måndag 24 juli 2017

Rop i duggregn


Den senaste tiden har jag arbetat med en översättning av Yu Huas 余华 roman Rop i duggregn 《在细雨中呼喊》. Det har varit en intressant upplevelse för mig, som ju tidigare har översatt Att leva och En handelsman i blod. Rop i duggregn är Yu Huas debutroman, innan den kom ut 1991 hade han bara skrivit noveller. Många tycker att den är hans bästa och även jag är ganska förtjust i den.

Jag tycker nog att man kan känna att Rop i duggregn är en debutroman, om än en mycket avancerad sådan. Yu Hua har ännu inte hittat fram till det där enkla och avskalade språket som han använder i Att leva eller En handelsman i blod, snarare känns det som om han anstränger sig för att visa att han "kan skriva", med invecklade och ofta ganska högtravande meningar som ibland kan kännas lite stela. Men han kan ju skriva, det kan han, så det fungerar ändå. Det är bara annorlunda än det som kom senare.

Samtidigt finns det mycket man känner igen också. Här finns de grovkorniga inslagen som så småningom ska slå ut i full blom i Bröder. Här finns pappan som dör i en grop med avföring (jämför den gamle godsägaren i Att leva och Skallige Lis far som drunknar i skitrännan på det offenliga dasset i Bröderna) - man skulle kunna skriva ett helt konferenspapper med titeln "Oren bortgång: fäder som avlider i träck i Yu Huas romaner".

Ett annat, mer tragiskt tema är det bortlämnade barnet. Det här är en figur som återkommer så ofta i Yu Huas texter att man gärna skulle vilja veta mer om den. Kanske har någon redan utforskat ämnet? I både Att leva och Rop i duggregn skänker fattiga familjer bort ett barn som de inte har råd att ta hand om. I båda romanerna kommer de bortadopterade barnen så småningom tillbaka till sina ursprungsfamiljer, men medan flickan i Att leva möter kärlek och värme tas den manlige huvudpersonen i Rop i duggregn snarast emot som en paria. I En handelsman i blod handlar bortlämnandet om ett barn som har en annan far än den han har växt upp hos, och när det blir känt försöker den icke-biologiske fadern att "lämna tillbaka" pojken till hans biologiske far, bara för att till sist inse att han faktiskt älskar honom och vill ha honom även om han inte är "hans egen". Men vägen fram till det beslutet är traumatisk och svår, för både far och son. I Bröder är Skallige Li faderlös men får en ny far i sin mors andre make, Song Fanping, som senare dödas under kulturrevolutionen.Song Gang skickas då iväg till sin farfar på landet, men bandet mellan bröderna är starkt och brister inte.

Rop i duggregn är berättelsen om en svår barndom på 1960- och 1970-talet, där de fem åren som bortadopterad i staden är den enda ljusglimten. Det berättaren utsätts för är oerhört plågsamt, en både fysisk och psykisk misshandel från både föräldrar och lärare som är svår att läsa om. Samtidigt kan man känna att det som Yu Hua sa om Att leva stämmer: när man låter en människa berätta om sitt eget liv blir det inte lika eländigt som om en utomstående betraktare skildrar det. I pojken Sun Guanglins liv finns också vänskap, kärlek och skönhet. Här finns en fin skildring av puberteten och det obehag en pojke kan känna när hans kropp börjar förändras och när sexualiteten vaknar - i en tid när ingen talar om såna saker är det inte lätt att förstå vad som händer. Sun Guanglin upplever skamkänslor, sorg, skräck och till sist en otrolig lättnad när han inser att han inte är den ende som går igenom detta.

Mindre finkänsligt skildras böndernas förhållande till kvinnor, vars liv är en lång räcka sexuella övergrepp, alltifrån pojkar som klämmer dem i baken under en filmvisning till rena överfallsvåldtäkter. Den enda kvinna som verkar ha det riktigt bra är den pilska änkan, som i kraft av sitt änkestånd och sin energi tydligen kan ta emot hur många karlar som helst i sin säng utan att det gör något. Att läsa om det som kvinnorna i romanen utsätts för (utan att någon i boken verkar reagera nämnvärt) är obehagligt. Men för det kan man inte precis klandra Yu Hua, det är tyvärr så verkligheten ser ut för många kvinnor än idag.

TILLÄGG: Jag insåg just att även Den sjunde dagen (som kommer på svenska senare i år, i översättning av Natalie Baker) innehåller ett bortlämnat barn. Huvudpersonen är en man som föds på en tågtoalett och ramlar direkt ut på spåret (inte en far som dör i träck här alltså, utan en son som föds ur det). Han tas om hand av en gammal järnvägsarbetare som uppfostrar honom som sin egen. Men när fadern träffar en kvinna som är villig att gifta sig med honom om han lämnar bort barnet reser han iväg med den lille pojken och dumpar honom utanför en skola. Han ångrar sig dock rätt omgående och åker tillbaka och hämtar barnet, som inte ens har förstått att han var övergiven. Men fadern bär på skulden i resten av sitt liv.

(Foto: Jonathan Kos-Read på Flickr)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar