte avslöja.

Osynlighetskappan är en tunn liten roman som ger en hel del att tänka på. Faktum är att jag känner personer i Peking som har ljudanläggningar i 300.000-kronorsklassen (men som till skillnad från Cuis klienter faktiskt älskar och kan något om klassisk musik).

Osynlighetskappan har översatts till engelska av Canaan Morse, då med titeln The Invisibility Cloak.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar